Hampus syn på saken

Jag tycker det är viktigt att visa stöd för föreläsare genom att ta till sig så mycket som möjligt hos kompetensen som de faktiskt har. Däremot blir jag en mycket bitter ung man när det mesta som sägs under en föreläsning bygger på väldigt simpelt sunt förnuft. Samt att powerpointen som visas upp formligen osar av stavfel och är trist uppbyggd. Hallå? Kan inte föreläsarna släppa på prestige och fråga om korrekturhjälp, alternativt designhjälp? Man lär sig faktiskt med fler sinnen än ett och således tror jag att man skulle kunna ta till sig materialet bättre om materialet i sig var bättre utvecklat och anpassat för att hjärnan ska ta till sig det. Men det finns alltid något att få ut av föreläsningar. Om inte annat så får man en stund att fundera på något helt annat, alternativt reflektera över vad som sägs, även om det är så grundläggande att man hellre går och dricker kaffe. En fotnot bör inflikas när det kommer till kaffet. De flesta upplevelser skulle med gott mod kunna uppmuntras t...

Kårpub igår. Sweet huh? Yes. Det är i allmänhet trevligt att ta sig någonting ypperligt mustigt i sammanhang med andra trevliga profiler. I synnerhet är det trevligt med bra för- och efterfester. Men något sådant blev det inte. Men lika bra var det, så slipper dagen som kallas idag bli helt kaputt. Fast även om kvällen var bra var det en specifik sak som saknades. Och bara jag vet vad. Hahaha Haha Haaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa Nej, men tillbaka till verkligheten. Det var härligt igår. Väldigt få kända människor, och väldigt många okända, som många av dem sedan blev lite mer kända. Go stämning, bra dricka, bra priser. Att sedan på det dricka vad som känns som superlagom, det är en tumme upp av proportioner likvärdiga popcorn. Oj, föreläsning om någon timme, ska bli trevligt. Kanske. Typ...

Utan tvivel så är musik en av de maffigaste motivationsfaktorerna som finns. Jag är oerhört fokuserad just nu på att finna tillräckligt fokus för att kunna städa här i min legendariska lägenhet. Flexar lite städmuskler för att på något sätt se hur det skulle gynna mig på något annat sätt. Det är svårt. Men det måste göras. Tagga till för-i-helvete Hampus. Annars får du inte gå på kårpub ikväll. Fan. Det är tungt när det inte är lätt. Den där känslan när man drar efter alla halmstrån för att slippa städa infinner sig. Tittar lite på katten där under sängen. Hon ler mot mig. Slickar tassen på ett väldigt taskigt och provocerande sätt. Sen tittar hon på mig igen för att försäkra sig om att jag såg hur ondskefull hon är. Jag frustar till lite då såklart. Ganska respektlöst att behandla mig så känner jag. Nedvärderande. Men hon är något på spåren. Jag får ju inte tummen ur. Rummet städar inte sig självt. Det är tur att man har Spotify. Vilket känns lite som en soluppgång på Gotland, eller k...

Jag gillar faktiskt att träna. Att känna benen värka efter att ha avverkat milen, eller bara kört så många armhävningar mina nu relativt otränade armar pallar med. Eller situps för den delen. Självuppfyllande, endorfinbärande, ja ni vet. Jag var en ordentlig slappis under sommaren och hösten. Liksom segade mig fram, sprang allt mer sällan och njöt allt mer av att bunkra upp med makaroner och andra hemskheter. Men så blev det jul, och jag ställer mig på min lilla våg. Och den skriker åt mig. Fy vad den skriker. Så jag skriker tillbaka tills den lilla maskinen håller tyst. Vågen försöker på något sätt göra ett ledset smiley men det lyser inte igenom så bra. 97 kilo tror jag det var på juldagen. Vår julskinka hade tydligen rymt och hoppat på mig... Men hursomhaver så fick det mig att tagga till och bestämde mig för att prova på det där med i princip inga kolhydrater. Vilket i samband med att jag åt allt mindre efter en månad hade gått ner till inte mindre än 83-84 kilo. Så här är jag nu. ...

Det är redligt gott med bacon. Knaperstekt bacon. Det har en speciell gnista. Något lekfullt, eller livfullt, när det studsar omkring där i stekpannan som om alla världens problem befann sig hutlöst många järnvägsstationer bort. Nästan så att man kan höra dem skratta på ett sätt som bara bacon kan. Och dra lite ordvitsar för varandra. "Du är ett sånt jäkla svin", brukar de säga till sin närmsta baconbitgranne, och vika sig dubbla av bacongarv. Sen tar man stekspaden och slår till dem rejält. Så håller de käft. De små jävlarna.

Välkommen åter sade bloggen när jag satte mig framför datorn nu på kvällskvisten. Men jag kunde känna undertonen av illa dold ironi. Hur länge blir den jäveln kvar den här gången väste den han mellan raderna (min blogg är en han). Men jag klandrar inte min lilla blogg. Jag har vart en dålig bloggägare. En skamlig bloggägare. Typen som man pekar och skrattar åt. Kanske rentav tar upp en sten och kastar i förbigående. Men missar såklart, för man vill ju inte säga att man rört vid en så dålig bloggägare i tredjehand. Men! Jag tänkte börja igen, och börjar först med lite allmänna tankar varefter jag går över på en lite mer poetisk nivå. Det vill säga min lilla dikt jag vävde ihop inför vårt seminarium om kärlek. Gissa om jag blev förvånad när vi kom fram till hur länge sedan det var man lyssnade på Björn Rosenström. Så det blev spotify såklart. Älskade spotify. Men vad ser jag? Den gamle drummeln har inte släppt något på år och dar, men så oförhappandes släppte han två nya skivor förra åre...