Idag var det dagen D. Det vill säga dop. Jag fick äran att bli gudfar åt min morbrors dotter, och hej å' hå så var det dags att åka till kyrkan. Imorse det vill säga. Föräldrarna till den lilla ängel vars nåd jag förärat mig var lite sena, en såkallade babyolycka hade utövats, och vi gick därefter in i VIP-båset i kyrkan.

Du ska göra det och ni ska gå där och här, var på't ungefär vad vi fick höra. Så var det dags för processionen, vi gick fram, jag och gudmor sida vid sida, med föräldrarna bakom oss. Sen var det bara att sätta sig ner i främsta raden.

Det är nästan så man blir religiös när man sitter där. Visst, jag kunde inte ta mycket notis till vad prästen sade, det kändes till stor del som: "ord, ord, ord, Jerusalem". Desto mer låg fokus på den lilla parveln i gudmoderns famn. Som klättrade och bökade och var hur gullig som helst. Tittade på mig med sina fantastiskt blå ögon och sade: "Nämen tjena" med andra ordval. Det kändes helt enkelt väldigt... priviligerat på något sätt.

Tanken med det som sades av prästsamfundet (som ska ha en eloge för variation i gudstjänsten (notera att jag nog aldrig vart på gudstjänst förut (däremot fick jag höra av andra att det var väldigt varierat (vilket ledde till att jag är benägen att hålla med utifrån mina förbearbetade tankar kring det (i folkmun känt som fördomar (men jag arbetar med att inte vara fördomsfull (helt enkelt viktigt i mitt kommande yrke (samt för mig som person))))))) är i milda ordalag väldigt vackert. Men samtidigt överflödigt. Hela min världsbild präglas ändå av tanken om att förlita sig på människor, leva och låta leva och så vidare.

Vi fick fadderbrev, där det står om våra plikter. Det talades om att vi ska vara förebilder och då såg jag lite spontant min spegelbild i en silverljusstake och riktade därefter blicken mot min morbror och funderade: "Vad tänkte han med det här, egentligen" :)

Jag ska göra mitt bästa för att vara en bra förebild, får man väl ändå hoppas. Tack för en underbar dag kära släkt.

Jag funderade lite kring helt meningslösa rubriker, och kom fram till att jag genom att dra in två kroppsepitet som egentligen är helt oväsentliga kan skapa en helhet som är än mer oväsentlig. Ibland är ju summan större än produkterna så att säga.

Det blev ett litet såkallat brejk här inför att överraskningsfesten för brorsan gick vägen. Jag är tämligen osäker på varför, men det lutar åt att jag var ohyggligt trött, eller något mindre oväsentligt kanske.

Jaja, livet går vidare som man säger. Det känns bra att första kursen är över och det kom liten som en varm kalldusch när vår nästa lärare äntrade vår lilla hammarkullelokal. Struktur är hennes andranamn, och det har snabbt visat att jomentjenatjohej - det går visst att bringa in lite regelrätt struktur i vad som kan kallas det kollektivistiska tänket - som en del uppskattar, och andra tycker känns lite beklämmande. Jag tycker det känns härligt på något sätt. Det har väl med min grundinställning att göra: Det vill säga, jag vet vad det är jag tycker och tänker, har full förståelse för att jag gör saker jag tycker känns rätt - varför skulle jag annars göra det? - men är även fullt införstådd att andra - om inte alla andra - har helt olika sätt att se på saker, att reflektera, bedöma och agera. Och det är helt jävla rätt, för dem alla, sålänge det inte går ut över någon annan.

Jag mår bra av att tänka på att man inte kan veta vart världen är på väg. Jag menar, om inte det öppnar möjligheter så vad gör det? Om det vart lätt att förutsätta, så, tja, hade det nog känts lite väl deterministiskt - om det nu inte är det för någon högre stående varelse någonstans.

Olikheter förnöjer, berikar och bejakar mänskligheten. That is all, folks!

Kanske inte bör nämnas i en sån här blogg, men ibland så kan man vinkla tankarna. Springa som en tok i 65 minuter, och sen tagga ner med en underbar smoothie. Här nedan kommer snart en härlig bunt bilder på underverket, men först lite springfilosofi.

Ni vet när man springer som en komplett galning. Man ska värma upp och yatta yatta för att få ut mest effekt, men strunt i det nu, oväsentligt. Ni vet när man känner av att krafterna börjar sina. Man kanske får håll, grymtar lite inombords över att det bränner i bröstet.

Men SWOOSCH. Så händer det. Spänningarna släpper och man kommer in i ANDRA ANDNINGEN. Det är underbart när det sker. Man kan helt plötsligt springa snabbare och effektivare under en längre tidsperiod. Om det är så för alla vet jag inte, jag läser inget sånt och var en slappis under idrotten under gymnasiet, så om de sade något väsentligt så missade jag väl det.

Nåväl, den känslan är så suverän. Det är som alla filmer när hjälten dör, men nej, han dog inte, aah, han ställer sig upp och spöar skiten ur alla. Det är den känslan. Pam, paow, pow.

Vad är det egentligen vad som bestämmer om man ser saker i gråskalor, svart/vitt eller negativt/positivt? Nästan säkerligen är det en hel drös olika lekar som spelar in. Men mitt fokus med det här inlägget är just en växande tanke kring vad som bestämmer om man dränker världen i ljus, eller skugga.

En tanke gällande begreppsuppfattning är det som leker inombords just nu. Jag menar, alla associerar allting med någonting, och kommer man på något nytt så binder man snabbt samman det med andra fenomen i livet.

Ju mer man associerar ihop ting med andra positiva ting, desto lättare blir man positiv. Är det så? Om det nu är så, går det att hjälpa sinnet att associera saker så att lite mer ting får guldkant? Borde det inte vara så att ju mer av sakerna man varje dag funderar på skiner lite extra, desto lättare får man att sätta saker i ett mer möjliggörande perspektiv?

Sen lär vi oss alla människor saker på lite olika sätt. Vi har olika tycke, intelligens, förmågor och funderingar, men hur ska man generellt kunna sätta upp en individualistisk väg in i ett lyckligare livstänk.

Här fallerar det mesta lyckotjäbbel, som man hört tidigare. För hur man än gör det måste man för att finna lycka söka det själv. Men om man inte vet hur man ska söka, hur ska man då kunna finna? Eller om man inte är motiverad, hur ska man bli motiverad? Det är inte lätt helt enkelt.

Måste man vara lycklig? Njae, men det får väl de flesta, om inte alla, att må bättre åtminstone. Får ha det här i bakhuvudet när jag lär mig allt annat om struktur och den helt braklöjligt knäpptokiga världen vi lever i.

Du skapar trots allt din egen värld.

Jag är inte religiös av mig. Men ibland så får jag en känsla av att Den onde lurar någonstans i faggorna. Vadan detta? Jo, vem skulle annars komma på något så fasansfullt som znooosoeszsoeo-knappen på väckarklockor? I trötthetens dimma är det få saker som är så lockande som "Bara x minuter till", och vad leder en då i fördärvet? Tillgängligheten av denna horribla funktion.

SNszonsotoozoooozzee-knappen, jag fördömer dig, ät bly.

Som imorse, då var jag helt bestämd att jag skulle upp vid 9, men klockan 11 blev det istället.

Smurk!

Äsch, får avrunda inlägget. Suck.

Jag sa ju igår att det ligger på tapeten med allmänt broderi kring idéer för att sprida lycka. Vilket i sin tur blir jäkligt svårt. Det blir så lätt någon ideologisk sörja och diskussioner uppstår om man kan hjälpa andra att finna lycka, eller som det faktiskt verkar vara, att man måste finna den själv. Men jag tror någonstans att om det finns någon form av glöd inombords så kanske ett vänligt ord, eller spridning av positivt tänkande kan få det att lysa lite klarare.

Säg att man delar med sig av ögonblick som fått en att må riktigt bra. Eller kanske som fått en att vända en negativ trend. Sprida lite tåga, jag menar, vi människor är ju till kapabla till en hel del, utöver krig och kannibalism det vill säga.

Men SATANA! Vad svårt det blir att hålla det på marken. Det handlar ju om luft och rosa moln och annat sånt kludd som så lätt ringar falskt. Hur ska man kunna delge det här utan att det blir så fluffigt att man kastar bort det som trams? Inte fasen så lyckas ens "kvällspressens högkvalitativa supersörja" till lyckoideologier frälsa många tvivlare.

Lycka är så oerhört personligt. Men ändå en så konstruktiv (eller destruktiv) kraft. Eller man kanske ska begränsa det till "en kraft" helt enkelt. Lite jedi-stuk över det månntro? Det vill säga att det är något speciellt med tanken kring en positiv styrka, tillfredställelse, känsla... Till stor del, om inte helt, oberoende av vad man kan ha för syfte, alltifrån samstämmigheten hos högerextremister när de gör något mer eller mindre busigt illdåd till när kattungen som kom från ingenstans, helt utmärglad, piggnar till och blir till en älskad familjemedlem.

Mina idéer är än så länge lite fluffiga, men jag försöker landa lite försiktigt. Jag har ju trots allt provat på i princip alla sorters mineralvatten i Sverige, så helt meritlös är jag inte... Äh, mer konkret tänkande imorgon. Ska försöka hitta lite Scrubs på TV nu!

Det finns någon outsagd regel kring att man vill vara lycklig. Vilket är fullt förståeligt då lycka är, tja, lycka. Vad som däremot kan vara lite frustrerande är att lycka för många kan kännas vara att få något ouppnåeligt. Vilket i sin tur lämnar en mängd känslor av att man inte är god nog.

Jag har börjat spåna lite i tankarna kring just detta. I synnerhet utifrån min arbetsingång som socionom. Hur ska man egentligen ge människor hopp, "lycka" och tilltro? Det är fasenimig inte lättaste bullbaket i världen.

På fredag blir det antagligen "sopp och hantverksafton", med tema Lycka. Jag ska komma på ett riktigt bra koncept för en lyckogrupp.

Säg människor som ränner omkring i hela landet och letar efter lycka, fotar eller skriver om detta och vi lägger upp på en lyckoportal. Eller varför inte lyckokonvent, där man ger varandra tips för att finna ro i vardagen. Jag har en hel del idéer kring detta. Alla dagar fram till fredag ska jag skriva om något förslag här på bloggen. Så hold tight!