Hampus syn på saken

En evighet av ingenting

2011-11-28T03:31:00.001+01:00

Tystnad.

Ja, tystnad torde ändå vara det ordet som skulle kunna beskriva min bloggaktivitet absolut klarast. Fast bara på ytan. Med siktet inställt på dåtiden kan jag nog ändå, ganska snällt, konstatera att jag antagligen haft mer att skriva om här när jag lekt kanadensare några månader än någonsin förut. Under liknande tidslänga. Däri ligger väl lite av förklaringen kring varför jag inte skrivit också.

Jag vill helst inte skriva om det inte är någonting jag kan stå för i framtiden. Jag vet, människor förändras, jag förändras. Jag kanske till och med tänker på och kring förändring mer än de flesta. Fast det är väl det som icke-skrivandet bottnat i. Till stor del.

Det jag skriver skapar onekligen en bild/flera bilder av vem jag är, en bild som mer eller mindre stämmer överrens med den bild jag själv har av mig själv, som mina vänner har, min familj, mina drömmar och mina mål.

Svårigheten hamnar liksom i att när jag känner att mitt sätt att se världen utvidgas konstant, så blir de tankar jag precis hade så infantila, även om jag vet att jag behövde använda dem som språngbrädor för att ta mig dit dessa tankehopp tagit mig.

Jag är nog livrädd för att stänga in mig själv i en liten, liten, liten låda medveten om att det är jag själv som helhjärtat ansvarat för att låsa den.

Det är väl lite därför jag har så lätt att pröva på nya sätt att vara, och att tänka, och att känna. För att det mer eller mindre blir besök i någon annans låda, eller min bild av någon annans låda. Det är jättetrevligt, men jag vet var dörren är om jag vill ut och flyga lite i sinnet igen. Och så använder jag alla de olika lådorna som utsiktstorn för att hitta andra lådor. Men min egen låda är det lite annorlunda med, även om det inte är helt lätt att beskriva varför.

Det bästa med det här inlägget är att jag är medveten att jag hade kunnat beskriva så många liknande fenomen med helt andra ord, liknelser eller perspektiv.

By choosing what is right you'll ultimately end up blind

Att praktisera utomlands

2011-10-12T01:41:00.001+02:00

Vad innebär det egentligen att ha sin praktik förlagd utomlands? På vilka sätt kan det skilja sig mot en hemmavariant? Vad bör man tänka på? Vad kan man tänka på? Var vill man praktisera och av vilken anledning? Efter att jag spenderat en stund med att fundera kring utlandspraktiken jag nu genomför (Kanada, barn och ungdomsvälfärd) beslutade jag mig för att skriva en liten simpel tankeguide utifrån de frågor jag själv hade innan jag började fundera, planera och strukturera mina planer.

Upplägget:
Jag kommer att börja med att generellt diskutera kring ett par relevanta frågeställningar, varefter jag mer konkret går in på hur jag själv gjorde, varför och hur mina förutsättningar präglade mitt val.

Vem riktar sig utlandspraktik till?
Alla som utsätter sig för nya miljöer, människor och utmaningar lär sig saker de inte skulle lärt sig annars. På liknande sätt lär man sig mycket av att ha sin praktik på hemmaplan, saker man inte lär sig om man far iväg. Vissa saker kan du dock inte få av att stanna hemma. Du kan inte få en djupare förståelse för andra kulturer och vanor, vilket framförallt borde gälla om du bor hemma hos någon istället för i studentkollektiv eller liknande. Fast genom att uppleva studentlivet i andra länder får du såklart en helt annan bild som du inte får av att vara i en familj, och så vidare, och så vidare.

För mig som studerar inom humanoira-världen är det potentiellt sett väldigt viktigt. Bara att jag måste uttrycka mig fullständigt på engelska gör något annorlunda med mig, att jag får en djupare förståelse när folk från andra länder försöker diskutera något med mig på ett språk som inte är deras modersmål. Att behöva använda avancerad socialarbetarterminologi är inte bara en ordentlig utmaning, det är en fantastisk möjlighet. Jag har tidigare skrivit om hur begränsande det kan kännas att använda ett språk som inte har ens grundläggande språksjäl inbunden. Det är jättetydligt att jag inte kan uttrycka mig lika väl på engelska som på svenska, men att lära sig tänka, känna och fundera på ett nytt språk är en resa som är väl värd att företa sig.

Fast det är inte bara för oss som studerar människor och dylikt som det ger något extra, eller nya sätt att se världen på. Att bara befinna sig någonstans där saker fungerar annorlunda gör det lättare för dig att få upp ögonen för att saker kan vara annorlunda på sätt du inte kunnat föreställa dig, och om de du jobbar eller umgås med i det nya landet också är öppna för olikheter kan alla lära sig något på kuppen. Nya sätt att mäta framgång, tänka kring människor, teknik eller varför inte konst eller idrott.

Så utlandspraktik riktar sig till alla som vill utmana sig själva att se i princip vad som helst med nya ögon. Med det sagt behöver det inte betyda att du inte kan göra det på hemmaplan, även om du i och med utlandspraktiken kastas in i någonting som förmodligen i större grad tvingar dig till fenomenet som kallas att snabbt vidga dina vyer.

Var ska jag praktisera då?
Vad är du intresserad av att jobba med? Självklart påverkar det vad du har med dig i bagaget. Har du tidigare jobbat med barn och ungdomar är det bra att söka sådana arbeten, det blir mycket lättare i kontakter med olika organisationer och universitet. På samma sätt kan du tänka kring var du vill arbeta. Känner du avlägset någon familj i något annat land som du tycker verkar intressant? Hör av dig, ett mejl, ett samtal. Det skadar inte att försöka. Har du avancerad kunskap i något specifikt språk? Bra, då har du goda möjligheter att söka i ett land där språket är modersmålet. Förvänta dig att dina skolkunskaper i olika språk sätts på prov, för att lära sig ett språk är inte samma sak som att leva ett språk.

Fundera igenom vad du har med dig, vad du är intresserad av och på vilka sätt du vill utmana dig själv. Det är även värt att tänka kring exempelvis visum-regler, studiekostnader, bostadsfrågor och så vidare. Exempelvis krävs det inget visum om du tänkt dig att du ska studera i Kanada mindre än ett halvår, medan du som vill praktisera i USA antagligen får lite mer tuggmotstånd.

Hur ska jag gå tillväga för att få till en utlandspraktik?
Först och främst är det viktigt att vilja. Förvänta dig inte att få allting serverat på ett silverfat, utan förbered dig på att det kan komma att kräva en hel del energi och tålamod.

Kolla upp med ditt universitet och ditt program hur de hanterar utlandspraktik. Göteborgs Universitets Socionomprogram har ett antal färdiga turer till intressanta platser, som Storbritannien eller Indien, medan du får söka själv till andra länder eller möjligheter. Eftersom jag själv söker själv kommer resterande information endast beröra det.

Läs på informationen ditt universitet har, vilka krav och så vidare. Ställ frågor, tänk kritiskt. Det underlättar som bara den när du väl börjar ta kontakt med olika instanser.

Kolla upp dina kontaktnät, känner du någon i något intressant land? Hur ser landet på utlandspraktikanter? Vad har de för krav? Krävs kanske något språktest eller kostar det tjohejsan mycket cash? Tar det evigheter innan du får tag i ett visum?

I vilken del av landet vill du praktisera, och med vad, och varför? Du kommer i många instanser behöva kunna klargöra varför du vill praktisera just där. Skriv ett CV på berört språk, samla ihop referenser inom området. Visa att du inte tänker ge dig.

Jag hade en del saker som talade för mig när jag sökte min praktikplats, även om det tog mycket tid just för att varken praktikplatsen eller universitetet i utlandet hade gjort någonting liknande förut. Från att ha börjat söka i februari så var inte allting klart förrän i mitten av augusti, och praktiken började i början av september!

Min praktikjakt:
1. Bestämde mig för att det är just Kanada jag ville vara i
2. Tog kontakt med familjeanknytningen i landet
Fråga ut: vad finns det i området? Vad bör jag tänka på?
3. Började söka och fråga runt kring området värdfamiljen bordde i.
Fick exempelvis info från Umeå Universitet som jag inte var i närheten av från Göteborgs Universitet, stort tack!
4. Ringde runt, mejlade runt
Kom i kontakt med Ryerson University som var väldigt hjälpsamma, men först efter att jag lyckats klargöra vad som krävdes av dem, och vad jag kunde bidra med. Var även i kontakt med University of Toronto som inte riktigt var lika hjälpsamma. UoT är säkert jättebra om du ska plugga ett helt program eller separata kurser, men vill du bara sköta utlandspraktiken krävs det en form av samarbete de icke stödjer. Därefter kom jag i kontakt med Durham Children's Aid Society, och när jag märkte hur oerhört taggade de var på ett internationellt samarbete visste jag att Ryerson och Durham CAS var de kontakter jag skulle utveckla och nyttja. Och nyttjas av.
5. Tjatade och tragglade
Mejla, ring, ge inte upp för att saker går långsamt.
6. Åkte iväg på mitt livs äventyr!

Dra nytta av andras kunskaper och kontakter. Sugen på att praktisera i provinsen Ontario i Kanada? Fråga exempelvis mig! Vad har du för funderingar? Vad vill du ha ut av praktiken? Är du orolig för något? Jag står för att det är viktigare att våga ställa frågor än att ha svaren - för vem vet hur du ser på saken i framtiden. Våga ifrågasätta!

Om familjen du kommer bo hos är "ursprungsinvånare" var beredd på att de säkert ser saker som självklara där du ser motsatsen som självklar. Fråga om kollektivtrafik, kostnader, kosthållning, seder, resvägar, tillgänglighet, möjlighet, klädkoder och så vidare och så vidare.

Har du några funderingar eller frågeställningar som du skulle vilja ha synpunkter på, eller bara diskutera, tveka inte att kommentera. Det vore toppen om fler fann sig motiverade att söka sin personliga utveckling utomlands.

Våga bli någonting nytt.

Mina gamla blogginlagg

2011-10-03T15:03:00.004+02:00

Herregud. De fanns arkiverade och lagda pa nan annan bloggplats. Trodde jag forlorat dem for alltid.

Jag ar faktiskt lite forvanad over var jag var i tankarna redan for 3-4 ar sedan.

Har du tid over sa las garna.

LANK

To live, breathe and color a language

2011-10-03T14:13:00.002+02:00

I actually intended to write this whatever it turns out to be in swedish, but since I'm at work, before work begun, I do not really have access to a swedish keyboard and no way I write a a o instead of a a o. So to say.

Life sure is a mystery. I guess whoever reads this already figured that one out. It seems logical enough - time changes, and what we're able to achieve is closer to nothing than anything in the grand scheme of everything unholy. However, what we are (or could be, or should be, sorta) able to do is that we're actually able to picture a fragment of whats occuring right now. I mean, by putting letters together into words, to feel, to express anything, is sort of a reflection of today. And we are each our own masters of our own perception, even though our ability to see things would be ridiculously limited by being by all alone. Or would it?

My primary language is swedish. Not really a big surprise, but I really feel that my ability to express pretty much anything in english is severely limited.

There aint enough color in the words that I utter. For me. In my world.

I read through my texts. I understand clearly what I mean, but I dont get the same flow. Or perhaps feeling, as when I write in swedish. Which is only logical, of course. But I want to explore and endure the process of making another language my own in a deeper way than the school bench implies. It's not just letters put in order to form words which form sentences which try to signal something about anything.

It's just so much more than that.

When I say some words. When I think of some places. When I dream certain dreams. When I'm awake, asleep or something in between I'm fully aware that I put everything somewhere in my mind.

When I think about different people, I try to use the happy pictures associated with them. I put vivid fluidity in my emotions, in my quite simple ways of understanding myself and others. I want my world to be happy.

I want to drench my language in color, so that every moment overflows with something that makes me feel alive.

I like to think about how I think. And why. And when. And how come and every other way possible. I do, I do, I do. Alot.

I feel that my english is lacking in color. I cant sense the deeper meanings of what I want to express, which annoys me. It annoys me greatly. Yes, I am very mad about that fact.

However, I do not intend to give up. This is just one of pretty much unlimited potential steps on my road to end my days in a world as vibrant as possible.

With the help of the people around me. Life.

Life is everything. A colorful everything to me.

Och så ett bra tag senare...

2011-09-29T05:47:00.005+02:00

Jag har lite svårt att förklara varför jag inte bloggat mer, och tidigare, och låtit bilder komma upp. Bilder känns väl mest att internet är lite instabilt, deras router är rätt mycket crap, kan man säga. Det är inte så jäkla hett att sitta och ladda upp 5 stora bilder, och så bryts det precis i slutet och man blir förbannad som bara den.

Fast jag börjar komma in i ett annorlunda vardagslunk nu. Och jag gillar't.

Jag vet inte riktigt hur jag ska komma ikapp i bloggandet. Det har liksom hänt så sanslöst mycket, även om det egentligen inte hänt så jäkla mycket. Lite svårt att förklara.

Jag börjar nysta i lite sociala, kulturella och grundläggande skillnader i mentalitet och värderingar. Jag blir lite ledsen över avsaknad av Loka/Ramlösa-ekvivalenter. Jag är positivt överraskad av kaffet, och Tim Hortons är en jättehärlig kedja. Här sitter man dock inte ner på ett kafé för en fika, här är allt to go och alla gör väldigt mycket hela tiden.

Att plugga är verkligen inte gratis, utan de som inte har fett pådrag hemifrån får jobba hårt om de vill kunna plugga på universitet. Inte ovanligt med fyra heldagar studier, följt av 2½ dag med minst heltidsjobb. Det är så sanslöst lätt att ta saker för givet märker jag. Och i Sverige tycker folk att studiestödet är för litet. Värt att diskutera, minst ut sagt.

Här bryr sig folk mindre om saker, fast mer om andra saker. Det tas liksom för givet att alla hämtar och skjutsar varandra, det berörs liksom inte ens i diskussionerna. Bilarna är större, husen är större. Avstånden är sjukt mycket större.

Kanada är ju ändå 22 gånger så stort som Sverige, fast med bara strax över 3 gånger så många invånare.

Jag har presenterat min internationella praktik på möte för alla anställda. Det var väl några hundra personer som tittade när jag under några minuter rabblade på om mig själv. Nervigt, om än sjukt roligt. Folk är väldigt intresserade av omvärlden, om att diskutera.

Barnvälfärden i landet är väldigt intressant, och så även allt vad volontärarbete heter.

Det är verkligen något mellanting mellan USA och Sverige, vilket jag skulle kunna utveckla på så många plan men klockan börjar närma sig midnatt och jag har planer på att somna inom kort.

Jag gillar att jag kan mumla att tjejer är söta/läckra/whatever på svenska när de gått förbi, de tror väl att jag harklar mig. Känns bra.

Jag gillar att folk är så trevliga och tillmötesgående.

Jag gillar Kanada som ett alternativ till Sverige.

Jag gillar annorlunda.

Vart vill jag åka härnäst i världen? Kan nog bli beroende av det här perspektivskapandet.

Och det känns jävligt bra att slipa på engelskan.

True story.

:&

2011-09-12T01:22:00.001+02:00

Jag borde ha bloggat :S

Trött

2011-09-09T04:03:00.000+02:00

Lång dag, mer bloggande till helgen.

Och ..

Nej det var allt!

Min praktik är helt klart en jackpot

2011-09-08T04:58:00.003+02:00

Det är lätt att föreställa sig att socialtjänst inriktad på barn, ungdomar och familj, med på många sätt liknande mål och bakgrund som vår egna således blir väldigt lik vår egna.

Det kan däremot vara så att det skiljer så mycket i detaljerna att möjligheterna att lära sig närmar sig oändligheten...

Idag var det dags för den stora genomgången av Durham Children's Aid Society, och efter att ha druckit två koppar kaffe var jag på plats i den läckra entrén.

Vanligtvis tar de in 4-8 studenter per praktikantkull, men hela femton personer satt och småmös i lobbyn när vi en efter en togs in för att fotograferas, för tillgång till en fräck passerbricka.

De har sina anledningar till studentmängdens ökning även om det blir mycket jobb för dem under praktikperioden. Väldigt djupgående resonemang (mina mer eller mindre djupgående teorier), som jag längtar efter att diskutera med folk på hemmafront när jag väl är tillbaka. Och på plats med KANUCKERNA!

Nåväl, in i ett litet "training room" där HR(Human Resources)-avdelningens tappra dubbelklump med kvinnor lät oss skriva på lite alla möjliga papper, sekretess, bakgrundsinformation, grundläggande baskunskaper, gratis tillgång till DCAS gym (!) och mängder av annat.

Genomgång av allt vad säkerhet heter bedrevs, och vi blästrades med information om hur ställets volontärfunktionalitet fungerar. Intressant det här också, tänk kontaktpersoner och frivilligpersoner som används som direkta hjälpinsatser för att andra medel ska fungera optimalt.

Därefter kom utbildningsansvarige Ali Juma för att snacka om allt vi kan tänkas möta under vår tid på praktiken.

Vad som verkligen lyste igenom var en önskan att vi som praktiserar ska få en nyanserad "helhetsbild" av hela stället. Jag skojar inte, möjligheten till kurser, sidoutbildningar och krav på informationstillgodogörande var gigantisk.

Jag har svårt att tro att systemet för socialarbetapraktikanter någonstans i Sverige är lika välgött. Fasen, jag har så mycket intressant att lära mig, diskutera om och tillgodogöra mig att jag blir helt till mig av tanken.

Jäklar vad många nya tankar jag kommer få. Och jag längtar efter att diskutera systemet i Kanada jämfört med det i Sverige. Jag fick också en mycket tydligare bild av varför jag fick chansen att praktisera där. Alla som ville fick inte, även om det var många fler än vanligt som gavs möjligheten. Misstänker att det har väldigt mycket att göra med att jag var tydlig med mina kunskaper, min bakgrund och att jag "legat på" väldigt mycket. Ambition lönar sig. Om jag ändå vetat det för sisådär tio år sedan...

Jag är förresten deras första internationella student. Det du. Jag kommer prestera jäkligt väl, för såväl min skull som för framtidens vidare möjligheter till samarbeten.

Vissa saker jag måste återkomma att skriva om är hur det socialt fungerar med en sådan organisation, hur den är uppbyggd, hur det skiljer sig från vårt system. Även hur de definierar helhetsbild, vad de tänker kring de moraliska dilemman som ofta diskuteras mycket i Sverige.

Och framförallt vad man kan lära sig. Jag har fått intrycket att det finns så sjukt många begåvade "informationskanaler" att lära mig av på arbetsplatsen, inom en mängd olika områden inom själva barn, ungdoms och familjehjälpsystemet. Och jag ska försöka bidra med så mycket bilder av vårt egna system som möjligt.

- Learning by teaching, sa Ali Juma glatt.

Jag är ruggigt trött just nu, och kommer därför utveckla resonemangen imorgon. Då lär du även få smaka på bildbubbel. Uppladdningen är långsam, saknar mitt snabba internet. :(

Until we meet again, senoritas.

Fan, jag tycker till och med att det ska bli intressant att diskutera GENUS med kanuckerna.

Undrar du något, om vare sig Kanada eller praktikplatsen eller min roll i det hela vore det jätteskoj om du frågar, då får jag inslag till vidare diskussioner som säkerligen kan hjälpa till. Eller så låter du bli :)

Ännu en vecka i det gigantiska landet i norr (norr på andra sidan))

2011-09-07T05:25:00.004+02:00

Nu kommer den, nästa lilla session med godsaker från Hampus J. Erlandssons Kanada-vistelse. Jag funderar lite förstrött om jag kanske borde kolla när jag skrev mitt senaste inlägg, för att dra i lite trådar därifrån. Eller bara för att veta. Det är ju inte precis någon "big deal". Klick, klick, klick.

Men det känns onödigt.

Så håll i er.

Först och främst var det tänkt att ett antal bilder skulle följa med inlägget. Nej, så blir det icke! Naaj! Varför? Jo, bilderna är maffiga och uppladdningen bråkade med mig på alla tänkbara sätt två gånger i rad. Därav bilder imorgon istället.

Det jag nu kommer förtälja handlar om fredagens besök på Durham Children's Aid Society samt Ryerson University. Därefter drog jag och en klump trevliga människor uppåt i Kanada, sisådär 140 kilometer, till sjöfyllda landskap täckta med massiva skogar där kanadensare går att finna lite överallt. Det är nämligen så att detta folkslag älskar sina stugor. Och stugor fick jag se. Stora, makalöst somriga och andra positivt laddade värdeord.

Imorgon ska jag, förresten, om sisådär sju timmar, till praktiken på Durham CAS för första gången. Sanslöst roligt, sanna mina ord. Bara tanken på det får mig att lägga mig lite kors och tvärs samt upp och ner med laptopen oväntat otillgänglig bredvid mig. Gyllene, kan man säga. Fast det är en heldag med genomgång, och inte riktigt en heldag med arbete. Det blir det istället på torsdag.

Jäklar vad usel jag nu varit med att följa min inläggsstruktur.

Jag skulle ju börja med att fläska till med dunderinfo om fredagen, inte allt om allt som en tibetansk klusterbomb.

Nåväl, fredag morgon, jag vaknar upp, kliar mig i ögonen. Eller runt ögonen. För det kliar lite. Typiskt.

Dricker kaffe (newsflash)!

Får skjuts ner till lilla söta staden Pickering och dess buss- och tågstationscentral. Väntar på bussen. Och väntar. Och väntar. Lite försenad, men vad gör det? Tittar mig omkring lite överallt. Inte alls lika fräsiga bussar och tåg som vi generellt har där hemma. Heja Sverige!

Bussen kommer puttrandes på vägen. Jag går på med raska kliv, viftar med mitt nyköpta (och dyra! AFSDFXZB) busskort såväl horisontellt som vertikalt tills jag märker att busschauffören gör en lite snedvriden min. Tänk dig att någon gör så här med munnen (visar i luften, i mitt lilla Kanada-rum). Antagligen såg hon kortet så fort jag tog fram det ur jackfickan.

Sätter mig ner på ett litet säte, märker att jag är väldigt trött och sätter mig därmed lite på snedden. Så att jag kan sova? Nej, självklart inte, utan för att jag är så cool. Sen sätter sig en tjock svart kvinna mitt emot mig och börjar med massa-ord-i-sekunden prata om sin son som "ska börja skolan nästa vecka". Folk är kanske lite mer vardagssociala här, precis som föreställningarna och stereotypierierneirnan och så vidare påpekat.

Dock kommer hon på att hon är på fel buss och tar ett bamsekliv (jepp, bamse) för att hinna av innan dörrarna stängs. Sen stängs dörrarna och jag sätter mig lite snedare, lite coolare, med musik i öronen. Jag gillar min morgonmusik.

Bussen dundrar fram på den asfalterade vägen. Svänger när den behöver svänga, bromsar när den behöver bromsa. Dock behöver den inte svänga lika ofta som våra bussar måste just för att Kanada är ett sånt där hippt modernt land som tänkte till innan de planerade vägnätet (RUTOR!).

- Airport Boulevard, sir! ropar den snälla busschauffören.

Jag hoppar snällt av och hojtar i förbigående:

- Thanks so väldigt much!

Det finns inte en bra lögn som inte har ett korn av sanning huh? ;)

Framför mina svenska fossingar ser jag en stor byggnad som skriker DURHAM CHILDREN'S AID SOCIETY. Det är alltid trevligt när det man letar efter är såpass lätt att hitta, och därmed lyfter jag såklart på högernäven och hytter på ett sånt där "damn I'm good"-sätt samtidigt som jag väsandes utbrister "Yeees".

In i entrén bär det av, och en av de trevliga kvinnorna bakom disken frågar direkt:

- Are you Hampus?

- Yep, that's me!

Och så skickar den trevliga kvinnan ett meddelande till min handledare Sara att nu är Hampus in the house.

Så fort vi kommer upp till hennes lilla "kub" vet jag att jag och hon kommer komma synnerligen bra överrens. Hur? Jo, en nybryggd stor kopp kaffe står och väntar på mig. Det mina vänner är vad jag kallar teamplay.

Jag presenteras för allsköns människor på allsköns avdelningar som Saras student från Sverige, och får berätta om och om igen varför jag valde att göra som jag gjorde. Eftersom jag ska ha heldagsgenomgång av allting imorgon, känns det bättre att beskriva verksamheten därefter.

Allt var bra, alla var trevliga, allt var fint och så vidare och så vidare plus.

Sen tog jag bussen tillbaka till Pickering, hoppade på tåget till "downtown" (TORONTO) och lyssnade på mer musik samtidigt som jag filosoferade om skillnaderna mellan Sverige och Kanada i min lilla begränsade värld. Jag bannar mig själv för att jag inte bloggat mer, jag har ju tänkt och tänkt och många tankar har varit bra. Åtminstone bättre än de dåliga.

Går omkring i Toronto, vet på ett ungefär hur jag ska ta mig till Ryerson University men jag bestämmer mig för att ta det helt säkra över det säkra, så jag frågar en glad äldre indier. Han ser ut att kunna staden. Nu är det nämligen så att denne mans dotter faktiskt pluggar på Ryerson, till socialarbetare, bara ett år före mig. Världen är liten. Den känslan är bara för jävla go.

Så vi går och pratar och han pekar och så frågar han något och jag svarar och han nickar och vi skakar händer och sen går jag åt ett håll (mot Ryerson) och han mot ett annat. De små mötena betyder enkelt mer än man tror.

Pang, så är jag framme vid den maffiga Ryerson-byggnaden, kollar på campus-kartan och märker att jag ska gå till nästnäst-nästa maffiga Ryerson-byggnad för att hitta Ryersons Faculty of Social Work.

Jag snubblar in på ett kontor där en viss studentkoordinator (min första kontakt på universitetet i fråga) Jeff Edmunds glatt utbrister:

- Oh hello there Mr. Sweden. Did you have some meatballs at Ikea, here in Canada?

- Heya Mr. Smorgasbord, no meatballs no, not yet, but I went to Ikea already. It was big and swedish.

Jag får reda på massa småsaker om universitet, går omkring och skakar hand med massa trevliga människor som av någon anledning vet mer om mig än jag om dem. Det är nämligen så att det är rätt ovanligt att folk samarbetar på det sättet vi gör. Första gången för Ryerson, och för mig.

Några fler samtal med trevliga människor följer, innan jag sätter mig på Jeffs kontor och snackar lite till. Mer kontakt med dem kommer det bli senare under hösten.

Sanslöst trevliga människor överallt, än så länge, tänkte jag för mig själv innan jag tog tåget tillbaka till Pickering.

Beslutet att kämpa mig till en praktik i Kanada kan mycket väl vara ett av de absolut bästa jag fattat i mitt liv (även om det kanske endast är en stjärnprutt i det stora världsalltets syn på tid).

Vill du något, så får du faktiskt ta och kämpa för det. Din framtid ligger i dina egna händer. (Min laptop ligger just nu i mina händer, eller nja, mina händer ligger på min laptop)

Skogsvistelsen får jag helt sonika skriva om imorgon.

För nu måste jag sova. Jag ska prata med massa coola nya människor hela dagen imorgon så jag behöver min skönhetssömn.

Plus, att ju snabbare jag vaknar desto snabbare får jag i mig mitt morgonkaffe.

What goes around comes around, ey?

Syns imorgon, kära bloggerz.

Nej jag är inte död

2011-08-31T00:47:00.002+02:00

Ja, jag ska skriva snart igen. Det är bara det att när man tagit det rätt chill så är det inte så mycket att skriva om. ;)

Sen vill man nog inte skriva om allt, tror jag. Typ.

1-2-3-4 dagar i Kanada

2011-08-27T03:26:00.007+02:00

Känns skönt när man beskrivit vad som var - om än kortfattat. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om förberedelserna för allting, men det jag skrev i förra inlägget får räcka för stunden.

För nu är nuet roligast. Yay för nuet.

Jag var som tidigare nämnts på Torontos flygplats vid lunchtid i måndags, ja, lokal tid då vilket innebär att jag var lite småseg i kanterna. Vi åkte ut till den lilla byn Claremont där Lauras familj bor. En underbar samling på fem där mor, far och son, son, son som huseras under samma tak.

I Kanada är det långa avstånd, stora hus och maffiga bilar som gäller. Generellt då, glöm inte det. Alla är inte exakt likadana någonstans och jag brukar inte döma ut folk så lätt, men om du skulle råka tro att alla faller in i förbestämda föreställningar är du faktiskt rätt puckad.

Pucko!

Nåväl. På tisdagen vaknade jag upp runt sju. Jäklar vad härligt det var. Var lite ovan vid allting, och gick på en liten promenad. Checka in bilden nedan helt enkelt.

Jag märker rätt tidigt av att det kulturellt inte alls är lika individuellt här som hemma i min bild av generella Sverige. Här måste folk samarbeta för att ta sig till olika ställen, och det är helt naturligt på något sätt, vilket för mig känns lite ovant då jag är van vid att helst klara av det mesta själv.

Spännande att det är "vi" som ska vara socialister. Skumma jantelagsland vi lever i, huh?

Jag tog mig ett löppass senare under tisdagen, snackade med den inneboende familjen och bara lät mig bli del av det som man kan kalla för Vardagen. Min praktik börjar ju inte förrän sjunde september, så det lär bli en del "åka omkring och förundras över det där och det här och det där också" som gäller.

Sen var det natt helt plötsligt, och sen var det onsdag.

Tillfälle erbjöds att åka med ner till närmsta lilla staden - Pickering - där jag vandrade omkring i några timmar, spanade in fler stora hus (stora hus överallt whwshwahawhaw). Sen tog jag cykeln hem.

- I guess it would be somewhere around 12 kilometers. Are you sure you want to take the bike instead of waiting for someone to come pick you up?

Tolv kilometer? Skojar de? Det är ju ingenting alls på cykel.

- We dont really take the bicycle to get somewhere, the roads aint really made for it. And the road to Claremont is mostly going upwards. Going down would be easy, but I wouldnt be going up.

Äsch, hur illa kan det vara?

Runt 18 kilometer i uppförsbacke på väggrenen (blött grus/gegga tack vare morgonregnet) tog mer än jag trodde. Men det var skönt.

Jag åkte även vid ett vägbygge, vid sidan. Över ett hopp.

Som landade i en geggaklump.

Cykeln välte och jag tänkte instinktivt "nooooo" i bästa Darth Vader-manér.

Jag slogs av hur lustigt det lät i huvudet och började skratta.

Senare var jag hemma och familjen förundrades över mitt val av färdsätt. Femtio procent för att de tyckte det var lite fräckt, och hundra procent för att de tyckte att det var lite puckat. Misstänker jag. :)

Sen var det typ torsdag, då vi hjälpte mittenbrorsan att flytta sina prylar till sin första egna lägenhet inne i Toronto. Något av ett schysst studentkyffe nära mitten av den maffiga staden.

Och vilken stad! Underbart fylld med broar, skogar och mixade områden. Visste du att Toronto är en av världens mest mångkulturella städer?

Nu gör du det.

Fredagen kom, idag alltså, och jag och Laura åkte in till Toronto för en liten tour. Jag spanade in Ryerson University, vilket enligt Laura växt galet mycket på bara några år, och jag fick se stora, gamla, coola och fula byggnader. Lärde mig även en del om historian bakom en mängd olika saker, även om jag är alldeles för bekväm för att skriva något om det nu.

Fast, jag orkar faktiskt inte skriva mer nu. Kolla på lite bilder istället.

Hej!

Så fixade Hampus socionom-praktik i Kanada

2011-08-27T02:50:00.008+02:00

Tillbakalutad i en skön fåtölj.

Fotstöd.

En välkyld Kilkenny i ett mustigt glas.

Känns bra.

Fredagskvällen är chill i det lilla huset i den mysiga Toronto-förorten. Funderar tillbaka på veckan som gått och bestämmer mig för att nu är det dags för bilder och berättelser om vad som hänt.

Har jag introducerat vad jag gör i Kanada på ett bra sätt? Inte?! Då är det väl PÅ TIDEN! Det får bli två separata inlägg helt enkelt. Först innan, och ett om när jag väl är här. Bra där.

The beginning of everything:

Året var 2010. Hampus hade påbörjat sitt andra år på socionomprogrammet på Göteborgs Universitet och bestämde sig lagom hipp som happ för att hans praktik ett år senare skulle genomföras i Kanada. Varför? Jo, det är nämligen så att Hampus kära mor, med familj, en gång för länge sedan bodde i just Kanada i ett antal år, och som tur var så var Hampus mor rätt hygglig även back in the days och fick sig ett antal vänner. En av dessa, Laura, hade till och med varit och hälsat på i Sverige sisådär sju år tidigare.

Ja, det var alltså många år sedan Hampus mor med familj bodde där borta, i och utanför Toronto.

Spola fram klockan lite. Hösten är ändå så obarmhärtigt trist från och till (men inte denna höst, nej tro fan det).

Nu är det våren 2011 och Hampus bestämmer sig för att sätta igång med praktiksökandet. Mail flyger iväg över Atlanten hela vägen till Laura och hennes familj, där ett snabbt svar förklarar att Hampus är mer än välkommen.

Glad Hampus. Smiley!

Men hur söker man egentligen praktikplats i Kanada? Vad har Göteborgs Universitet för kontakter och finns det kanske någon som kan komma med lite tips och råd kring hur man ska söka?

Nej, Göteborgs Universitet har ingen kontakt med Kanada, för ingen har gjort sin praktik där eftersom ingen gjort sin praktik där (hajar ni? Någon måste sätta bollen i rullning!). Hampus kollar med Laura om hon vet, och schwupp dyker ett mail med ett ansenligt antal länkar till olika universitet upp. University of Toronto och Ryerson University känns lämpligast att ta kontakt med.

Men, det är ju praktik, varför i alla sjutton dimensioner måste Hampus ta kontakt med ett universitet? För att Göteborgs Universitet vill det, sådeså.

University of Toronto är ett universitet med gamla anor, byråkrati och sådant, blir uppfattningen tämligen snabbt efter några telefonsamtal. De hjälper nämligen endast till om man råkar vara från ett specifikt universitet i ISRAEL. Japp, för det är enda universitetet de samarbetar med.

Och Hampus som tyckte att Göteborgs Universitet var lite knepiga att ha att göra med...

Nåväl, damn you University of Toronto.

Då föll såklart Hampus falkblick på Ryerson University. Ett universitet som började som ett litet "college" men genom sitt rykte och vilja att utvecklas blev till ett stort universitet, och vars rykte verkar bli än bättre hela tiden. Hampus visste inte detta vid söktillfället, men efter diskussioner med allsköns folk har denna bild dykt upp i efterhand.

Först verkade det komplicerat.

- Ja men om du ska praktisera måste du gå via ett internationellt universitet och ta en kurs.

- Men, det är inte en specifik kurs jag ska läsa, det enda som krävs är lite handledning under tiden jag är i landet.

- Åh fan, men det borde gå att ordna.

Den utomordentligt trevlige studiekoordinatorn Jeff på Ryerson hade sedan diskussioner med Hampus medan information om krav och möjligheter cirkulerade upp i Ryerssons fakultet för socialt arbete.

De diskuterade Ikea, vädret i Kanada gentemot Sverige och självklart innebörden av ordet smorgasbord.

- Hello mr Sweden, påbörjade Jeff de flesta telefonsamtalen.

Samtidigt som detta pågick hade Hampus börjat söka på riktigt efter en praktikplats. Hur ska man hitta en passande praktikplats i ett annat land?

Som av slumpen fick då Hampus reda på namnet på en person som gjort sin praktik i Kanada (!), och modig som han var ringde han denne okände person som må ha gjort sin praktik i Kanada, men utgick från Umeå Universitet. Hampus ringde upp Umeå, skickade några mail och blev inte lite förvånad när han bara efter någon timme fick svar av en studiekoordinator med tips på praktikplatser.

På grund av att Hampus jobbat med barn och unga i flera former under ett antal år var det någonting med denna målgrupp som kändes mest relevant.

Diskussioner påbörjades med Durham CAS (Children Aid Society) som var oerhört hjälpsamma. Information som Durham CAS behövde samlade Hampus in, skickade in och detta inbegrep CV, referenser och personligt brev.

Snart blev det dags för en intervju via Skype, där en mycket trevlig kvinna under hela två timmar frågade ut Hampus om det mesta mellan himmel och jord. Mestadels inriktat på arbetet, logiskt nog.

(Hampus fick även reda på att de har en NY OCH JÄTTEBRA KAFFEMASKIN PÅ KONTORET)

Succén var ett faktum, och den trevliga kvinnan meddelade att hon accepterade Hampus som sin praktikant, sålänge poliskontrollen, kanadensiska universitetskontakten och referenserna var "gröna".

Hampus vill tacka sina referenser för hjälpen, för han menar på att de var guld värda och är mycket tacksam.

Men allting var inte klart. När skulle Hampus börja? När kunde det spikas? När kunde det bekräftas?

Flera mail och telefonsamtal i veckan följde. Och följde. Och följde.

Faktiskt så var allting inte spikat förrän femtonde augusti, där det säkerställdes att Hampus skulle börja 7 september, och bli klar 11 januari 2012.

Time management deluxe elite.

Nåväl, så nu sitter jag här. Efter många om och men. Underbart. Om en kort stund dyker ett inlägg med de första bilderna och så vidare upp. Look forward to it.

Tack alla som hjälpt mig, jag skulle inte vara här annars. Om någon undrar något så är det bara att fråga.

Så var det natten till fredag, här i Kanada

2011-08-26T08:22:00.003+02:00

Ligger här i mitt lilla rum och klickar på datorn, lite här och där. Oj, många tankar har väckts och mycket har hänt sedan jag ramlade in här lunchtid i måndags. Redan natten till fredag, och jag har bara skrivit om händelserna en gång. Och inte särskilt mycket på det heller.

Jag tänkte mig att jag borde skriva någonting. Och lägga till massa bilder. Men jag hamnade i massa snack om allt mellan himmel och jord med värdfamiljen - herregud vad de är härliga!

Imorrn kommer mer tankar, funderingar och inte minst BILDER dyka upp.

Vad innebär då det här? Vad sägs om hur kulturen skiljer sig, hur man pratar, hur man kan tänka, hur livet utspelar sig i olika delar av världen med mera, men inte minst hur man kan känna sig så hjärtligt välkomnad så många mil bort från sin "egen värld" med människor man knappt känner. Sen finns det mycket jag nog inte vill skriva om, relativa relationstankar som skulle ge bort för mycket av saker jag inte känner att jag har mandat att skriva om.

För jag litar och tror på de här människorna. Which feels good.

Ibland känns mänskligheten rätt så trevlig ändå.

I'm in Canada now, fellas

2011-08-23T21:18:00.006+02:00

Klockan är strax över tre, min andra dag här i Kanada. Strax nio där hemma, om jag inte tänker fel, vilket jag inte gör, för jag har koll på tidszonen nu och så vidare.

Det var ett tag sen jag bloggade.

...

Väldigt länge sedan. Jag minns inte riktigt. Känner inte heller ett behov av att kolla efter. För nu är jag i Kanada och i Kanada tänker jag nämligen blogga.

Anledningen till mitt lilla stopp är oklart. Det bara blev så. Det är inte så att jag slutat fundera på saker, utan om man skulle försöka vara så naiv att man ville ha endast en orsak vore det nog närmare motsatsen. Jag tycker nämligen att det blir roligare och roligare att fundera ju mer saker jag kommer på att fundera kring.

Fast nu kommer inläggen handla om tankar som drabbar mig under min praktikperiod här i Kanada. 22 augusti tog jag flyget 06:55 från Landvetter. Sen var jag i Bryssel och sen var jag i Toronto. Flyget bjöd på indisk mat, vilken närmast kan härledas till att flygbolaget är indiskt. Jag var nöjd med tillvaron uppe i luften. Rolig liten tv med skojiga serier och filmer. Gott nog. Trevligt sällskap också, en lärarinna från Toronto som berättade om sitt några-veckors-volontärarbete i Indien. Min bild av att kanadensare generellt är gästvänliga och trevliga förändrades alltså inte. Pluspoäng till Kanada.

Indien har många fattiga. Den indiska engelskbrytningen är fruktansvärt rolig också.

Bilar tutar på som bara den utanför "mitt" rum, i Claremont, Pickering, Toronto. Det är en liten förort till Toronto, på landsbygden, där alla familjer har trevliga "amerikanska villor" och minst två bilar, där minst en av dem är en stor grej som är som en sån där man ser på film.

Det är varmt också. Massa plusgrader. Hur många vet jag inte men det spelar inte heller så stor roll för det är varmare här än i Göteborg. :)

Igår var jag vaken 25 timmar i sträck, och idag har jag ingen jetlag. Great success.

Familjen jag bor hos är helt underbar. Synnerligen glad över att min mor och hennes familj för sisådär en-två generationer sedan bodde här, lärde känna dessa människor (och var även en minst ut sagt påtaglig anledning till att den här familjen ens existerar, true story). Jag är bautastensäker på att jag kommer vara med om mycket innan jag åker hem, så det lär bli fler blogginlägg från och till. Sen lär det dyka upp bilder också, men eftersom jag måste köpa en strömadapter så jag kan ladda min gamle käre Lappy får det vänta.

Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag vill skriva om. Praktiken har inte ens börjat, börjar sjunde september. Jag tänker mig att ett inlägg kring hur jag mailade och ringde runt och hade mig sen i februari till och med måndagen förra veckan för att fixa det här från scratch skulle kunna vara intressant för framtida Kanada-resenärer, men jag är nog mest intresserad av att inte göra det just nu. Det lär dyka upp i sinom tid. Är det kanske något du undrar?

Praktiken drar alltså igång sjunde september, på Durham Children's Aid Society där jag ska hjälpa folk och så vidare plus. Ser fram emot det. Ser fram emot nya perspektiv på livet, nya möten, nya allting och allt annat man potentiellt sett inte ens skulle kunna tänka sig.

Nu är klockan typ tjugo i fyra här, och folk börjar väl komma hem vilken minut som helst.

Då ska jag prata engelska.

Jag funderar på om jag borde blogga på engelska istället, för att se hur språket utvecklas. Men det får bli som det blir för det blir det ändå.

Hej!

Att se sig själv med nya ögon, om och om igen

2011-04-04T23:46:00.004+02:00

Åh fasen, jag måste bli bättre på det här med konsekvent bloggande igen. Det är väl inte att jag inte har tankar jag vill ha ut, utan det är mer att tankarna har en tendens att vibrera som starkast när jag inte är sugen på att blogga. Spännande kombination det där.

Jag funderar mycket nu. Kanske mer än förr, eller åtminstone skarpare. Tydligare. Skapar inre bilder av mina tankar, ställer dem mot varandra. Picture versus picture, så att säga. Den tydligaste vinner dock inte alltid, det går jag inte med på.

Det handlar om att förstå mig själv. Tja, mycket utifrån det jag studerar för tillfällen, för jag tänker inte ens försöka påstå att man inte påverkas av vad man berörs av. Det känns väl mer som sunt förnuft.

Saker händer, man förändras, så att säga.

Det handlar om att förstå mig själv. Med nya ögon. Om, och om igen. Ju mer jag tänker kring olika sätt att se världen, försöker förstå mig på hur andra tänker och desto mer jag drömmer om vem jag en gång skulle kunna bli, ja... Ju mer förståelse får jag för att det inte finns några rätta svar kring dessa funderingar.

Jag frodas faktiskt. Jag njuter.

Ibland tänker jag dock i andra banor, som nu. Eller som nyss...

Det är mycket jag inte tänker på, en del saker ganska medvetet. En del djupare tankar, där jag inte finner några svar och inte heller vet om jag är kapabel att hantera svaren. Jag kanske borde skriva en dold blogg vid sidan av, med mina djupaste funderingar.

För att få ut dem, för att kunna, för att hantera dem.

Det är kanske inte så stora saker egentligen, men man har ju sina saker man tänker på, som man känner inte känns som någonting man någonsin kan förstå sig på. Det som lurar under ytan, om än inte obekvämt så omständigt att tänka kring. Kring ens egna svagheter.

Känslor.

Lätta, luftiga, svävande, flygande känslor som oftast är lättare att bara låta flyga iväg.

Sådant som verkar så lätt för andra kanske jag inte vill ta på av rädsla för att finna någon bro jag inte kan överkomma, även om jag är medveten om att det egentligen inte är så svårt.

Visst är det spännande när man vet två motsatser samtidigt?

Sanningen är en subjektiv lögn.

Den glödgade andra sidan av myntet

2011-03-19T12:23:00.001+01:00

Perspektiv.

Punkt.

Jag skulle våga påstå att jag är på en medveten jakt på nya perspektiv. Det är bland det roligaste som finns, helt enkelt. En sak (av många) som jag tänkt en del på senaste tiden är vad man egentligen tänker om vissa saker. Vissa grupper av människor.

Vad inbitna metaforer och fraser egentligen betyder.

"Men, Hampus din TOK, vad menar du nu?!"

Ja, vad kan jag dra som exempel?

Har du någonsin hört någon diskutera psykologstudenter?

"Ja, men psykologer? De pluggade väl till psykolog för att de hade problem med sig själva och ville lära känna sig själva bättre?"

Pang, bom, oreflekterat!

Vad jag med detta ganska korta om än fundersamma blogginlägg vill väcka tankar kring är just vad som inte väcks när man generellt drar denna harang med ord.

Jag tänker mig att psykologstudenter vill lära sig mer om sig själva. Det förefaller sig ganska naturligt att vilja förstå sig på sig själv om man vill jobba med människans psyke. Att psykologstuderande i någon större mån skulle ha problem med sig själva ställer jag mig däremot skeptisk till, jag vet helt enkelt inte.

Däremot är det en väldigt naturlig utveckling att man som psykologstuderande får en större förståelse för sig själv än gemene man. Jag menar, om man studerar människans mentala utveckling, försöker bredda förståelsen för hur människor tänker och sedan har en drös år på sig att fokusera sina tankar på dessa moment är det fullständigt naturligt att man tänker kring sig själv och vad det innebär och har inneburit för sin egen utveckling.

Visst, alltså, för att vilja bli psykolog finns det troligtvis ett mervärde i att vilja förstå sig på sig själv. Och om man fullföljer utbildningen vore det befängt att påstå att man inte får en större förståelse för sig själv eftersom utbildningen är utformad för att förstå sig på människans tankekonstruktion.

Sen finns det väl säkert människor som mår dåligt med sig själva och genom själva utbildningen hoppas kunna frälsa sig själva.

Men myntet har trots allt fler än två sidor.

Det beror på hur man ser på det.

Vilka "vanliga" tankar och fraser har du hört? Finns det kanske något du skulle vilja diskutera?

Våga vara fri

2011-02-13T14:14:00.001+01:00

En lugn dag idag. Den borde inte vara lugn. Jag borde vara stressad som en rabiat sjuttonbarnsmorsa med koncentrationssvårigheter. Jag klantade nämligen till det ordentligt idag. Tidsmässigt kommer eftermiddagen bli en pärs.

Men det oroar mig inte. Jag har istället erbjudits en möjlighet jag annars inte förunnats. Möjligheten att låta bli att göra något alls.

Att ge mig själv tid att fundera kring mig själv. Mina åtaganden och min vilja att ta mig själv framåt i världen. Min värld.

Ibland är tid att bara samexistera med sig själv det bästa som finns. Ta djupa andetag. Känna andetag strömma in i kroppen och fylla blodflödet med nya känslor, tankar och idéer.

Jag diggar existensiella funderingar. Frågor, vars enda objektiva sanning är att den egna världsbildens sanning är allt man egentligen har att gå efter.

En mellanmänsklig inre kompass där norr alltid är vad som känns bäst för stunden.

Med handen på hjärtat vet jag inte riktigt vad jag vill.

Men att erkänna för sig själv att man inte vet, som i många perioder i livet, är ofta det första steget till förändrade världsbilder.

Kanske det enda för stunden.

Jag vet inte, helt enkelt.

Mobilbloggat!

Om att tänka om det man aldrig kommer tänka om

2011-02-10T23:52:00.003+01:00

Jag är i ett sånt där riktigt tankeflow just nu. Det må vara sent, men det har väl aldrig stoppat sinnets förmåga att skapa, alstra eller bearbeta de mest konstruktiva eller kanske destruktiva tankar en människa kan ha.

Funderingar om vad det innebär att vara den man är, eller kanske än mer om att inte vara alla andra. Jag njuter av att uppleva, samtala och fungera tillsammans med allsköns människor. Arbeta för att försöka förstå mig på den delvis gemensamma verklighet som vi alla, eller åtminstone dem jag mött, delar.

Sen börjar jag tänka på just de människor jag mött är den vägen i livet jag följt. Inget fel i det. Jag tycker om så många människor att något annat vore otänkbart.

Men samtidigt kan jag inte släppa tanken på alla människor jag inte mött.

Alla livserfarenheter jag inte kunnat åse, alla mänskliga gnistor som exploderat och antänt människors själar till stordåd - eller varför inte illdåd?

Det är något melankoliskt som nästan smyger sig fram längs ryggraden. Sveper in och begraver sig djupt inombords. Tankar som jag kanske tidigare berört men som inte berört mig tillbaka.

Det var provsittning idag, för de nya socionomerna. Bland tacktal och fina ord om vad som en gång var, till smärre inviter till tankebanor som röjer att det sällan kommer bli samma sak igen. Vilket inte heller är något fel. Utan helt och hållet rätt.

Och greppbart. Jag är generellt av tanken att allt nytt är vad som måste ske, att förändring och nya uppfattningar är vad som präglar allt. Vilket det även rent logiskt måste ses vara.

Men ibland kan det kännas gångbart att faktiskt inse att allt som händer trots allt är parenteser i olika människors liv.

För alla människor jag träffat, så finns det hur många människor jag inte träffat som helst.

Det får mig att drömma. Att filosofera lite. Om att vara någon annan. Inte för att jag inte trivs med mig själv, utan bara för de möjligheter att uppleva något annat det skulle erbjuda. Att ha en svår uppväxt och se världen genom glassplitter. Eller varför inte i en annan världsdel med helt andra uppfattningar och bilder av världen.

Eller i en annan tid när man var den, eller där, man föddes och därigenom agerade utifrån det. Levde utifrån det.

Kanske får jag möjlighet att följa fler människor med hjälp av den socionominriktning jag valt. Kanske blir jag författare, och får skapa verkligheter om mer eller mindre påhittade världar. För allting man tänkt har väl på sitt sätt ett uns sanning, inte sant? Jag vill beröra med text. Jag stod en bra stund idag och bara försökte leva mig in i hur andra tänkte på dansgolvet. Vad de tänkte, kände.

Eller kanske vad de inte kände. Eller tänkte.

För varje levande organism är ett mysterium i sig. En saga som bara väntar på att berättas för någon. Så att inget, eller ingen, försvinner.

För i all vår betydelselöshet så lyser betydelsen igenom.

I de människor vi träffar som betyder något. Som får oss att le. Som vi vill hålla om. Som vi vill skratta med. Leva med.

Dö med.

Eller kanske bara ta ett ögonblicks vila från omvärlden (med en kopp kaffe i hand?!), inte säga ett ord och bara vara.

Kan det vara filmen into the wild som väckt dessa tankemönster, eller kanske bara gett perspektiv?

För det är så sant som det är sagt.

Lycka betyder bara något om man delar den med någon.

Vem delar du din lycka med?

Mellanmänsklig suveränitet

2011-02-09T20:07:00.001+01:00

Jag har i princip funderat klart kring mitt projekt i boende och livskvalitet-kursen nu. Ett stort steg för en sådan som mig som funderar mycket. Tar ett bra tag innan nåt händer, när det är på allvar, eller potentiellt på allvar (ser ni, nu gjorde jag det igen! Haha!)

Men när det väl händer så brukar det gå rätt smidigt därefter. Under kvällen, efter den efterlängtade thaiboxningssessionen kommer jag förnöjt lägga mig i sängen och spika alla litteraturkällor och imorgon kommer tecknen flöda från fingerspetsarna ut i tangentbordet och in i den digitala burken med en intensitet sällan skådad.

Lite ironiskt är det att jag behöver tänka så mycket innan något händer, när jag så sent som i måndags gav rådet till en (annan) mycket vis (för att inte säga bedårande) person att det ibland finns en poäng i att inte tänka för mycket.

Ett råd jag själv borde lyssna på ibland. Kanske nu.

När vet man när vidare tankar är fullständigt överflödiga?

En saga om snooze

2011-02-09T11:55:00.001+01:00

Om jag minns rätt har jag skrivit om den dekadenta snoozeknappen förut. Den lilla pluppen, knappen, förförerskan eller vad man nu vill kalla den.

Bara en gång till säger jag tyst för mig själv. Bara. En. Gång. Till.

Det är ju mitt i en halvvaken låtsasdröm om allt, ingenting eller (vilket oftast är fallet) något mellanting.

Det kan vara ett djupt påhittat möte med någon bekant där vi diskuterar något intressant, som verkligen är helt fruktansvärt medryckande. Och viktigt. För drömmen det vill säga.

Det kan även vara att själva halvslumrandet bjuder på en särskild sorts fejkvila. En särskild känsla vars viktigaste ingrediens är just upprepade snoozar.

Det kan också vara en makaber förmåga att skapa vita inre lögner försiktigt invävda i dukar av lögner. Dukar av drömmar.

Sen skulle det även kunna vara olika varje gång.

Men drömmarna är helt klart min favorit när det kommer till snoozeeffekter.

Mmmm... Snoooze!

Mobilbloggat!

En bild av en annan morgondag

2011-02-01T09:50:00.001+01:00

Jag svävar lite nu. Tror jag.

Högt ovanför den instängda föreläsningssalen jag just nu huseras i. Det är enkelt att tänka på annat. Tänka på andra. Tänka på annan.

Det är skönt att känna sig lite sårbar igen. För en gångs skull.

Att veta att det man har kanske inte blir vad man får. Eller vice versa.

Jag lever igen. Som förut, fast annorlunda.

Tack för att jordelivet blivit lite spännande igen. Mer spännande än de mentala bilderna av hur saker potentiellt skulle kunna förhålla sig.

Tack.

Lycka är inte vad lycka var, men lycka blir vad man med livet gör.

Mobilbloggat!

Silvertejpad ledighet

2011-01-06T23:03:00.003+01:00

Uppsatsen inlämnad. Skönt.

Vara ute i ingenstans (Ullareds urskogar!) hos päronen och inte göra någonting. Skönt.

Bygga upp en medvetenhet om att chilla inte är lika skönt när man inte har något att chilla från. Skönt. Eller?

Jag menar att jag känner att jag är bäst på att ta det lugnt när det är rörigt runt omkring mig. Händer ingenting så måste någonting påbörja sitt händande istället. Är det måhända någon egenutvecklad/berövad balanskreation jag håller på med?

Känner du till Antonovskys KASAM - Känsla av sammanhang? De tre komponenterna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet där meningsfullheten är kärnan.

Meningsfullheten. Meningen med livet. Motivationen. Viljan.

Att vilja göra något.

Jag funderar kanske om jag mer eller mindre omedvetet väntar med att göra uppgifter och dylikt till sista minut, för att få det till en form av utmaning. Så det känns meningsfullt att göra det. På samma, eller åtminstone tämligen liknande, sätt som att det inte är lika skoj att chilla när man inte har något att chilla ifrån.

"Det lätta kan vi redan", som ett befäl i lumpen en gång sade.

Jag dras till något med tanken på att hela tiden eftersträva någon utmaning utifrån sig själv. Jag tror och tänker att de utmaningar jag söker i långa loppet blir konstruktiva. Jag har ingen inre kritiker som får mig att må dåligt så fort något ska göras (förutom när det kommer till min akilleshäl!), utan mer av en inre mentor som puffar mig när jag gör något bra, eller när jag behöver stötta mig själv (förutom när det kommer till min akilleshäl!).

Har du hört talas om hedonism? Där livsglädje är det enda egenvärdet? Jag gillar en specifik aspekt som går att dra därifrån vilket är att syftet med sorg och negativa känslor är att de positiva känslorna blir mer påtagliga därefter.

Obalans. Balans. Kaos.

Jag älskar kaos.

Vad jag menar är att det krävs motsättningar för att världen ska föras framåt. Vänster-Höger. Ljus-Mörker. Glädje-Sorg.

Hade glädjen att träffa någon existerat om man aldrig behöva säga adjö? Hade man kunnat drömma om man alltid var vaken?

Med det sagt så tror jag inte att det krävs absurda motsättningar för att få till detta lukrativa kaos. Ingen måste misshandla små barn eller sina respektive. Ingen behöver rent ut av kränka andra människor.

Se bara på kärlek, det om något är väl positivt kaos i sitt renaste väsen.

Allting är upp och ner och åt helvete och underbart och glass på sommaren och varm choklad på vintern och ett bananskal man halkar på och personen som hjälper en upp när man halkat på bananskalet.

Jag tror däremot inte på att kärleken är blind som många säger.

Jag tror att kärleken är förståndshandikappad.

Ja, något sådant i vilket fall.

Livet i sig är kaos. Motsättningar.

Strålande.

Men nu är det dags att sova, efter en dag full av egentligen ingenting.

And it sure feel nice, winter wonderland.

Vad är det okay att skämta om? (Inklusive jootååbinbäddningar!!!!11!!)

2010-11-20T14:06:00.003+01:00

Humor.

Humor.

Humor.

Kärt barn har många namn, men just nu får inledningen kort och gott bygga på lite olika sätt att skriva ordet på. Kan humor vara en av de mest subjektiva företeelserna som finns?

Jag har själv en ganska rå humor, saknar i mångt och mycket många spärrar - sålänge det är i rätt sällskap. Umgås jag med människor jag vill umgås med hoppas jag att de vågar säga till mig och diskutera om det är något uppfattat klavertramp jag begår. Annars skämtar man ju inte om allt med alla, det är ju såpass svårt att förutse hur folk tolkar, reagerar och tar till sig vad som sägs.

Ja, humor är i sanning objektivt.

Humor/Sketchgruppen Grotesco på SVT är nu inne på sin andra säsong. Förra säsongen bjöd på ett otal klassiker, som dessa här under:

Bestefar og Jeg

Ett kilo mjöl

Studentmottagningen

Det är relativt harmlöst i detta fall, om än att det börjar bli samhällskritiskt - på ett enligt mig riktigt skönt sätt - när det kommer till studentmottagningen utifrån medel/överklass-käftsmäll.

I andra säsongen som häromdagen fick upp sitt tredje avsnitt på SVTPlay satsar de vad det tycks på att testa gränser mer. Provocera mer. Fasen vad jag kan skratta till av humor som är så dålig att den blir bra, vill jag inflika.

Första avsnittet är en attack mot svinaherdar från Skåne som tar sig in i riksdagen, där det som antagligen funderats mest kring är musikvideon "Blanda upp" där det dras upp hur vi ska blanda oss etniskt. Ta den ena och den andra mellan våra ben, och så vidare och så vidare. Det är intressant att läsa kommentarerna, så klicka er för all del vidare in dit.

Andra avsnittet handlar än en gång om kritik mot medelklassen, med en touch av science fiction och vad som bör nämnas är att alla avsnitt har inslag i form av exempelvis Svenneåret 2010, där en riktigt trashig variant av Dorsin har massa saker för sig. Kritik mot allt så att säga.

Sen senaste avsnittet, hade ett mycket intressant inslag. En låt titulerad "Det är bögarnas fel" som på många sätt är värt att ta till sig som just samhällskritik, hur religion yttras i vissa områden av världen eller liknande. Eller bara att ta det med en nypa salt och hänga med i den catchiga melodin.

Jag sitter här lite fundersam. Vad är det okay att skämta om? Jag tänker till stor del utifrån banorna som alstrar exempelvis South Park. Att allt är okay att skämta om, men det har självklart sina risker, när det blir tunga personangrepp och man använder det som vapen för att förtrycka. Exakt hur man ska dra gränsen, hur man ska förhålla sig och så vidare är jäkligt svårt att förtälja. Vilket är ett stort problem, men även skönt att det inte är så inrutat.

Men, även om det kan ses som ett svårt problem blir det nog enklast om vi alla kommer överrens om en sak.

Det är bögarnas fel!

;)

En tyst minut för självmeriter

2010-11-19T08:51:00.001+01:00

Att en så liten sak som att gå och lägga sig rätt mycket tidigare och gå upp lika mycket tidigare kan ge så mycket. Enkel läxa man inte tröttnar på att utöva så att säga, även om det är nästan vansinnigt trevligt att låta bli att sova. So much fun to do, so little time, eh?

Men det handlar väl som i många andra lägen om att ta till vara på tillvaron. Göra det som känns rätt, utifrån vad man vet får en att må bra, och med det sagt, inte på någon annans bekostnad.

För min del känns det just nu bäst att jag kommit igång med träningen, for reals :D. Minst två dagar gym och minst två dagar 12 km löp i veckan. Jag har ju aldrig vart i riktig toppenform, tänkte försöka nå det.

Mest för att se om jag kan, tror jag. Beach 2011, here we go eh?

Jag tänker lite kring vad som inspirerar mig till att ta hand om mig själv. Vad man kan förmedla, och hur.

Och varför.

Jag är ju starkt betuttad i tanken på att allting måste utgå ifrån var individ, även om vissa levnadsförhållanden påverkar på sina egna sätt.

Tåls att funderas på.

Hmmmmm.

Mobilbloggat!

Två minuter... Jo men tjena SNOOZE!

2010-11-18T09:04:00.001+01:00

Tre dagar i rad nu har jag vaknat till exakt två minuter innan klockan har för avsikt att ringa. Festligt, måhända, men även en smula fånigt. Rentav onödigt. Det har inte precis så att jag vaknat upp och vart superpigg och tänkt, åh men yes, äntligen wakey wakey, utan mer - "Har jag glömt att ställa klockan?".

För nej! Sen strax låter mobilen på sitt ganska vidriga sätt och säger åt mig att gå upp. Jag tänker, chill it bro', och slår på snoozeknappen. Varför, när jag redan är vaken, kan man undra.

För att jag kan!

Fast bara en snooze, annars blir det så galet lätt fler. Snooze är tidsoptimistens absolut värste vän, så att säga. Med vänner som snooze behöver man inga fiender.

Jag har lite funderingar jag inte råddat i ännu. Får bli ett nytt inlägg i eftermiddag. Tjoflöjt!

Att tidsbudgetera med sig själv

2010-11-17T07:31:00.001+01:00

Det är alltid lite spännande det där. Planera in och fundera in ett otal ting man knappt hinner med, borde hinna med eller vill hinna med. Idag blir det exempelvis en ganska lång dag. Grupparbete 8-12, seminarium 13-16 och därefter hederligt gym(BASTU!) innan hemgången. Är nog hemma strax innan sju ikväll, festligt nog nästan exakt tolv timmar efter att jag kunde dra iväg hemifrån.

Tidsbegränsningar innebär ju helt logiskt att man måste göra en del uppoffringar. Exempelvis var det ungefär samma schema igår, men då blev det också rent av magiska matlådor. Shit god damn vilken trevlig köttfärssås! :)

Då fick dessvärre annat skjutas upp lite. Då måste lite annat skjutas upp lite. Men det är skönt när det skjuts upp av logiska resonemang. Av aktiva antingen eller-val istället för det som, åtminstone för mig, lätt händer. Att man tycker det är för gött att låta bli. Att man hellre tar det lugnt "instead of putting the magic into magic".

Det handlar väl, som alltid, om att prioritera. Att välja sina strider. Ibland måste man bita i det sura äpplet och få saker gjorda.

Men ibland är det skönt att prioritera att låta bli att prioritera, vilken jag även tror är något som i många fall kan verka konstruktivt. Att låta saker ha sin gång utan för mycket medveten inblandning.

Ja, det handlar inte bara om att ta det lugnt, för om man inte får någonting gjort förlorar ju lugnet sitt värde.

Balans krävs alltså i alla budgetförhandlingar. Även om det bara handlar om tid. Även om det bara handlar om en själv.

Mmmmm, nu ser jag en inre bild av kaffet jag bara måste förtära om en kort stund.

Det, gott folk.

Det är att prioritera!

Mobilbloggat!

En ytterst vanlig morgon

2010-11-16T08:46:00.001+01:00

Den här tiden på morgonen är sannerligen rätt härlig. För årstiden också kanske. Inte bara att solen är på väg att klättra upp över krönet, utan den gör det till och med med stil. Flashigt, skulle man kunna säga

Nu var det ett tag sen jag skrev något här. Sen jag Funderade till det lite extra personligt. Eller kanske bara flummade till det lite. Varför kan jag inte riktigt svara på. Det blir så där att skrivlustan dör ut från och till, vilket som kaotisk skrivkramp även har en massa fräcka namn och benämningar och sådant.

Kanske skulle researcha lite och skriva mer om det.

Det som man inte riktigt kan greppa, det vi har innanför pannbenet som på olika sätt tillåter oss bli de (ibland) rätt störtsköna människor vi utger oss för att vara.

Eller kanske rentav bara uppfattas som.

Eller missuppfattas.

Nej, men det måste vara ett par månader sen sist. Trist, hade fått för mig att jag gillade att uttrycka mig i den här formen. Och det är såklart rätt fånigt att inte skriva ner bra tankar och reflektioner på något sätt...

Som vår sköne handledare i kursen om vetenskapstjohejsan uttryckte:

Man brukar säga att de bra idéerna kommer man ihåg, och kommer man inte på dem nu så kommer man på dem igen senare när det behövs. Well, det är skitsnack, åtminstone för mig.

Är det kanske en av de mest destruktiva vita lögnerna? Jag menar, att få sånt hybris att tro att man kommer ihåg allt man tänkt på när det hela tiden dyker upp nya möjligheter att fundera kring.

Vilket i sig är underbart, om än lite bördeläggande, eller kanske skapande. Det är för lätt att vara missnöjd över att man inte är den man potentiellt skulle kunna vara istället för att lägga alla korten på bordet och bara köra på därifrån man är idag.

Som den nya SEB-reklamen menar, att det bästa i livet är nu, med en parantes som lite skönt tillägger och sen.

Jag tycker om nuet och senet mest. De är absolut trevligast.

Just nu lyser den tidigare nämnda solen fantastiskt friskt, gult och värmande genom bussfönstret och jag känner att bussen är rejält fetnajs som låter mig uppliva lite sådan där sommarvigör.

Att det känns äkta är ibland viktigare än att det är äkta.

Mobilbloggat!

Jag skulle vilja veta vad det är jag inte vet

2010-10-09T01:00:00.001+02:00

Jag gillar det här tankestadiet jag är i nu. Det där när man insett att man nått en ny nivå vare sig om man relaterat det till tv-spelssnack eller kanske kort och gott samma sak som att komma till insikt.

Mina funderingar om livet har lite nått något av ett tak. Det är väl just det. Jag funderar om jag borde inrikta mig på andra tankeämnen då.

Men nej.

Jag tror att det här är första gången mina tankar nått en sådan stiltje som just nu. Ja, åtminstone sen jag var en liten krullig plutt som fundersamt uttryckte "jag skulle vilja veta vad det är jag inte vet".

Jag var ganska söt på den tiden också. Var det bättre förr eller? :)

Så jag ligger här i en stor säng ute i skogen. Fast det är såklart ett hus ute i skogen också, annars hade det vart rätt fånigt. (plus att sängen befinner sig inne i huset)

Och här ligger jag och funderar.

Jag skulle vilja veta vad jag inte vet.

All allmänmänsklig teorigrund som jag tagit till mig under året på socionomprogrammet har gett mig så mycket. Så mycket. Men det är inte bara det hypo-tetiska/teoretiska/hysteriska (ibland) skitsnacket som låtit mig växa närmare den framtid jag vill befinna mig i.

Det är (MINST) lika mycket alla underbara människor jag umgåtts med. Som låtit mig ta del av deras syner på livet, perspektiv och funderingar. Tack för att ni finns.

Jag nedslås inte av tanken på att det jag just nu eftersträvar är oförståeligt för mig för stunden. Jag har inte riktigt en aning om hur jag ska ta mig vidare.

Det är jättehärligt att inom vissa områden nått den här punkten. Inom andra punkter är jag sämst. Vågar jag säga så här publikt vad jag ser som min vidrigaste akilleshäl? Nä, kanske senare.

Vissa vet redan. En del kanske skulle kunna gissa. En annan del gissar helt säkert fel.

Det känns naturligt att förstå mig på det jag förstår (eller tror mig förstå) just nu. Ironin ligger i att grundtanken för min senaste förståelsegrund ligger djupt inflätad i föregående mening. Under ytan.

Jag tänker att det viktiga inom allmänförståelse egentligen inte är att beskriva små saker med många ord, utan istället beskriva stora saker med få ord. En av de viktiga punkterna.

För mig.

Just nu.

Jag är glad, men ändå lite ställd. Kommer jag vidare med mig själv genom att repetera föreställningar inombords eller sitter jag fast för att det är någon sidolinje i livet som håller tillbaka min solsida.

Ska jag kanske lägga den allmänmänskliga reflektionsprocessen åt sidan och ge plats åt den synnerhetsmänskliga varianten.

Var ska jag börja?

Med gott mod kan jag bara infinna mig i att det aldrig kommer sluta.

Den här jakten på något mer, något djupare, något bredare, något smalare.

Jag skulle vilja veta vad det är jag inte vet.

Vi och dom-tänket. Lägg av, som flickan sa.

2010-09-13T20:43:00.002+02:00

Visst är det häpnadsväckande lätt att döma alla människor i en viss grupp utifrån en viss individs agerande. Socionomstudenterna är lätta att klassificera som rödgröna röstare, men tji fick ni, det finns även de av oss som troget håller ryggen rak för alliansen.

Väldigt många jag känner, och du känner, och alla känner, kategoriserar människor. Mestadels omedvetet, tills någon medvetandegör det. Jag känner människor som klassificerar specifika grupper som människor som bara utnyttjar systemet, gör allt för att slippa arbeta eller kanske för att vara betingade att vara kulturellt mer våldsamma.

Jag känner även människor som har en vagare bild av begreppet människogrupper, som tänker att var människa istället är en unik individ som måste ta ansvar för sina egna handlingar. Men det är en tuff nöt att diskutera. Det är svårt att lägga upp saker på ett sätt så att människor inte går in i försvarsställning varefter det blir väldigt svårt att diskutera på ett högre plan, utan att man dömer eller faller in i gamla tankemönster.

Vi och dom där. Detta menlösa, splittringsförstärkande och synnerligen destruktiva förhållningstänk.

Det är inte tänkt att man ska umgås med alla, tycka om alla, älska alla men för allt i världen, respektera varandra. Vi är alla människor, det där med dom är bara en myt, skapad av någon som fått eller skapat sig en anledning att splittra.

Att splittra. Sicket syrligt jäkla ordval.

Att splittra.

Det är så brutalt på något sätt. Så menlöst.

Jag är en förespråkare för olikheter, för variation, för möjligheter och för att var människa är sin egen. Att du och vi är precis lika unika som alla andra, men inte mer heller.

En del tänker att man alltid ska tänka aktivt på att andra människor har det jobbigare än en själv, för att på något sådant sätt sluta tänka på sina egna problem.

Är det farligt av just den anledningen, att man ser det som grupper med människor? Grupper vars individuella värde förringas.

Ett mål i min yrkesinriktning - socionom - är kort och gott att försöka lära mig själv, och sprida till andra, att lycka inte alltid måste vara relativ. Att man inte måste kolla på grannen och känna att man är god nog om man är bättre än andra.

Lycka kommer inifrån, utifrån och framförallt från nära människor, inte på grund av materiell standard.

Dessa tankar kommer jag garanterat utveckla i framtida blogginlägg, men förkylningen får mig att ge upp för stunden, ursäkta om det blev lite svårt att hänga med. Det handlar om relativt outvecklade tankar, en tankegång jag ganska nyligen börjat leka mer med.

Ett av mina hobbyprojekt, så att säga.

Falling slowly, eller hur ljuset så enkelt faller undan för systematiskt mörker

2010-09-12T18:04:00.004+02:00

Mmmmm. Söndagseftermiddag.

En av de mysigaste momenten varje vecka.

Just denna gång är jag halvt om halvt supertrött efter ännu en helg med äventyr, go go Partille så att säga, men det tar inte bort från det faktum att mycket tankar cirkulerar där innanför de millimeter pannben som täcker de mjuka delarna i skallen.

Temat för mina tankar i nuläget är hur vi, du och jag, alla andra, och säkert nån jag missade, ska kunna bygga upp ett momentum, en drivkraft, en katalysator, för att väcka medmänsklighet i oss alla.

Jag är en förespråkare för att mer reflexivitet - riktad reflexivitet - skulle underlätta för förståelse mellan alla människor, logiskt nog. Jag är inne i en tankeprocess för att utveckla mentala redskap för att själv kunna rikta mina tankebanor, och senare kunna hjälpa andra människor att tänka mer om hur och varför de känner.

Däremot är det ibland som om något faller undan i mitt resonemang.

Vad är egentligen kunskap?

Det går att läsa dagligen om diverse hatbrott. Irrationella attacker mot alla möjliga människor, vare sig det är från en viss kultur, mot en viss kultur, från en viss politisk genre mot motstående sida eller människor av olika åldrar, temperament, vilja och ovilja.

Irrationella, kanske du undrar. Irrationella, utifrån vem?

Det är nog mycket där skon klämmer.

För människor som behandlar andra människor illa skapar ofta sin egna logik för sina beteendemönster. Tankebaserade, väl uttänkta försvarsmekanismer...

Jag kan utveckla om någon undrar om ordvalen, jag skriver ingenting helt slumpmässigt även om det generellt bara är stundens infall som bestämmer vad jag skriver. Riktad slumpmässighet. Riktad reflexivitet. Ordvalet har betydelse.

Som individ har jag själv inte så mycket påverkansfaktor i världen. Fasen, jag kan själv uttrycka mig extremt dumt, eller fånigt och jag försöker att inte kasta sten i glashus.

För ofta, that is.

Min poäng här är att när all denna Ondska frodas (än en gång, medvetna ordval) så är det någonting som faller i skymundan. Det har sagts förut, men förtjänar att sägas igen. Vi är alla människor. Men vad innebär det?

Egentligen?

Tänk dig en riktigt mörk dag. Regnet öser ner. Förtvivlan, desperation, sorg, trötthet, ilska, förlust, förvägran, oförståelse. En klapp på axeln av en vän, en kram av någon som är mer än vän, händer i händer. En tålmodig kärlekskamrat som väntar tills tårarna sakta torkar ut och sjunker in (eller de inre tårarna, eller vad man nu ska säga, får ju inte bli för blödig här (man vill ju inte vara tönt)).

Du faller, någon tar emot. Någon faller, du tar emot. Du drömmer, du vaknar.

Någon har satt på kaffekokaren lagom till att du pallrar dig upp ur sängen - Great success!

Doften av nybakat bröd, ett skratt i natten. Dansande tätt omslingrade kroppar (människor, typ).

Värme, värme, värme, värme.

Tillbaka till verkligheten nu. Lite mer konkret resonerande.

Min tysta tanke vrids kring en smärre oro.

Vad är det som saknas för att vi ska hjälpa istället för att stjälpa varandra. Vad är det som saknas?

Kan det vara så att vi är alldeles för fokuserade på att utveckla vårt objekt. Vårt materiella välstånd, eller begreppsapparat. Vi blir så bra på att hantera våra pengar, våra lyxfordon, våra rent samtidsmässiga resonemang och konkreta tingestar att den andra delen av registret faller undan.

Vi utvecklar oss själva att bli robotar. Låter vårt subjekt försvinna i dimman, eller att vi inte skiljer på vad som är, vad vi känner, och vad andra tänker, känner och är.

Det vill säga, när vi tar våra subjekt och gör dem till objekt, förloras förståelsen för subjekt som rimmar illa med våra objekt. Jag vet inte riktigt om det är klart och tydligt vad jag menar med subjekt och objekt, jag har inte riktigt läst några teorier eller liknande om det så om någon vet ett bättre sätt att uttrycka dessa funderingar på, tveka inte att hjälpa mig utveckla mig själv.

Förenklat handlar det än en gång om handling och konsekvens. Skillnaden mellan agerande och individ.

Men vi är alla människor.

Älskande, hatande, brinnande, starka, svaga.

Vad gör du för att bli den människa du vill vara?

Ännu en bra dag, en dag som idag. Och igår också för den delen.

2010-09-11T17:58:00.003+02:00

Ridå upp. På med glasögonen, lite på sned såklart, fast mest eftersom en av de små plupparna där fram ni vet som enkelt trycker på näsan så det gör ont om den sitter fel vilket därefter korrigeras.

Nu sitter de inte snett längre.

Gårdagen var en hänsynslös, härlig och oerhört treflig (f:et är medvetet, jag skriver inte fel om du trodde det (inte just nu i varje fall)).

Väldigt intressant, med ett oväntat slut.

Det började med vad det vanligtvis gör. Mängder av proviant, så att säga. I flytande form. Sen blev det lite mer.

God whiskey förresten.

Runt 02:00-snåret var vi tydligen vid en korvmoj någonstans. Jag tror det var redbergsnågonting men kan inte vara helt säker eftersom jag inte minns det själv.

En sån där black-out så att säga. Angenämt.

Jag sparkade till polarens korv med mos, ganska onödigt men jag tror att jag kan bli förlåten någon gång. Jag hoppas det, eftersom det hade vart väldigt tråkigt. Det är gudomligt att förlåta huh?

Sen började det fräcka. Alla drog sig hemåt. Trodde alla i vilket fall, men jag hade andra planer. Motherfuckers.

Blackouten höll i sig till 06:30.

Sen minns jag.

Jag gick omkring på vägen utanför Partille. Och jag har aldrig vart i Partille förut. Eller utanför då. Det var tämligen intressant.

Jag var fortfarande påverkad av den fagra dryckeskulturen jag insupit. Det märktes på det ganska lustiga sättet jag tänkte att "Jag är på väg hem, lalla, luilul".

Den stora frågan är, hur hamnade jag utanför Partille?

Jag hade suttit på bussen hem 02:någonting sånt.

Men sen är jag utanför Partille ungefär fyra och en halv timme senare.

Det hänger inte riktigt ihop. Jag kliar mig förstrött på hakan. Fast sen märker jag att jag har ont i handen. Lite blåmärken på handen, men kläderna är hela och rena så jag har inte någon aning om vad som egentligen händer alls någonstans.

Någon form av avskedsbrev

2010-09-08T16:31:00.007+02:00

En tyst minut kanske vore något. Ja det är något. Det är helt rätt.

En tyst minut. Säg ingenting, sluta läsa efter den här meningen. Bara en endaste liten tyst minut. Finito. Just det, det här blir ett långt inlägg, så ha lite tålamod.

Någon form av rysningar. Känslokalla kårar utefter ryggraden. Jag hade inte riktigt föreställt mig att jag skulle skriva ett sånt här brev. Det var liksom aldrig tänkt att det skulle bli så här. Början på något nytt, eller kanske avledningsmanöver inför nästa kapitel i någon slug liten bok.

Jag tycker om mitt liv, att leva. Att vara lycklig, att skratta, att få andra att skratta. Till viss mån gillar jag även att våndas, med tanke på att livet kort därefter vänder (oftast, tror jag i varje fall, eller kanske vill tro, eller varför inte borde tro).

Av olika anledningar blir man stundtals synnerligen berörd. Generellt i samband med att något stort händer, att man omvärderar något beslut i livet, att man tänker igenom eller förstår sig på någonting på ett sätt som man inte riktigt reflekterat kring. När man tar sig en titt på vad som gömmer sig i skuggan, vid sidan av det som vanligtvis yttras innanför pannloben.

Själv är jag väldigt tacksam för mycket. Jag ler av tanken på min nuvarande situation. Livet är fascinerande, och till största del (om än inte helt?!) på grund av, eller tack vare, alla människor som omger en. Vare sig det gäller kurskamraten (är kamrat rätt ord? En person jag inte har mycket till övers för kanske inte riktigt kan benämnas som kamrat även om jag respekterar personen/erna för de de är och om du läser det här inlägget och tror att jag syftar på dig så är det 400050606 procent säkert att du har fel.) som man inte tycker säger ett ord av värde (ja, utifrån en själv då, förhoppningsvis betyder det något för personen i fråga, annars tycker jag gott att denne kan hålla käften), eller den relativt missanpassade (till vad?!) fyllbulten som står i ett hörn och försöker få sålt en, två eller fyra Faktum-tidningar för att på sätt få möjlighet att närma sig sin egna idylliska inre värld. Där allting är täckt i bomull och verklighetens skarpa eggar inte riktigt tar fäste (ofta har dessa mycket mer intressanta vinklingar att ge av livet än din granne, beroende på hur man tar in och snappar upp möjligheterna till livsutveckling).

Eller varför inte människorna jag ser upp till. Som verkligen förgyller min värld, bara tanken på dem. Jag misstänker att de flesta inte vet vilka jag menar.

Rättelse, bara jag vet exakt vad jag menar med det. Det lär även förbli så, jag gillar nämligen att ha massa saker för mig själv. Mitt egna lilla inre bibliotek med tankar som du inte har tillträde till. Eller åtminstone inte till hela källarvåningen. Jag har inte riktigt tänkt på det så mycket. Ofta är dessa händelser, eller människor, eller människor i relation till händelser, dolda för mig själv under långa tider.

Som de där skuggorna. Under molnen, eller över molnen, kan inte riktigt bestämma mig om jag ska vara ärlig (vilket jag helst av allt är tackar som frågar).

Jag förundras lite över allting jag inte har fått sagt. Eller fått gjort i mitt liv. Alla saker jag tänkt mig att jag borde säga till någon, eller några, men inte riktigt vågat. Det är riskabelt det där, framförallt när det kommer till diskussioner eller ämnen där man verkligen måste ge från djupet för att få något av djupet tillbaka. Jag vet inte riktigt om det vart rädsla dock. Eller någon påklistrad form av neutralitet. Man kan inte vara neutral alltid. Åtminstone inte inåt, även om det utåt går att verka oberörd. Som Batman (fast han blev visst rätt lack när hans föräldrar fick smaka på dystert bly (jag förstår honom, jag hade antagligen reagerat på samma sätt eller åtminstone liknande)).

Min fascination för de djupare frågorna i livet är verkligen variabel. När det kommer till tankar kring meningen med livet ser jag det helt och fullt - även i detta nu - som att det är något man måste finna själv. Det går liksom inte att sålla sig till normalitet eller religion eller mamma eller katter eller fiskar eller volleybollturneringar och tro att någon annan kan ha svaret. Jag tror liksom på individen. På din, eller min, eller mina älskade syskons förmåga att skapa sin egna verklighet. Sina egna världar som kan jämföras med en gigantisk herrgård där de bestämmer vem som får ta del av vilka nycklar.

Jag blir däremot väldigt illa berörd när jag märker att människor jag håller av starkt använder denna makt att kontrollera sig själva till att stänga ute just sig själva från vissa ting. Konstant utsättande av vissa frågor som saknar svar, evinnerligt fördömande av olika beteenden, stilar eller personer. Klassiska citat som "döm inte en hund efter håren", eller "se till personen och inte till handlingen" är centrala begrepp i min värld.

Min värld. Jag tycker om det uttrycket.

Min värld.

Ska jag vara helt ärlig (jag vill fortfarande försöka mig på det, okey?) känner jag att min värld är riktigt stabil. Jag har lätt att se saker för vad de är, och då utifrån vad det utger sig för att vara, utifrån kontext, person, handling, färg, lukt, dåtid, framtid eller vilken tidplatsformsomhelst. Jag anser mig ha lätt att distansera mig (från i princip allt), har lätt att analysera diverse ting. Ur både en humanistisk som en rent saklogisk utgångspunkt.

Men jag är rädd att jag distanserar mig lite väl mycket ibland. Känner väl av omvärldens rörelser. Som en ungdomsseismograf som vi diskuterat i litteraturen. Fast annorlunda även om det på vissa sätt är ungefär samma sak.

Jag funderar på det där. Hur man ska utveckla sina sidor som man vill. Om man borde försöka utveckla dem som man vill.

Vad är det man vill?

Vad är lycka?

Jag känner mig nödgad att inflika att även när jag befattar mig med dessa utifrån min synvinkel rätt knepiga existensiella funderingar så benämner jag mig själv som lycklig. Visst, det kanske ligger en tröja eller femton för många på golvet. En strumpa tittar lite surt på mig från golvet . Jag tittar tillbaka än surare och slänger strumpan till andra sidan rummet.

Tji fick du, strumpjävel.

Själv har jag en rätt klar bild av vad lycka är för mig. Vare sig det gäller att inse att man är frisk och kry. Att plugget går bra. Att föräldrarnas hundar (jag kallar dem för syskon, de underbara små liven) blir helt galna av lycka när man hälsar på dem. När man tar sig en kopp kaffe i mitten av en lång dag. Efter ett djupt samtal med en människa man ser upp till. Att man ser upp till en människa man innan ett visst samtal inte såg upp till. Att man värnar om de små detaljerna i livet. Solnedgångar-uppgångar-regnbågar-lövsomvajarivinden-drömmar-frågor-funderingar-idéer-självförverkligande.

Hopp.

Att jag ser upp till mig själv, utan att för den sakens skull ser ner på andra.

Poängen med hela det här inlägget var att inleda med något som inte riktigt går att förstå, utifrån att boken "Jag vill inte leva, jag vill bara inte dö" av Ann Heberlein sträcklästes av mig idag. Fick mig att fundera lite. Tankvärt. Först hade jag tänkt mig att jag skulle skriva ett regelrätt suicid-brev, det vill säga rent hypotetiskt vad jag skulle vilja ha sagt om livet skulle kännas för svårt att leva.

Jag kom efter några stycken till insikt om att jag inte riktigt kan sätta mig in i den situationen. Hur mycket jag än distanserar mig själv.

För ämnet, känslan och tankebanorna handlar om motsatsen. Att vara så djupt rotad i sig själv att distansens självförverkligande perspektivgrundgörande inte ges plats. Kan ges plats. Kan förstås. Kan uppnås.

Vad skulle det stå i ditt avskedsbrev?

Den som kastar första stenen är antagligen full av synd

2010-08-15T18:28:00.003+02:00

Det här med synd, det är ett fascinerande ämne.

Vad innebär det egentligen att synda?

Det är inte helt orimligt kontextuellt, det vill säga att det beror på ur vilken kontext man menar. Eller kanske vilken andemening. Eller vem man frågar.

Eller som Johan Kullberg nämner i sina memoarer efter sin första intimstund med en person av motsatta könet när han var fem:

"Som med många synder är det något man inte skulle vilja ha varit utan."

Det är fascinerande det där. En del gräms och mår dåligt för minsta lilla snedsteg. En del suckar lite förstrött och skiter totalt i vad som händer sålänge de själva inte åker i klistret.

Samvete, dåligt samvete, bra samvete, helvete?

Att lägga tyngd i vissa känsloyttringar, rörelser, känslor, sneglingar, dofter, rörelser, ja, vadhelst man nu skulle definiera som något makabert. Något syndigt.

Som tidigare nämnt så handlar det ju om vem man frågar, i vilken tid man frågar, och kanske lika viktigt hur och vad man frågar. Ofta vet ju många inte vad de ska tänka som syndigt innan någon påpekar det för dem.

Efteråt.

Det har ju även med att göra vad man tänker och tycker innan så att säga. Säg att du strular med en tjej (eller kille, beroende på vem du är) vilket för din skull bara är trevligt även om du är totalt ointresserad av något seriöst. Motspelaren i dramat är däremot sjukt galet het på dig. Vill ha dig själsligt, köttsligt, whatnot och lite mer än så.

Syndigt kanske är fel att använda. Fel term, eller vadhelst. Men tänk ur kontentan att du i ena fallet är omedveten om den andres känslor och fortsätter. I andra fallet är fullständigt medveten om det och fortsätter, eller i tredje fallet att den andre har en partner och du fortsätter ändå.

Om jag ska falla tillbaka på min definition av spektaklet så handlar det om att något är syndigt när man skadar sig själv eller skadar andra. Och sen om man inte vet om man skadar sig själv eller någon annan blir det ju synnerligen svårt att definiera.

Kniviga dilemman.

Kniviga.

Plus att jag har en massa uppslag för min blivande bestseller.

Det är bara att köra på!

2010-08-14T16:28:00.003+02:00

Det är lätt att komma med undanflykter till det mesta. Ibland är det ganska roligt också, men oftast är det mest någon form av destruktiv ego-kurragömma.

Som exempel är det väl alltid fräsigast att använda sig själv. Du kanske känner mig under epitetet Hampus "Ska bara" Erlandsson. Du vet den där som skjuter upp saker snabbare än sin egen skugga. En del av mitt förflutna, men det vore väl något högmodigt att tro att det helt och hållet är över.

Det är liksom något som man alltid måste bevisa för sig själv, att man kan ta tag i saker och det vore väl svårt att påstå att jag alltid gör saker som jag borde, direkt när de kan bli gjorda.

Samtidigt är det väl ändå lite charmigt det där. Man får ju inte vara rädd för att begå misstag, utan man ska istället vara rädd för att inte lära sig av sina misstag. Eller kanske inte rädd, utan mer medveten om att ens misstag är en genväg för att lära sig saker snabbare.

Eller andras misstag, för det är ju trots allt så att vi som människor har en medfödd förmåga att förstå sig på vad som händer.

(De flesta av oss, jag förhoppningsvis inräknad)

Genom att fundera igenom varför saker är som de är så kan man lättare förstå sig på hur man kan få saker att bli som man vill att de ska bli.

Jag är ju som jag exempelvis nämnde igår galet inspirerad kring en hel drös massa saker nu och det svåra blir väl som alltid att upprätthålla den där gnistan.

Det är nästan löjligt viktigt att lyssna på sig själv för tro'tt om du vill men den där snilleblixten är aldrig långt borta.

Greppa den, använd en stör om du måste, eller kanske ett spjut.

Har jag berättat att jag börjat måla alla mina idéer och bättre funderingar direkt på väggen i min lilla lägenhet? Det ska bli intressant om en längre tidsperiod att se var de bättre idéerna började. Ursprunget om du så vill.

Nu finns det en jättelik mängd nymodigheter som cirkulerar där innanför pannbenet. Idéer kring böcker jag vill skriva, socionomprojekt jag vill ta mig an, koncept för sajten där jag skriver och senare framtida projekt med alla möjliga fräcka och inflytelserika människor.

Men, det får räcka nu.

För nu måste jag baka, annars får jag stryk.

Vem är jag när jag är den jag vill vara

2010-08-13T21:37:00.002+02:00

Livet är sannerligen en intressant upplevelse. Endera stunden njuter man för fullans drag av vågor och en kall bärs. Andra stunden tänker man tillbaka på motgångar man mött, besegrat och lärt sig av och tredje stunden försöker man bara förstå sig på vem man egentligen är.

Jag har haft ett ganska lätt liv, må jag medge. Visst, vi har alla våra uppgångar och nedgångar men någonstans har jag haft den där familjära grunden som är rätt svår att överträffa. En form av trygghet. En barrikad där alla mina motgångar liksom helt tappar sitt fäste, där jag känner mig hel. Där jag är den jag vill vara.

Men så händer något. Exempelvis åker man till Spanien en vecka och tänker igenom livet. Diskuterar med allsköns typer om allt och ingenting, funderar, filosoferar, inspireras och utvecklas, och än mer - börjar fundera.

Vem är jag egentligen? Vem vill jag vara?

Det bränns fast i ens näthinnor, i ens solar plexus, i ens vänstra och fuckin' högra hjärnhalva att man bara är absolut som mest hälften av det man borde vara. Men det gör inte ont. Det läker. Man ler. Man brinner.

Man frodas.

För är man inte på rätt väg när man någonstans framför en kan se vem det är man vill vara? När man har ett mål att eftersträva, en tanke att skönja, en dröm att följa? Kan det vara så att den jag vill vara just nu är den människa jag kommer bli, om jag bara tillåter mig själv? Släpper alla spärrar, bränner iväg över himlavalvet som ett jävla orions bälte med en fackla i röven?

Någonstans tror jag att det gäller att man måste acceptera var man är idag för att förstå sig på vart man ska rikta sin energi, sina möjligheter, sin inspiration. Fuck that, hela ens väsen! För att uppnå, såklart.

Vare sig det gäller att man ska nå den där målvikten vi alla strävar efter, träffa den där perfekta partnern vi alla drömt om, eller varför inte bara komma in i den yrkeskategorin som man framförallt ser fram emot.

Jag börjar bygga upp en mer konkret bild än någonsin av den jag vill vara när jag vaknar upp imorgon. Jag börjar bygga upp förmågan att utläsa konturerna, kontentan, möjligheterna och det däremellan. Självklart är det alltid en resa att förstå sig på vem man är när man är den man är men det måste ju någonstans börja med en enkel fråga.

En viskning.

Vem är jag?

Välkommen tillbaka världen!

2010-08-12T11:54:00.002+02:00

Stryk ska jag ha. Jag har bara låtit det här slottet förfalla. Mitt lilla härliga bloggslott ute i etern någonstans.

Men nu är det helt klart dags att rycka upp sig, på med solglasögonen som jag inte har och titta rakt upp i den grå skyn och börja skriva lite. Mycket har hänt på sistone, och ett längre inlägg är att vänta imorgon. Mycket trevligt inlägg skaru veta!

Du får smaka på lite roliga youtuberullar du förhoppningsvis kommer skratta åt medan du väntar.

See more funny videos and Cute Animals Videos at Today's Big Thing.

Sen lunch, men ack så gott

2010-07-06T15:33:00.001+02:00

!!!

!

!!!

Det är utropstecken vars syfte är att förmedla hur grymt eriksbergsfiket är.

Beställde en lunchmacka och fick även efterätt.

Awesome!

Mobilbloggat!

Att skapa sin egen motivation

2010-07-05T16:48:00.001+02:00

Jag tänkte inleda det här inlägget med ett metaforiskt puh-bleh som på sitt eget sätt ska marknadsföra blogginlägget som en smäll på fingrarna, en makaber slap på kinden (i folkmun kallas det för bitchslap) eller ännu värre, ett besviket uttryck i ögonen på någon som betyder mycket för en.

Du vet den där situationen när något inte blir av trots att det i teorin egentligen inte finns några blomsklossar. Som med mitt skrivande.

Puh-bleh.

Jag njuter av att få ner mina tankar, funderingar och slumpmässiga ordexplosioner. Låta min nutid beröras av stundens förnimmelser.

Om jag ska konkretisera lite bättre är det väl bara så att jag fortfarande har lite problem med startmotorn. Det är alltid svårast att börja med allting. Startskottet liksom.

Men vill man lyckas med någonting måste man utgå ifrån sig själv.

Tagga till nu Hampus, tagga till. För helvete :)

Mobilbloggat!

Att älska en skugga

2010-06-13T16:14:00.001+02:00

Man kan säga att jag sov ordentligt inatt. Sitter nu på tåget mot mitt älskade Göteborg, med en katt i knät och ilskna gravida kvinnor lite överallt.

Hade tänkt åka runt lunch, men sover man till halv två, ja, då är det lite svårt.

Det var den där riktigt härliga formen av sömn, som till och med avslutades med såna där underbara "vakendrömmar". Du vet, när man minns vad man ser och känner.

Det är en dunkelt belyst plats. Ganska varmt. Gemytligt. Trevligt. Inte omöjligt att det är en pub eller liknande. Jag ser väggarna och taket otydligt, men jag sitter vid ett bord, med vänner till vänster om mig, för till höger är det bordskanten som hägrar. Platserna mitt emot står tomma.

Nu kommer ett gäng vänner (med varandra, jag hade aldrig sett nån av dem förut) och satte sig ner. En längre blond kille, vad som till synes var hans mörkblonda flickvän och sen hon den där. Långt, lockigt, böljande mörkbrunt hår och ett leende som inte är av denna värld.

Jag är dock oväntat öppen, jag håller handen ovanför bordet i bästa gentlemannastuk och presenterar mig. Hon ler lite extra och ser mig djupt i ögonen innan hon besvarar hälsningen. Hennes hud mot min. Elektriskt. Spännande.

Detta var ju över på vidden av några ögonblick, och således var det bara början på drömmen. Vi pratar, alla runt bordet, och för just henne berättade jag vad jag utbildar mig till och vem jag är, och hon berättar att hon håller på och pluggar för att bli terapeut. Hennes killkompis skrockar och säger något om vad oväntat det är att ha samma inriktning i livet.

Jag frågar henne varför hon vill bli just terapeut, och hon svarar att hon nog måste börja plugga till advokat istället. Varför detta, undrar jag såklart, och tydligen är det för att hennes kille vill det.

Iskallt, huh?

Hopp i tiden, det är dags att dra hemåt. Av någon anledning står jag och snackar med den blonda killkompisen. Han säger att jag borde snacka mer med henne, för hon är väldigt snuskig och verkade tycka att jag var trevlig.(det är en dröm, remembah!)

Jag ber om hennes nummer men han har en kebab i handen så han kan inte svara just nu, vilket jag självklart förstår och nickar instämmande. (det är nu man börjar förstå att det är en dröm allena)

Plötsligt går jag på en lång landsväg, jag har med mig ett täcke, solen gassar och det doftar ljuvligt. Jag skrattar högt av någon anledning. Sen vänder jag mig och hon går där igen, fast med fler vänner. Vi pratar om allt, alla, för vi tar oss ett break, sitter ner i gräset (vägen är borta) och dricker vatten och äter kanelgifflar.

Sen ska killarna i deras kompisgäng cykla vidare, för de måste hinna till någonting. Tjejerna stannar kvar och vi fortsätter prata om allt mellan himmel och jord.

Sen ligger jag plötsligt under täcket, på gräset, och vi pratar alla fortfarande. Men jag stöter emot något med fötterna, och visst ligger just hon under täcket en bit bredvid mig. Jag vill ju inte sabba något för henne, men jag kan inte låta bli att nudda vid henne.

Jag är rädd att hon ska bli jättearg, men ingenting händer, det är tyst, det känns bra.

Och sen vaknade jag och mådde hur bra som helst.

Mmm, kärlek alltså, det är spännande när man kan känna något för en illusion, någon man inte träffat som jag inte ens vet namnet på.

Tänk dig det, att känna att man kan göra precis allt för en skugga av vad som aldrig varit.

For what it's worth :)

Mobilbloggat!

Att drömma sig till den man vill vara

2010-06-13T00:02:00.001+02:00

Mitt liv är gott. Helt ärligt. Jag mår bra, bryr mig om människor och vet människor som bryr sig om mig. Jag älskar solskenet på morgonen, solnedgången om kvällen. Att sitta vaken på kvällen, höra katten tassa omkring.

Det finns så mycket att se fram emot, att längta till, att drömma om, att sträva efter att det helt och hållet underbygger alla som helst syften med att ge upp.

Det här hade väldigt enkelt kunnat vridas till något melankoliskt. Något bittert. Kanske något sarkastiskt eller ironiskt, you all know i adore that, men det är något mer.

Vad jag försöker ge uttryck för är nog bara en tanke om att livet aldrig är förgäves. Tvärtom är det fasenimig fantastiskt.

Jag skulle vilja påstå att livet inte är mer än vad man gör det till men vilket hybris, vilket övermod ett sådant påstående skulle lägga grund för, ty livet är så mycket mer än vad vi är kapabla till att insupa, förstå, bemyndiga oss själva att uppleva.

Vad vill jag ha sagt med detta är att om än livet är större än oss själv så blir våra liv inte större än vad vi själva låter dem bli.

Att stå för den man är och arbeta mot den man vill bli är aldrig förgäves.

Tillsammans är vi allt.

:) sov gott.

Mobilbloggat!

Att vänta på bättre tider

2010-05-15T20:32:00.000+02:00

Synnerligen kausalistiskt uttryck det där. Inte sant. Vad sägs om en bussig (sitter på en buss HEHE) hampusanalys av ämnet?jag tänker mig att det är en ganska farlig utgångspunkt. Att just vänta på bättre tider. Fast det är ju i grund och botten väldigt beroende av vilken utgångspunkt man har.

Utgår man ifrån att ens liv är crap känns det direkt som att skjuta sig själv i foten. Att istället för att göra det bästa av var stund rent krasst vänta på att någon annan förändrar ens hela värld. Å andra sidan vore det jäkligt ickehampus att dra alla över en kam på det viset. Eller?

Man kan ju ha det som utgångspunkt, men samtidigt vara lugn och ta saker för vad det är. Tror jag. Det är lite knepigt att vrida det till något genomgående konstruktivt när själva ingången bygger på att man inte är sin egen lyckas smed.

Samtidigt tänker jag att man kan ha det som någon sekundär form av livsfilosofi, och därigenom njuta av stunden samtidigt som man är beredd på att det faktiskt är andra faktorer än ens eget beteende som definierat vart man är på väg i livet. Nu får du en andpaus. Jäkligt lång mening det där.

Kort och gott tror jag på att det är viktigt att man i grunden utgår ifrån sig själv, även om man bör vara extremt medveten om att världen vi lever i är en föränderlig sådan. På alla plan.

Det betyder inte att man alltid ska sätta sig själv i centrum, utan bara vara medveten om att man utgår ifrån sitt eget väsen.

För om man inte tror på sin egen förmåga är det svårt att på allvar finnas där för andra... Inte sant? :)

Har en film med katten på ingående. Ska bara få det att fungera först :P

Mobilbloggat!

Tjuvlyssnat på spårvagnen

2010-05-13T19:24:00.001+02:00

Tre små barn, två tjejer och en kille, runt sex år gamla diskuterar kärlek.

Kille:
Vem ska jag älska då?
Tjej 1 och 2 i mun på varandra:
Välj mig mig mig mig NEJ MIG.
Kille:...
Tjej 1:
Välj nu då.
Kille:
Jag väljer...
...
Tjej 1:
Du väljer ingen! Ingen! Jag ska hitta mig någon annan som vet hur man bestämmer sig.

Mobilbloggat!

En man på en spårvagnsstation

2010-05-12T17:43:00.001+02:00

Lee-jeans, umbrotröja, metrotidning och systembolagspåse.

Fuck you regn.
Mobilbloggat!

God morgon

2010-05-11T11:37:00.001+02:00

Mobilbloggat!

En dag på stranden

2010-05-10T08:57:00.001+02:00

Vilken somrig rubbe. Man blir ju nästan alldeles superawesome och spontanöppnar en öl - bara för att liksom. Fast till stranden ska jag inte idag. Däremot tänker jag på lördagen. Även om ingen strand gick att skymta.

Trevligt sällskap equals trevligt tillfälle. Det är ju sällskapet som skapar ögonblicket. Minst ut sagt.

Tacos. Mmm. Tacos. Helt strålande fantastiskt vågar jag påstå. Och helt utanför ämnet sitter jag just nu och hostar som fasen. I believe im growin' old.:(

Men se den orangea kvällshimmelen. Extraordinärt. Himmelen är nära, som koontz hade sagt! Men, det är härligt att det finns så härliga människor. Och att jag fått ynnesten att lära känna dem. Kan man tänka sig...

(ja det kan man)

Mobilbloggat!

Vägen till fest

2010-05-08T18:06:00.001+02:00

Ja här kan man gå.

Sen kan man gå här. Och här kommer information av jävligt tung vikt. Ni ser de dära stöden på sidan av uppförsbacken: tänk er vinter. Tänk er snö. Tänk er motherfuckin' is i hela backen. Tänk er nu att gå i backen utan stöden. Jepp. Det innebär död. Tack stöd.

Sen kommer secret area. Här kan bara ultramänniskor samt kungen komma in. Eller vem som helst. Men om du har bil behöver du nyckel. Eller kungen.

Nu står jag och väntar. Jag funderade på att ta en vild bild på ingången. Men sen tänkte jag NÄE! För, tänk om tjyyvar skulle läsa min blogg. Då blir Putte arg. Inte ok. Putte är enligt egen utsago coolkatt, så jag får vara lite försiktig. Men, någon hade en anka i sitt förmodade badrum. Enjoy!

Mobilbloggat!

Lördag. Lördag. Fantastiska lördag.

2010-05-08T17:49:00.001+02:00

Skön dag. Sova länge, varefter en kaffe med en oerhört trevlig föredetta granne. Systembolaget. Gin o tonic. Putte-fest. Sweet.

Jag lär förvarna att jag i skrivande stund är på väg till Putte, inklusive två mustiga ginnare i mig. Najs!

Ovanstående tuggumin. Wow. En helt euforisk hallonsmak. Men thats not all there is! Efter ett antal sekunder smakar det istället mint! God mint! Yes. Dubbelyes!

Det är grått ute. Men livet känns fan sweet. Mycket att göra imorgon. Bakis, kanske dålig ide. Men det gör inget :) jag blir knappt bakis. (plus att jag måste låta min förkylning smaka på lite brutalare medicin då vila inte räcker)

Smaka på två vårbilder!

Och en bild på mig :D

För helvete gott folk. Livet är underbart. Njut :)

Mobilbloggat!

Människosynen i välfärdens Sverige nu jämfört med då - anekdot

2010-05-08T01:00:00.004+02:00

Visst är det härligt när man blir sådär positivt överraskad. Varje kurs vi påbörjat där ute i hammarkullen har ju betytt nya kursledare och aldrig har man fruktat deras inhumanitet så mycket som inför just juridikkursen. Först möter vi Thomas, som är chill som bara den när han sitter på sin bänk och rabblar förvaltningsrätt.

Men så har vi nu fått vår SOL-lärare, eller rättare sagt socialtjänstlagslärare. Staffan är hans namn. En gedigen människa med ett förflutet inom ämbetet i just Hammarkullen. Aldrig sen till skratt och med ett väldigt karaktäristiskt "Så här då va" som genomsyrar hans muntliga framställning. Dagens föreläsning - den första med honom - handlade i korta ordalag om vad som lett fram till de socialtjänstlagar vi har idag, ur vilken kontext med vilka utgångspunkter.

Förr - innan 1982 - hade vi fyra olika lagar, som handlade om att behandla ett specifikt problem. Barn, Missbrukare, Föräldrar eller dylikt. Tvångslagstiftning som ofta ledde till tvång när det kom till hantering av människor. Vilket var rätt för sin tid. Det var ju trots allt man såg på saker då. Det är fascinerande hur saker blir så sjukt mycket tydligare i backspegeln.

Staffan drog några anekdoter idag, som gav väldigt genuina inblickar i hur det en gång såg ut i samhället. Ett exempel var om en gammal man, i en stuga i skogen. Well, here it goes:

Jag praktiserade någon gång på 60-talet. Inom äldrevården, under vintern, och det var en man ute i skogen som oroade chefen för äldreboendet. Som praktikant ska man ju tydligen lära sig allting, så jag fick följa med henne ut till hans stuga. Det var en sån där gammaldags stuga, vari mannen mestadels gick omkring i samma blåställ, och golv och väggar var täckta med tidningspapper, för att isolera ute kylan. Men en kamin puttrade på och han verkade ändå rätt tillfreds med sin tillvaro. Min chef frågade honom om han inte skulle ta och följa med till äldreboendet, där det skulle bli så mycket lättare och bättre för honom. Men nej, det ville han ju inte. Han trivdes där i sin lilla stuga. Så vi gick tillbaka till äldreboendet.

"Det kan jag inte ha på mitt samvete" sa min chef kort därefter. Hon tillkallade polis som fick hämta mannen, och det var inte så att han försökte slå ihjäl oss när vi hämtade honom, men han gjorde helt klart motstånd. Men vi ansåg ju på den tiden att det var för hans eget bästa. Jag minns när jag sattes att hjälpa honom av med kläderna. Hur jag tog av hans gummistövlar och fann fötterna inlindade med än mer tidningspapper. Han ville ju behålla värmen såklart. Så efter att han duschats och rengjorts och fått på sig anläggningens brungråa, och fula, klädsel klappade sig ledningen och de anställda varandra på axlarna och gratulerade varandra för att han såg så proper. Så ren, så hel ut.

En månad senare dog mannen... Och vet ni vad vi sade då?

"Det var ju tur att han fick sluta livet på ett så bra sätt"...

Det var på den tiden som man egentligen inte visste hur man skulle hjälpa patienter. Varje torsdag hade man på många ställen "laxerdagar", när man hjälpte till att... Ja, ni hör hur det låter. Eller så gav man överenergiska människor utan diabetes insulinchocker för att de skulle tagga ner. Eller varför inte låta människor bada i varma bad. Ibland i flera dagar i sträck. Sen kom ju psykofarmakan med allt vad lugnande heter. Som det också kan gå till överdrift men vi har ju bättre koll på vad som händer med och om människor i dagens samhälle.

Nåväl. Det var den gamla människosynen. Hur ser det ut idag, om man följer lagen? Det handlar om frivillighet, stöd till normalt liv, hjälp till självhjälp, delaktighet och egenansvar. Vilket även det kan gå till överdrift ibland då det ska till mycket att hjälpa människor som skadar sig själva, om de inte uppenbart visar att de inte kan hantera sin egna situation. För det är ju faktiskt så att man inte bara kan omyndigförklara människor till höger och vänster.

Frihet, under ansvar. Intressant. Mer tankar kommer säkert dyka upp efter mer föreläsningar.

Vad härligt det är med bra föreläsare - som faktiskt alla specifika kursansvariga vi haft där ute faktiskt varit. I feel lucky. :)

Bryr sig inte socialen om dig begår de tjänstefel

2010-05-07T09:44:00.001+02:00

Mobilbloggat!

Att brinna för att skriva, eller att skriva så det brinner...

2010-05-06T21:50:00.004+02:00

Att fundera är svinroligt. Vad, hur, när och varför. Tänk om, hur tänkte du där, men tänk dig att...

Att försöka få utlopp för vad det egentligen är man vill.

"Jag skulle vilja veta vad det är jag inte vet" - Ja, det sa en väldigt vis ung man. Sex år gammal var han när han yttrade dessa ord.

Jag tänker mycket kring det här med att skriva. Att uttrycka sig i skrift, att nyansera och botanisera i sitt språk och sin egna litterära verktygslåda.

Hur kan jag lära mig att beröra med mina texter? Att "tillverka" känslointryck/uttryck i liknande omfattning som en fantastisk låt, eller en emotionellt påtryckande film. Att skriva tankvärda ord som än mer intensifieras av att de sätter spår. Meh, det är lite svårt att formulera sig kring ting jag inte riktigt vet själv vad jag vill fram med.

"Allting snurrar och jag kan inte för allt i världen förstå vad som händer. Jag släpper greppet om handtaget till dörren jag precis öppnat och stapplar sakta baklänges. Illamåendet tränger upp som en storm. Likt en tornado som bara måste ut. Jag faller ner på knä, sätter handflatorna mot golvet och ser min egen reflektion i den ljusa parketten. Det här händer inte, tänker jag och ser tårarna rita upp små vägkartor i ansiktet. Allt vi hade är ingenting när vi har blivit jag, och jag blundar hårt. Trycker intensivt ögonlocken mot varandra, för att på något sätt sudda bort, förtränga, förändra... Allting. För nu finns det ingenting kvar."

Vad måste man tänka på för att påverka, för att pröva sina litterära vingar? Jag vet faktiskt inte, men jag tänker mig att jag måste prova mer. Måste skriva mer, och på sätt få en känsla för vilka känslor jag är kapabel till att förmedla. Jag tror på förändring, att man kan bli det man vill, men det kräver mycket. Jag tror på människan skulle jag nog vilja påstå.

"Det ligger i luften nu. Bubblandes, hoppandes, fallandes och flygandes. I dina ögon finns inte ett spår av gårdagen. Eller morgondagen heller för den delen. Jag håller dina händer i mina, och känner lite försiktigt efter små spår. Små veck och vinklingar, knogar och äventyr. Det känns som om det sprakar till vid din beröring. Din hud är så... fin. Men det skulle jag nog aldrig våga säga till dig. Det hade låtit så fånigt på något sätt. Lite väl lekande kanske. Du flinar till, räcker ut tungan åt mig och drar hastigt åt dig händerna. Jag kontrar med någon form av grimasch, likt en tiger, eller kanske en lite mongoloid panda, och du skrattar till. Sen tar du mina händer i dina, och påbörjar en egen liten vandring. Du snurrar på tumringen jag bär, och den fascination du av någon anledning visar, delar jag med dig, när jag bjuds denna ovärderliga möjlighet att titta på dig, utan att du tittar tillbaka. Det känns inte lika pinsamt då..."

Skriva är underbart. Jag måste bara få mina skrifter att brinna. :)

På föreläsning. Besvärsrätt. Besvärligt.

2010-05-05T13:31:00.001+02:00

Jag pendlar lite med huvudet här i den lilla lokalen. Fram och tillbaka. I periferin hör jag vilken domstol som sköter vad och när och varför.

Fast nu hostar jag i takt med lärarens juridiska stämma. Charmerande. Återgår smått till det lugnande gungandet med huvudet. Det känns fräsigt att vara halvborta fysiskt. Jag tror att jag är någorlunda närvarande mentalt, men det är lite oklart för jag glömmer snabbt det mesta som sägs. Inte min stil skulle man kunna säga.

Jag minns den tid då jag kom ihåg i princip allt. Åh, det var tider det - typ två dagar sedan...

Nej dags att återgå till huvudgungandet.

Mobilbloggat!

Snorförkyld som fasen

2010-05-05T12:46:00.001+02:00

Hört talas om det som kallas förkylning? Stark förkylning är det dära monstersteget som bara män kan få, vår version av att föda barn. Typ.

En sån har jag nu. Demonis förkyldis, ungefär. Fast det finns självklart några fördelar. När jag hostar (vilket jag ofta gör!) låter jag som en slemmig rymdbest. Hur coolt är inte det? Gissa om mitt värde på svarta marknaden just gick upp till ett pris som överstiger 9000.

Nej nu blir jag sugen på att införskaffa ett kilo mjöl och alla fördelar det skulle ingjuta i mig. Om ni inte hajar den referensen finns google. Najs.

:)

Mobilbloggat!

Den långa vägen hem till hemmet

2010-05-05T01:35:00.001+02:00

Har vart på konsert nu. Parkway drive på brew house. Tung metal med allt vad det innebär. Är logiskt nog på väg hem nu. Men missade sista 16-bussen.

Vilket innebär att jag får vandra genom femmanhuset till andra sidan och därefter hoppa in i femmans spårvagn, åka till eketrägatan och sen gå hem.

Nattpromenad. Mmm. Mums fillibabba. Synd bara att jag ska upp vid sju imorgon. Men det gör inget. Jag är hardcore.

Femmanhuset är en upplevelse, även vid den här tiden.

Inte mycket på gång här ikväll. Lugnare i en bunke fil. Men det lyser förföriskt från alla skyltfönster.

Femmanhuset hälsar alla nattsuddare fuck off.

Någon konstig men rogivande musik dundrar ur någon takhögtalare. Skumt.

Kungens baner vajar i vinden.

Östra?! Men vafan - hit ska jag ju inte.

Jag får känslan av att det finns något jag borde göra.

För det första äta glass.

Ni vet, en hand som man tar glass med.

Det andra jag tänker mig är att man kanske borde ge blod. Om jag inte har superaids eller något.

Jag ser mörkret vid slutet av tunnelen!

Åh dörren.

Tio minuter tills spårisen går. Fan. Men, jag tänker mig att man behöver lite motstånd för att självvalt förgylla minsta medgång. Intressant!

Så här sitter jag. Och väntar.

Men jag har en varm lägenhet att komma hem till.

Jag är tacksam.

Mobilbloggat!

En minut i regnet

2010-05-04T18:58:00.001+02:00

Fan, vårregn är underbara. Sitter på bussen nu efter någon minuts gång genom dundrande regn. Magnifikt.

Du vet sånt där tungt regn, som får en att tänka: god damn that is what i call rain.

Och varje droppe känns.
Duns, duns, duns. Eller kanske klonk om man skulle få för sig att vara en robot.

Men summativt. Vårregn är härligt. Om man tillåter sig att åtnjuta den härlighet som erbjuds!

Mobilbloggat!

Uppståndelse på bussen!

2010-05-04T17:09:00.003+02:00

Hah, sensationsjournalistik at it's finest. Inte sant?

Nej, hur ska man nu formulera sig då.

Människor som känner mig lite granna misstänker att jag gör lite knäppa grejor ibland. En del antar väl att det är för att få uppmärksamhet, medan andra undrar om allting står rätt till. En del njuter bara av showen.

Människor som känner mig väl vet att jag gör knäppa grejor ofta. Förhoppningsvis inser dessa att jag gör saker av någon form av självuppfyllelse - för att det är skönt.

Spontant dansa vart jag än är till musiken som dånar ur min lille spotiphone, eller kanske dänga till med ljudeffekter för att förtydliga det mesta. Det är småsaker.

En annan sak jag börjat köra med är att när jag åker buss så står jag alltid upp. Det vill säga utan att hålla i mig någonstans. Lite som att surfa. Wroom.

Det känns på något sätt givande, eller åtminstone mer givande än att bara sitta stilla. Man märker ju skillnad också. Bättre balans, snabbare hantering av plötsliga stopp osv. Och nu har det till och med börjat kombineras med rörelser i takt med spotiphonen.

Frågan är hur mycket konkret utveckling det ger, gentemot stundbaserad mental stimulans.

En stor fundering.

Intressant.

Mobilbloggat!

Diskriminering och diabolisering

2010-05-04T13:43:00.000+02:00

Jag vill börja med att konstatera att jag fick tag i mitt kaffe. Sweet as hell.

Är nu förberedd på diskrimineringslagstiftning. Sicket fantastiskt härligt långt ord. Samhällets antidiskrimineringsåtgärder (i did it again) går enligt den talande kvinnan (som enligt hennes utsago inte är lika ung och snygg som en viss kollega, måste kolla upp det där) går mot mer individualism. Vilket inte är så konstigt. Jag tror att individualismen till stor del är den massiva globaliseringens skötebarn. Ett naturligt led för att alla ska kunna vara starka i en allt mer sammantvinnad värld.

Men, fokus på föreläsningen igen. Sen ikväll är det konsert. Och så måste jag börja skriva på min Diablo 3-artikel. Najs!

Mobilbloggat!

Tuesday lunch-tajm. Eller hur jag drack upp min Loka och var sugen på kaffe

2010-05-04T13:08:00.001+02:00

Socialrättslagstiftning. Fascinerande skulle jag våga påstå. Ganska chill. Fast kaffeavsaknaden är gruvligt påtaglig. Snart paus.

Kaffe.

Spotifytips för dig just nu är monday morning av melnånting, it is what it is av lifehouse, what it is av knopfler (dire straits) och kanske.... My hands av leona lewis. Måste fixa fram mer muuusik!

Äsch, nu får jag fokusera!

Mobilbloggat!

Dagens smiley!

2010-05-04T12:57:00.001+02:00

Socialrättssmiley

Mobilbloggat!

Hej vad är det som blockerar min toalettingång?!

2010-05-04T00:53:00.001+02:00

En pilatesboll såklart. Att jag inte tänkte på det med en gång.

Mobilbloggat!

It is what it is

2010-05-03T08:50:00.001+02:00

Utöver att titeln har samma namn som en utmärkt lifehouse-låt så speglar den ganska väl mina funderingar just nu.

Eller kanske inte just nu, då det pågår en föreläsning om förvaltning och dylikt tjafs.

Inte på ett deppigt sätt, men inte heller på ett outright positivt sätt. Lite så där milt neutralt. Mysigt.

Mobilbloggat!

Haha 7-eleven vafan

2010-04-30T12:51:00.001+02:00

Forrest? På miljontals muggar? Gahahehuhu

Mobilbloggat!

Dagens smileysar :)

2010-04-28T11:40:00.001+02:00

Mobilbloggat!

Dagens smiley - stenedition

2010-04-14T14:09:00.001+02:00

Mobilbloggat!

Dagens glassiga smiley

2010-04-13T08:25:00.001+02:00

Mobilbloggat!

Dagens smiley - oh yeah

2010-04-12T11:06:00.001+02:00

Mobilbloggat!

Dagens smiley

2010-04-06T07:50:00.001+02:00

Mobilbloggat!

Hej

2010-04-05T23:59:00.001+02:00

Mobilbloggat!

Det mest meningslösa inlägget någonsin plus dagens smiley

2010-03-31T00:57:00.001+02:00

Storleken har kanske inte betydelse, men antalet har det sannerligen!

2010-03-30T01:14:00.001+02:00

Min dator dog häromveckan. En ond bråd död i formen av smärtsam hårddiskkrasch på min kära lappy laptop. Då kände jag bara: Åh fan.

Det låg i luften. Påtagligt. Emotionellt.

Dags för en ny dumburk.

Så ja köpte och byggde och nu lever den. Eller han. Jag tycker inte det ska vara en hon. En dator är liksom en han. Förutom om man har en liten Rosa minilappy. Det luktar i det fallet som en hon.

Nåväl, min poäng med rubriken är att jag nu är stolt innehavare till dubbla skärmar.

And it feels bloody darn awesome.

Dubbla skärmar och universums bästa löpdojor.

Helvete alltså, im on fire.

Universums bästa skor

2010-03-30T01:05:00.001+02:00

Jag har insett något. Tänk dig att du har exempelvis världens bästa skor. Vilket jag faktiskt hade. Om du sedan skaffar något väsentligt bättre, kan du verkligen säga att de nya fortfarande bara är de bästa i världen?!

Mycket möjligt men då är du dum i huvudet.

Asics gör fina löpdoningar. Det syns på långt håll, kanske till och med känns. Jag tror faktiskt det. Att det liksom smittar av sig. Jag sprang förbi en gammal tant och jag kan nästan svära att hon fick en fotorgasm. Asicpati, skulle jag vilja kalla det. Något utöver det vanliga.

Kanske som mjukglass på den första vårdagen när solen faktiskt värmer.

Mmmm, mjukglass.

Men allt har sin tid.

Men njut av livet för i helvete.

Det tänker jag göra i världens bästa skor.

Vad fan säger jag.

Universums.

Fuck this shit!

Dagens smiley 29 mars

2010-03-29T09:27:00.001+02:00

Aj då. Det var ett tag sedan, men nu jäklar. Dags att börja igen. På riktigt :)

Förvänta er något lite mer djuplodat senare idag, och närmsta dagarna kommer ett grymt nya skorinlägg. Äh what the heck, om min nya dator också. Sen tvivlar jag lite kring en viss film.... Hmmm....

Häromdagen fick jag ovanstående bild av min far. han hajar what its all about!

Dagens smiley - 22/03-2010

2010-03-23T14:52:00.001+01:00

Mobilbloggat!

Nattabloggen

2010-03-22T02:46:00.001+01:00

God afton kära blogg.

Eller morgon.

Eller kanske än mer något mellanting.

Jag har lite sömntrassel nu. Det kan ha att göra med att jag drog mig till 1430 innan jag gick upp. Det kan också ha med det läckra och supersvarta megakaffet som förtärdes för en herrans massa timmar sedan.

Det kanske har något att göra med att min dator kraschat, att jag köpt nya kläder och skor eller att min katt är bäst. Kanske är det för att mina nya löpskor gör det bekvämare att springa än att stå still.

Kanske drömmer jag för mycket, hoppas på för lite eller lever för för lite. Om inte annat kanske sömnen bara känns överskattad och jag har vridit runt min egna biologiska klocka för att vara bäst i världen.

Jag kanske har bloggat för lite på sistone, tränat för lite eller spenderat för mycket pengar. Jag kanske köpte bröd hem hit för första gången på jättelånge, eller så tömde jag bara kattlådan för noggrannt. Jag kanske tänker för mycket, om allt och ingenting och kanske vet jag inte vad jag egentligen vill.

För jag har lite svårt att sova nu och kanske så beror allt som händer i livet på fler saker än en. Kanske är min utbildning väldigt bra på att just synliggöra det där mellanmänskliga. Att öppna upp en portal inför möjligheten att saker är som de är just för att vi av någon anledning har sagt till varandra att det ska vara just så.

Kanske lever vi bara en gång, och kanske betyder ingenting någonting om hundra år. Hur som haver så betyder allt man gör just nu någonting just nu, vilket på många sätt tillintetgör meningen kring att tänka en massa år framåt.

Kanske borde jag sova nu.

Kanske det du.

Kanske.

Dagens smiley - 17/03-2010

2010-03-17T11:58:00.001+01:00

Mobilbloggat!

Dagens smiley - 16/03-2010

2010-03-16T23:52:00.001+01:00

Mobilbloggat!

Gyllene vår

2010-03-15T08:47:00.001+01:00

Yes.

Egentligen behöver man inte säga mer. Vädret just nu är som tillkallat av gudarna. Mängden vårmys i luften är på väg att öka explosivt.. Nej, orgasmiskt! Det är så jävla gött att leva just nu.

Jag sätter mig lite i en personlig observationsroll just nu. Med betoning på att om man inte tar hand om de stunder då livet leker, så hoppar man fallskärm med trasigt tyg när saker väl hamnar i skiten.

Jag funderat mycket kring vad i ens personlighet som är målmedvetet, och vad som är passivt målvedvetet och då självklart vad som bara är passivt. Dessa resonemang kommer jag även utveckla i ett senare inlägg men jag tänker att jag borde formulera lite småtankar så att jag inte glömmer!

Jag tror på att man vet det man vet på mer raffinerade sätt allt eftersom man tillskansar sig ny kunskap.

Eller, det kanske inte finns kunskap. Per definition, utan istället så är det bara en uttalad reflektion med förbehåll att det när som helst kan förändras.

Men det är ju delar av vad kunskap är.

Well.

Fuck this shit!

Dagens smiley x2 15/03-2010

2010-03-15T08:37:00.002+01:00

Jaaa, för igår också!

Dagens smiley - 13/03-2010

2010-03-13T19:06:00.002+01:00

Den här posen symboliserar inte bara en smiley utan även grupparbeten och sabbat bloggtema!

Dagens smiley - 12/03-2010

2010-03-12T12:26:00.001+01:00

Haha, världens bästa skribentkollega haha :D

To make a mountain of your life is just a choice

2010-03-11T09:06:00.001+01:00

Slösurf på bussen, självklart ackompanjerat med en lagom snygg iPhone-pose, sitter preliminärt som en duktig smäck. Jag dog tyvärr nyss i clan wars gunner...

Just nu är jag i ett sånt där härligt tankeläge. Du vet när man förstår att man inte förstår men att man ändå förstår så mycket att man kan gissa vad det egentligen är man inte förstår. Mellanförståelse kanske det ska heta.

Men vad kommer min rubrik ifrån? Jo, från ett epos allena.

Just där jag tog bilden när jag lekte med spotify, och tack för kameratipset bror, så sjunger nån vilsen herre just den milda raden. Om att man har ett val.

Det är inte så att texten lyder:

"to make a mountain of your life could be a choice"

Inte ens

"to make a mountain of your life is a choice"

Eller

"to make a mountain of your life is partly a choice but mostly a act of fate, destiny or whatever"

Nej, textraden lyder:

"to make a mountain of you life is just a choice"

Smaka på skillnaden...

Just a choice...

Just...

Jag har tänkt på liknande sätt många gånger. Jag har säkert sagt det högt också, men att leka textanalytiker så här på morgonen är härligt.

Just a choice...

Dagens smiley - 11/03-2010

2010-03-11T08:55:00.002+01:00

Dagens smiley - 10/03-2010

2010-03-10T08:43:00.001+01:00

The tale of lämmin kuppi

2010-03-09T12:42:00.001+01:00

Det var en sargad afton. Vinden ven i träden och den lilla balsamerade dvärgen ruskade på sitt yviga skägg och hostade sedan till.

Han hostade alltid med eftertryck när han var eftertänksam. Den där dvärgen. Det var vedervärdigt kallt ute och medvetenheten om att något så simpelt som att mer skägg hade kunnat lindra hans vånda var tung att bära.

Han hostade till igen och satte sig ner i det drygt decimeterhöga gräset. Satan vad kallt det var, men han kunde inte gå därifrån nu. Inte så nära mållinjen.

För han hade rest länge nu. Riktigt hur länge var inte så lätt minnas för honom.

Men skägget var längre, och sprickorna i tår och fingrar djupare. Han slickade sig om munnen. Långsamt.

Snart... Snart...

Han var stolt över sin bravad. När klockorna klämtat hade han hörsammat den tunga kallelsen. Han förstod instinktivt att chansen att han skulle få hålla om sina nära och kära var liten. Kanske obefintlig.

Det sved i fötterna nu. Men det grova gräset var skönt. Han hostade igen och skrattade lite för sig själv när han slogs av tanken på att kylan faktiskt lindrade hans makabra smärtor. Eller det kändes åtminstone så.

Nu.

Det var dags.

Det ensamma trädet på den stora ängen började gnistra svagt.

Dvärgen tog ett oväntat vigt skutt och började traska fram mot det. Han drog med stor vördnad fram en kopp ur innerfickan på den allt för tunna rocken.

Vinden tilltog och plötsligt började något falla från lövverket.

"Lämmin kuppi..." viskade dvärgen tyst för sig själv och började lugnt och metodiskt samla in det skimrande pulvret.

Var sak tar sin tid. Och när det gäller lämmin kuppi, eller varma koppen som det heter i vardagligare tungomål, då måste man låta det ta sin tid.

Men benen vek sig på dvärgen. Det hade tagit för lång tid. Han var för utmattad och det fanns helt enkelt inte mer energi att ta.

Vinden ven, och det var dödligt kallt när dvärgen slickade sig om munnen. Sakta. För sista gången. Ty pulvret omslöt nu hela hans väsen.

Sensmoralen är: Sluta alltid med flaggan i topp.

Typ.

En kopp med liv

2010-03-09T12:21:00.001+01:00

Jäklar. Jag sov inte riktigt som tänkt. Inatt heller. Men det finns allt en vettig lösning på dilemmat.

Visst blir man alldeles varm inombords? Vetskapen om att något komma skall. Något som alltid går att lita på. En kopp. En kopp full av liv, omtanke och generositet.

Men hur porträtterar man detta bäst. Man kan ju köra på klassikern:

Ett bord, en kopp, ett medvetande. Men en sån här dag känns det inte riktigt tillräckligt. Någonting saknas.

Du vet, det där lilla extra.

Såja, nu är vi någonting på spåren. Ett stort glas, ett golv, en koontz-bok... Men i bakgrunden går det också att skönja en ensam gaffel på golvet.

Nu undrar du säkert varför det ligger en gaffel på golvet.

Det är då jag suckar till och himlar med ögonen. Självklart ska det inte ligga en gaffel på golvet.

Den låg på bordet.

Fast sen ramlade den ner.

Dum fråga, helt enkelt.

Dagens smiley - 9/03-2010

2010-03-09T08:24:00.002+01:00

En måndag. Ett kungarike för en måndag..

2010-03-08T13:34:00.001+01:00

Nu är det frickin måndag. Måndag måndag måndag. Jag har drabbats av någon helgstroke. Trötthet, du vet, när man vet att man borde vara pigg men inte är pigg ändå. Och det suger. Framförallt när man har grupparbete och bara jobbar på sjutton procents effektivitet. Eller bloggar mitt i allt samarbete

Dom tittar på mig lite anklagande. Nästan bedjande. Självfallet söker de min expertis. Eller så är de bara glada att jag håller käft.

Det är inte min starkaste sida det där. Att inte säga nåt, just för att det där med att prata är så kul.

Rooligt. :)

Äsch, mycket att få gjort idag, gym och ringa och film och nyheter och glass. Fast utan den där glassen. För det vill jag inte ha idag! Yeoup!

You've met jailcat, say hello to boxboy

2010-03-07T21:05:00.001+01:00

Tjena gott folk. En härlig söndag har det vart. Min brorson fyllde för ett tag sen tre år, men sjukdomar är ett helvete. Han är numer en formidabel del av min blogg, vilket du kan se nedan.

Mobilbloggat!

Sweet Söndag

2010-03-07T12:29:00.002+01:00

Jag funderar lite kring det här med att jag valde att ha stort S i Söndag.

Det är lite galet måste jag medge.

Stryk ska jag ha.

Gårdagens StarCraft 2-betatävling var en stor succé, intressant nog blev det många tusen klick bara på två timmar, även om de flesta var från de deltagare som galet snabbt sökte igenom och svarade på mina frågor. Som kanske var lite väl lätta då. Måste sluta vara så snäll jämt, en börda, eller talang, jag bär.

Det blir en väldigt hektisk vecka nu, galet hektisk faktiskt. Som tur är så har jag köpt nytt kaffe, vilket ni bör ha noterat, vilket ska stilla den värsta ångesten. I krig och kärlek är allt tillåtet. Till och med kaffe. Då vet man någonstans att det verkligen är på allvar. Nästan sjukt allvarligt.

Men åter kring det här med tävlingar. Jäklar vad roligt det är att ge bort grejor. Det hade nästan vart bättre om jag tyckte det vart roligare att inte ge bort grejor. Den här ovanan kan bli dyr, för förvänta dig fler tävlingar i framtiden. Det måste liksom bli så, alternativen är för tråkiga och deprimerande.

Jag ska bara komma på vad delpriset och tröstpriset ska vara i min förra tävling.

Mumma.

Hampuskategorin - Fråga 3 - Hampus din lustigkurre

2010-03-06T15:40:00.001+01:00

Precis som i fråga 3 i Skribentkategorin kommer det här flera småfrågor, eller delfrågor.

Fråga(or):
Hur många olika ställen ställer jag en smoothie på? Och vilka ställen är det? Jag benämner något i min blogg som ett massivt announcement. Vad är det för något? När mådde jag bättre än jag gjort på flera månader (då det vill säga)?

Hampuskategorin - Fråga 2 - Så kan det gå

2010-03-06T14:40:00.001+01:00

Här kommer således fråga två i Hampuskategorin.

Fråga:
I maj något år recenserade jag en bok. Min enda och första riktiga bokrecension. Fast den var inte precis särskilt lång, eller riktig, eller allvarlig. Däremot avslutades den med en väldigt påtaglig metafor kring goda saker. Hur lyder denna minst ut sagt viktiga metafor?

Hampuskategorin - Fråga 1 - Åland?!

2010-03-06T14:00:00.000+01:00

Detta är alltså den första frågan i den ärade Hampuskategorin.

Jag har vart snäll och börjar lugnt.

Fråga:
Vilken är anledningen till att jag kände mig nödgad att förklara krig mot självaste Åland?

Är du sugen på att spela StarCraft 2?

2010-03-06T13:09:00.001+01:00

Jag har en liten tävling. En kollaboration mellan mitt yrkesliv och mitt privatliv kan man säga.

Läs allt om min awesome tävling här!

Jailcat wants freedom

2010-03-05T17:03:00.002+01:00

Mitt namn är Jailcat.

Jag sitter i baksätet i bilen. Det är trångt här i min lilla bur. Hampus sitter där framme och tittar på mig.

I varje fall när jag mjauar. Jag har lindat honom kring mina tassar nu.

Mjau mjau.

Nu sträcker han in handen genom gallret igen. Bäst att gnida mig mot hans fingrar. Det är så skönt när han kliar mig på halsen.

Kan inte låta bli att släppa iväg lite spinnande.

Fan, snart tycker han inte synd om mig längre. Bäst att mjaua uppgivet några gånger.

Mjau mjau.

Han reagerar inte. Vad händer?

Mjau mjau MJAU!

Rycker han till lite kanske? Eller?

MJAU MJAU MJAU MJAU!

Ja! Handen! Prr-mjau!

Extra extra! Hampus testar nytt kaffe!

2010-03-05T12:01:00.002+01:00

Här kommer en sån här film. Eller två rättare sagt. Som du inte kan greppa varför du tittar på.

Men du gör det.

Ååh vad du tittar!

Helt galet - ännu en strålande dag

2010-03-05T10:43:00.002+01:00

Solen smakar som bäst när den är varm. Vilket den i viss mån faktiskt är. Eller, är med ett stort men tapetserat på sig. Alltså att man befinner sig innanför någon form av glasruta. Det diskuterade jag som du säkert märkte med mig själv igår också men jag kan nu nu säga att jag då var lite trångsynt.

Nu suckar du säkert och hytter med näven så där förebådande, som bara du kan.

Poängen är i vilket fall som helst att om man sitter på andra sidan av en glasruta är det väldigt viktigt att tänka på att sidan man sitter på är just inomhus. Ja, så att man är inglasad och inte utglasad. För då skulle det vara kallt. Vilket kortfattat skulle innebära att solen inte är bäst vilket skulle ogiltigförklara hela det här inlägget...

Och så kan vi inte ha det så här är en bild på en katt.

Min katt!

Aweeawewawee kittun cute mmmmaaaawwww.

Månljus, eller nej jag menar solljus

2010-03-04T23:23:00.003+01:00

Nja, säger jag.

Nja!

Jag sitter här för mig själv och funderar i min helgade ensamhet. Fast jag har min katt, så jag kan inte riktigt vara ensam. Det känns fint. Och kanske... livsbejakande?

Sicken härlig dag det har vart idag. Solen lös och det var varmt när jag satt på spårvagnen och bussen fast sen var det kallt när jag inte gjorde det. En brännande kyla, skulle jag vilja benämna det som, modig som jag är.

Det har vart en lugn dag, med kaffe inte förrän på eftermiddagen. Vilket suger. Häst. Och det märktes på mig. Vi käkade lunch, jag och min ärade praktikgrupp. En stolt praktikgrupp som faktiskt börjat vår torsdagspraktik nu. Thing's are starting to roll so don't get in the friggin' way of ze train mate!

Men just det, det är där med avsaknaden av kaffe. Jag somnade inne på den lokala pizzerian där en liten mustig kebabrulle rullat in i min mage. Eller, halvsov när mina kamrater satt och pratade. Jag dagdrömde lite om sämre tider. Eller bättre tider. Ja, för sämre var det inte. Jag minns bara en solros.

En solros kan ju inte vara dåligt. Det vore ju åt helvete fel.

Så det var om bättre tider.

Mmmm.

Vår!

Sen åkte jag hem och däckade som en industribildning gör inför framtiden. Det vill säga, totalt.

Och det var så skönt. Så skönt. Det är i princip så att jag är ledsen att jag drack kaffe för nu blir det ofattbart svårt att däcka på samma sätt inför natten. Så här på kvällskvisten. Men det lutar åt Scrubs på sexan, en kopp te. Samt en stund att begrunda träningsvärken som är sweet så det finns bara inte.

I love you training pain of Doom, Death and well in some ways Decay but not really since that would be just stupid. Stupid-hat. Hat of stupidness.

Så ha det gott, gott folk.

Nu ska jag pilla bort ludd mellan tårna och dricka te.

Så sjukt sweet. Mmm'yeah!

Awesome tillvaro - Awesome dag

2010-03-04T08:43:00.002+01:00

God morgon gott folk.

Med betoning på God. Med stort G.

Och morgon såklart.

Det luktar nästan vår nu. Någon form av vinterns döende ryckningar. Eller det kanske ligger för mycket snö för det.

Å det är för kallt. Brrr. Men man måste hålla huvudet högt. För annars blir man moloken och bitter. Skulle man däremot hålla huvudet för högt.

Ja, då blir man också bitter.

Men just nu tänker jag flamberas i det varma solskenet. För om man sitter på spårvagn och myser av solen som smeker fönstret, ja då är det varmt nog åt kungen.

Viva la vida eller nåt liknande skällsord.

Åland - det här är en krigsförklaring

2010-03-03T23:25:00.000+01:00

Jag gjorde det jag gör bäst. Lite vad som helst, när en ålänning hade mage att klaga på mina fantastiska skor. Rent konkret undrar jag om denne ålänning inte lärt sig hyfs? Att ens tänka sig att klaga på världens bästa skor är helt ofattbart. Blasfemi. Kaos. Dyslexi?

Så detta är en krigsförklaring mot Åland. Ja, jag har genomgått lumpen och kan bära ett vapen upp och ner samt bak och fram, men det viktigaste just nu är att jag provianterat fem nya böcker. Vad för böcker, undrar du då, och således följer bilder på alla böcker här nedan, samt en kortfattad förklaring utifrån baksidan varför nämnda bok kommer hjälpa mig i mitt krig mot Åland.

Livstid, av Dean Koontz, handlar om Rudy, hans drogade son och massa konstiga villfarelser. Tydligen ska Rudys sonson hamna i klistret från och med hans tjugonde födelsedag, till hans trettionde. Fem gånger. F-e-m gånger.

Min första slutledning är att jag redan är över 20, vart med om en del kaos och således har en del kaos att se fram emot. Jag tror att detta kaos i mitt fall istället kommer infinna sig å Ålands vägnar. Att jag inom 8 år kommer utfärda som mest fyra riktigt häftiga attacker mot Åland, och därefter således bli kung och prins och regent över den lilla ön. Den enda möjliga tolkningen, helt enkelt.

Blaze av Stephen King. Ja, vad ska man säga? Den handlar om Clayton som är lång och biffig och gör massa småbrott. Och inte bara det, när han var ung blev han kastad nerför trappan av sin far. Tre gånger!

Jag beräknar att det kommer förmedla hur jag ska överleva om ilskna ålänningar attackerar mig i ett trapphus och lyckas utmanövrera mig. Men, den chansen är ju minst ut sagt löjeväckande, men utifall att!

Nåväl, jag kommer även lära mig hur jag avslutar en baksida på en bok med: Eller är han? Vilket i sin tur innebär att ålänningar blir helt livrädda.

Nu snackar vi! Ken Folletts Svärdet och Spiran handlar om prior Philips vilja att bygga en katedral. EN KATEDRAL? Hajar du? Det vill säga att jag kan bygga katedraler överallt oberoende av motstånd.

Vad tror du ålänningar säger när mina katedraler finns placerade lite överallt?

Ingenting. Nej ingenting.

Utmanövrerade som aldrig förr!

Broder Odd, den andra boken av Koontz handlar istället om just en ung munk med namnet Odd. Han utsätts för spöken och annat som berättar om saker som ska hända. Ödesdigra saker.

Det vill säga för min del blir det ödesdigra saker för ålänningarna. Efter att jag läst den boken blir det lätt som bara den att få kontakt med spöken och andar och annat tjaffs.

Det bär emot att ens säga något om den här boken. Det känns helt enkelt för övertydligt. En helt galen mängd djur och dess egenskaper förmedlas till en och samma person. Över 140 olika djur.

Men inte bara det.

Fina bilder!

Det är över Åland.

But for now...

It's on!

Jag och min skribentkollega har det festligt

2010-03-03T22:26:00.001+01:00

Hej gott folk.

Jag rekommenderar er alla att gå in här och kolla på min och Sebbes film om hur vi arbetar på FZ.

Puss på hästen :)

Världens bästa skor

2010-03-03T11:59:00.002+01:00

De har jag minsann.

Sommaren 2008 var vi på Gotland. Det var varmt och mysigt. Solen lös och grannstugans gris knorrade. Ja, de hade faktiskt med sig en gris. Som knorrade.

Jag låg i lumpen då. Fast det var sommaruppehåll och vi var som sagt på Gotland.

I en stuga.

Och grannen hade en gris.

Jag hade egentligen inte riktigt sprungit förut. Men solen lös, och jag började träna varje morgon. I solen.

Och grannens gris knorrade.

Så jag sprang. Ack vad jag sprang. Kilometer efter kilometer. Dag efter dag.

Fast jag kunde inte springa så långt då. Jag hade inte så bra ben, eller kanske så hade jag trasiga lungor. Men solen lös.

Så jag fortsatte springa. Dag in och dag ut. Och grannens gris knorrade i solskenet. Sen åkte vi hem från Gotland.

Jag hade på mig fula skor på Gotland. Skor som verkligen inte lös i solskenet. Det gjorde ont i fötterna när jag sprang där på Gotland.

Jag tror bestämt att grisen knorrade lite extra som nån sorts tröst. Trösteknorr liksom.

Men då bestämde jag mig för att köpa nya skor. Jag gick på jakt där i Stockholm. Och solen lös. Fast inte i tunnelbanan.

Sen hittade jag mina nya skor. Dom lös verkligen i solen. Gnistrade, liksom. Som guldtänder i käften på en knorrande gris.

Och jag sprang och sprang.

Och sprang.

Och solen lös.

Jag har haft de där jäkla skorna sen dess. Bästa köpet någonsin.

När skorna väl dör. För de kommer de göra. Allting dör. Ja, då kommer jag äta bacon och dricka en sorgebärs. Och begrava skorna.

Helst på Gotland. Med solen lysandes i horisonten.

Fast det blir nog inte så.

Jag kommer däremot käka bacon och dricka öl ändå. För det är najs.

Och springa.

I solskenet.