Det är fredagsafton. Fåglarna sover och det är mörkt utomhus. "Jag är sugen på någonting sött", menar någon i hushållet på. Jag drar mig tillbaka en bit för att fundera, sisådär fyra steg. Och då uppstår tanken. "Är det någon som är sugen på smulpaj?". Kaos utbryter och projektet sätter igång. Vetemjöl, socker och margarin vävs ihop med ett majestätiskt handslag och försiktigt, försiktigt blandas sockret samman med de frusna bären. Äppelbitarna glaseras med socker och kanel, varefter jag med minutiös noggrannhet organiserar det understa lagret i pajformen. Med en hjältes styrka öser jag försiktigt "smuldegen" över de olidligt älskvärda frukterna och bären och som pricken över i't strör jag kanel i ett mönster som inte är av denna värld. In i ugnen med åbäket och väntar. Och väntar. Och väntar. Dofterna formligen exploderar från vår älskade ugn. Kanel och bär i en sensationell mix som en skänk från ovan. Åh man tackar nästan Gud som man inte tror på vid...