Hampus syn på saken

Det var typ fem dagar sen jag började träna på riktigt igen. Och det känns. I form av träningsvärk fyra dagar i rad. Så ap-i-helvete härligt. Minst ut sagt. Mitt mål är nu att ha någon form av smärtande träningsvärk ända tills sommaruppehållet i juni någon gång, även om det kanske inte ska vara alla muskler varje dag. Jag är otaggad på att skriva produktivt nu. Hemtentan var mer produktiv. Begrepp efter begrepp slets från mina fingerspetsar ut på tangentbordet och in i datorns underbara binära elementära värld. Imorrn är det ett begrepp kvar. Jag ska spöa skiten ur den jäveln. With all that I got, huh? Usch, men fy nej balle, nu är det dags att sova gott. Mmmm. Sömn... Cake?!

Jag gillar faktiskt att träna. Att känna benen värka efter att ha avverkat milen, eller bara kört så många armhävningar mina nu relativt otränade armar pallar med. Eller situps för den delen. Självuppfyllande, endorfinbärande, ja ni vet. Jag var en ordentlig slappis under sommaren och hösten. Liksom segade mig fram, sprang allt mer sällan och njöt allt mer av att bunkra upp med makaroner och andra hemskheter. Men så blev det jul, och jag ställer mig på min lilla våg. Och den skriker åt mig. Fy vad den skriker. Så jag skriker tillbaka tills den lilla maskinen håller tyst. Vågen försöker på något sätt göra ett ledset smiley men det lyser inte igenom så bra. 97 kilo tror jag det var på juldagen. Vår julskinka hade tydligen rymt och hoppat på mig... Men hursomhaver så fick det mig att tagga till och bestämde mig för att prova på det där med i princip inga kolhydrater. Vilket i samband med att jag åt allt mindre efter en månad hade gått ner till inte mindre än 83-84 kilo. Så här är jag nu. ...

Kanske inte bör nämnas i en sån här blogg, men ibland så kan man vinkla tankarna. Springa som en tok i 65 minuter, och sen tagga ner med en underbar smoothie. Här nedan kommer snart en härlig bunt bilder på underverket, men först lite springfilosofi. Ni vet när man springer som en komplett galning. Man ska värma upp och yatta yatta för att få ut mest effekt, men strunt i det nu, oväsentligt. Ni vet när man känner av att krafterna börjar sina. Man kanske får håll, grymtar lite inombords över att det bränner i bröstet. Men SWOOSCH. Så händer det. Spänningarna släpper och man kommer in i ANDRA ANDNINGEN. Det är underbart när det sker. Man kan helt plötsligt springa snabbare och effektivare under en längre tidsperiod. Om det är så för alla vet jag inte, jag läser inget sånt och var en slappis under idrotten under gymnasiet, så om de sade något väsentligt så missade jag väl det. Nåväl, den känslan är så suverän. Det är som alla filmer när hjälten dör, men nej, han dog inte, aah, han ställe...

*Pust, stön, fnonk* Det är obarmhärtigt att få upp flåset igen när man lökat några månader. Det är som om en liten taliban sitter inne i magen redan efter 20 minuters raskt joggande och virar upp sin turban. Problemet, med den lilla turbanen, är att det är en oändlig turban. Således blir det till slut ganska fullt därinne, och smärtfullt, så resterande 20 minuter av ett 40-minuterspass gör riktigt Jihad-ont. Om man fortsätter ta i dessvärre. Man kan ju köra mjukisvarianten och låta herrn tugga i sig lite av turbanen innan man fortsätter låta honom nysta upp den. Men, effektiv träning ett tag framöver kan enklast härledas till att Herrn kommer bli sämre på att vira upp sin turban, och bättre på att äta upp den. Ska bli riktigt härligt. Det är en sak som stör mig dock, vilket är att jag inte har musik när jag springer nu. Jag har en trasig Ipod Nano liggandes, samt en fin sony walkman-telefon med massa hokuspokus. Problemet med den kära mobilen är att kontakten är väldigt trasig. Det vil...