Hampus syn på saken

Jag har officiellt självdött i soffan nu. Det är fullkomligt livsfarligt med god god god mat! Jag twittrade om kommande bildbevis, so here it is! Jag har inte ätit så här mycket sen... Ja... Det vete faan. Men gott var det. Tanken på att ta sig ur soffan just nu är däremot jävligt ovälkommen. Men det är snart dags att newsa lite. Innan dusch och träning. Men ffs, jag har ju inte skrivit någonting om den härliga gårdagen. Den var najs! Kommer skriva om det lite senare, men detta inlägg avslutas kärleksfullt nog med lite tallrikskonst. Njut nu. Njut som jag.

Det är redligt gott med bacon. Knaperstekt bacon. Det har en speciell gnista. Något lekfullt, eller livfullt, när det studsar omkring där i stekpannan som om alla världens problem befann sig hutlöst många järnvägsstationer bort. Nästan så att man kan höra dem skratta på ett sätt som bara bacon kan. Och dra lite ordvitsar för varandra. "Du är ett sånt jäkla svin", brukar de säga till sin närmsta baconbitgranne, och vika sig dubbla av bacongarv. Sen tar man stekspaden och slår till dem rejält. Så håller de käft. De små jävlarna.

Kanske inte bör nämnas i en sån här blogg, men ibland så kan man vinkla tankarna. Springa som en tok i 65 minuter, och sen tagga ner med en underbar smoothie. Här nedan kommer snart en härlig bunt bilder på underverket, men först lite springfilosofi. Ni vet när man springer som en komplett galning. Man ska värma upp och yatta yatta för att få ut mest effekt, men strunt i det nu, oväsentligt. Ni vet när man känner av att krafterna börjar sina. Man kanske får håll, grymtar lite inombords över att det bränner i bröstet. Men SWOOSCH. Så händer det. Spänningarna släpper och man kommer in i ANDRA ANDNINGEN. Det är underbart när det sker. Man kan helt plötsligt springa snabbare och effektivare under en längre tidsperiod. Om det är så för alla vet jag inte, jag läser inget sånt och var en slappis under idrotten under gymnasiet, så om de sade något väsentligt så missade jag väl det. Nåväl, den känslan är så suverän. Det är som alla filmer när hjälten dör, men nej, han dog inte, aah, han ställe...

Oxfile är ytterst festligt. Det är väldigt, väldigt svårt att komma ifrån. Att man inspireras till att inte äta kött när man omges av vegetarianer är en sak, men när man då får i sig utmärkt tillredd oxfilé och till råga på allt en suverän potatisgratäng... Då vet man att bli vegetarian - hur korrekt det faktiskt än må vara (och jag kanske blir det någon gång?!) - ligger en bit utanför radarn. Straffet för detta var däremot att gå upp fem imorse. Sätta sig i en bil och förstrött brumma sig in till Göteborg. Sen brutaldäcka på sängen, och vakna upp, käka lunch (rester från nämnda söndagsmiddag), färdigställa plattformsskrivandet och dricka kaffe. En tipp-topp-dag helt enkelt. :)

Som nu är över. För kollar man på klockan är det söndag vilket är lite bittert. Jag har något emot söndagar. Anledningen är så simpel att som alltid, det känns som en låtsas-ledig dag innan veckan drar igång igen. Konstigt nog är det värre för mig på just söndagar än vad det är på måndagar. Äntligen måndag, eller? Det blev inget pajbakande idag. Vilket är lite skamligt, för så god som den där maffiga pajen var igår så borde den förtjäna en uppföljare snarast. Men den som väntar på något gott väntar alltid för länge. Just det. Men den som haver den skaver och således ska vi se om vi kan luska fram någon annan bild idag. Men mer mat? Vad i helvete, Hampus Joakim Erlandsson, planerar du att bli tjocker? Nej för fasen, men, ibland så äter man. Och när man väl gör det så är det bäst att göra rätt för sig. Det här var en kreation av formbröd med röd paprika, lök samt tomat hackat. Därefter lite ost både över och under, med en bit skinka under själva fyllningen. Därefter på med ett andra for...