Hampus syn på saken

Kanske inte bör nämnas i en sån här blogg, men ibland så kan man vinkla tankarna. Springa som en tok i 65 minuter, och sen tagga ner med en underbar smoothie. Här nedan kommer snart en härlig bunt bilder på underverket, men först lite springfilosofi. Ni vet när man springer som en komplett galning. Man ska värma upp och yatta yatta för att få ut mest effekt, men strunt i det nu, oväsentligt. Ni vet när man känner av att krafterna börjar sina. Man kanske får håll, grymtar lite inombords över att det bränner i bröstet. Men SWOOSCH. Så händer det. Spänningarna släpper och man kommer in i ANDRA ANDNINGEN. Det är underbart när det sker. Man kan helt plötsligt springa snabbare och effektivare under en längre tidsperiod. Om det är så för alla vet jag inte, jag läser inget sånt och var en slappis under idrotten under gymnasiet, så om de sade något väsentligt så missade jag väl det. Nåväl, den känslan är så suverän. Det är som alla filmer när hjälten dör, men nej, han dog inte, aah, han ställe...

Vad är det egentligen vad som bestämmer om man ser saker i gråskalor, svart/vitt eller negativt/positivt? Nästan säkerligen är det en hel drös olika lekar som spelar in. Men mitt fokus med det här inlägget är just en växande tanke kring vad som bestämmer om man dränker världen i ljus, eller skugga. En tanke gällande begreppsuppfattning är det som leker inombords just nu. Jag menar, alla associerar allting med någonting, och kommer man på något nytt så binder man snabbt samman det med andra fenomen i livet. Ju mer man associerar ihop ting med andra positiva ting, desto lättare blir man positiv. Är det så? Om det nu är så, går det att hjälpa sinnet att associera saker så att lite mer ting får guldkant? Borde det inte vara så att ju mer av sakerna man varje dag funderar på skiner lite extra, desto lättare får man att sätta saker i ett mer möjliggörande perspektiv? Sen lär vi oss alla människor saker på lite olika sätt. Vi har olika tycke, intelligens, förmågor och funderingar, men hur ska...

Jag är inte religiös av mig. Men ibland så får jag en känsla av att Den onde lurar någonstans i faggorna. Vadan detta? Jo, vem skulle annars komma på något så fasansfullt som znooosoeszsoeo-knappen på väckarklockor? I trötthetens dimma är det få saker som är så lockande som "Bara x minuter till", och vad leder en då i fördärvet? Tillgängligheten av denna horribla funktion. SNszonsotoozoooozzee-knappen, jag fördömer dig, ät bly. Som imorse, då var jag helt bestämd att jag skulle upp vid 9, men klockan 11 blev det istället. Smurk! Äsch, får avrunda inlägget. Suck.

Jag sa ju igår att det ligger på tapeten med allmänt broderi kring idéer för att sprida lycka. Vilket i sin tur blir jäkligt svårt. Det blir så lätt någon ideologisk sörja och diskussioner uppstår om man kan hjälpa andra att finna lycka, eller som det faktiskt verkar vara, att man måste finna den själv. Men jag tror någonstans att om det finns någon form av glöd inombords så kanske ett vänligt ord, eller spridning av positivt tänkande kan få det att lysa lite klarare. Säg att man delar med sig av ögonblick som fått en att må riktigt bra. Eller kanske som fått en att vända en negativ trend. Sprida lite tåga, jag menar, vi människor är ju till kapabla till en hel del, utöver krig och kannibalism det vill säga. Men SATANA! Vad svårt det blir att hålla det på marken. Det handlar ju om luft och rosa moln och annat sånt kludd som så lätt ringar falskt. Hur ska man kunna delge det här utan att det blir så fluffigt att man kastar bort det som trams? Inte fasen så lyckas ens "kvällspressen...

Det finns någon outsagd regel kring att man vill vara lycklig. Vilket är fullt förståeligt då lycka är, tja, lycka. Vad som däremot kan vara lite frustrerande är att lycka för många kan kännas vara att få något ouppnåeligt. Vilket i sin tur lämnar en mängd känslor av att man inte är god nog. Jag har börjat spåna lite i tankarna kring just detta. I synnerhet utifrån min arbetsingång som socionom. Hur ska man egentligen ge människor hopp, "lycka" och tilltro? Det är fasenimig inte lättaste bullbaket i världen. På fredag blir det antagligen "sopp och hantverksafton", med tema Lycka. Jag ska komma på ett riktigt bra koncept för en lyckogrupp. Säg människor som ränner omkring i hela landet och letar efter lycka, fotar eller skriver om detta och vi lägger upp på en lyckoportal. Eller varför inte lyckokonvent, där man ger varandra tips för att finna ro i vardagen. Jag har en hel del idéer kring detta. Alla dagar fram till fredag ska jag skriva om något förslag här på blogg...

I min lilla lägenhet här i lilla Eriksberg i inte fullt så lilla Göteborg kommer den lilla katten Fialotta flytta in. Om någon undrar varför den heter så, så... jag har ingen aning. Men hon är hur charmig som helst och har redan vässat klorna, på mina finskor (hon bor inte här förräns om 1-2 veckor). Det kanske kan bli en fluga till och med. Små fräsiga rivmärken från en katt på skorna. Det är väl inte så mycket dummare än jeans med jack i? Eller sönderrivna jackor? Nåväl, tillbaka till topic. En katt är det som gäller. En katt, en katt, ett kungadöme för en katt. Om man säger som så. Nu blir det att köpa kattgrejs till någon helg. Känner lite Askungenvibbar över det: "Vi ska sy å vi ska sticka". Och sen kommer styvkatten och sliter sönder allting. Helt. Suveränt. God jul på er! Ännu ett inlägg förväntas dyka upp ikväll :)

*Pust, stön, fnonk* Det är obarmhärtigt att få upp flåset igen när man lökat några månader. Det är som om en liten taliban sitter inne i magen redan efter 20 minuters raskt joggande och virar upp sin turban. Problemet, med den lilla turbanen, är att det är en oändlig turban. Således blir det till slut ganska fullt därinne, och smärtfullt, så resterande 20 minuter av ett 40-minuterspass gör riktigt Jihad-ont. Om man fortsätter ta i dessvärre. Man kan ju köra mjukisvarianten och låta herrn tugga i sig lite av turbanen innan man fortsätter låta honom nysta upp den. Men, effektiv träning ett tag framöver kan enklast härledas till att Herrn kommer bli sämre på att vira upp sin turban, och bättre på att äta upp den. Ska bli riktigt härligt. Det är en sak som stör mig dock, vilket är att jag inte har musik när jag springer nu. Jag har en trasig Ipod Nano liggandes, samt en fin sony walkman-telefon med massa hokuspokus. Problemet med den kära mobilen är att kontakten är väldigt trasig. Det vil...

Oxfile är ytterst festligt. Det är väldigt, väldigt svårt att komma ifrån. Att man inspireras till att inte äta kött när man omges av vegetarianer är en sak, men när man då får i sig utmärkt tillredd oxfilé och till råga på allt en suverän potatisgratäng... Då vet man att bli vegetarian - hur korrekt det faktiskt än må vara (och jag kanske blir det någon gång?!) - ligger en bit utanför radarn. Straffet för detta var däremot att gå upp fem imorse. Sätta sig i en bil och förstrött brumma sig in till Göteborg. Sen brutaldäcka på sängen, och vakna upp, käka lunch (rester från nämnda söndagsmiddag), färdigställa plattformsskrivandet och dricka kaffe. En tipp-topp-dag helt enkelt. :)

Snart är första kursen över, från första terminen på min ärade socionomutbildning i Göteborg. Nu är det bara slutskedet på lite case works kvar, samt diskussioner, diskussioner och allmänt tjöt. Man kan väl enkelt fråga sig. Vad innebär det egentligen att vara en liten socionom i den stora världen, vad går jag för någon utbildning och varför? Socionomprogrammet på Göteborgs Universitet är det som gäller. Vilket ni antagligen kunnat gissa innan jag skrev det, men man kan aldrig (alltid) vara för tydlig (jo). Vad som är ännu fränare är den inriktningen. Av de cirkus 180 tappra nötterna som kvalade in på ett av Sveriges mest eftersökta program (ja många vill bli någon form av framtida helbrägdagörare) så tog sig 25 ett stycke övermod och tog sig an den fältförlagda utbildningen i Hammarkullen. Jag själv har väl alltid vart lite ironisk och distanserad(oh really?) till fördomarna som finns där, men om de vart starkare så kan jag inte tänka mig ett bättre sätt att konstruktivt dekonstruera ...

Det är så ruggigt skönt att duscha. Tvaga bort senaste dygnets lager av tvivelaktigt godis. Därefter förstrött pilla ur vatten ur örat med ett lillfinger samtidigt som man försöker blogga om någonting man tänkt på åtminstone en halv dag eller så. Som lycklig människa måste man leva ihop med en lycklig människa. Jag har många gånger hört om vänner eller okända som bestämt förklarat att "Hutten-prutten, nu jäklar är det dags att man försöker använda sin glada position till att frälsa dem som inte riktigt samma glada tankesätt". Först och främst vill jag lägga en lite defensiv inställsmaskin här. Det vill säga att lycka är ett väldigt vagt ord. När någon säger: "Jag är så lycklig" betyder det ju oftast olika beroende på vem som säger det. Vare sig det är glädje, tillfredsställelse eller att man helt enkelt har väldigt lite galenskap i bakhuvudet. Man kan ha vänner som både är uppåt och neråt väggarna. Det är ju skitfestligt att lära känna allsköns sattyg till människor...

Att göra slut. Jag har ju pratat om det här sen i söndags helt enkelt. När jag sade att det var över. Idag pratade jag med henne igen och hon frågade hur jag ser på oss. Jag kan ju inte ljuga. Jag har inte samma känslor just nu, mycket låstes in av hennes utbrott med extrema påhopp. Ni vet såna där ordval som bryter sig in ända in i märgen. Vad ska jag göra i ett sånt läge? Jag sa som det var igen... Att vi inte är ihop längre men att det kanske kan bli något längre fram. Att höra henne med gråten i rösten berätta hur mycket hon älskar mig , att hon aldrig trodde att jag skulle kunna göra något sådant mot henne... Jag mår väldigt dåligt just nu. Inte för min egen skull, utan helt och hållet för hennes. Jag vet att hon inte var schysst mot mig, att jag fick ta abnorma mängder skit för ingenting. Men aldrig någonsin i hela världen vill jag åsamka människor den smärta hennes röst förtäljde. Om jag känt likadant hade jag med lätthet sagt att jag vill fortsätta försöka. Fortsätta vara ett p...

Först, vill jag rikta en riktigt bastant tummen upp till nära och kära som stöttat mig. Nu när jag haft några dagar med extrem ambivalens. Jag är fortfarande kluven, ska ni veta. Det är lite svårt. När sätter man gränsen för kärlek? Dagen innan vi hade vart ihop 6 månader gjorde jag slut helt enkelt. Vi pratar fortfarande, men jag går på linjen att vi endast ska prata om hon inte brusar upp och inte hoppar på mig personligen hela tiden. Vet ni hur svårt det är att få personliga påhopp av någon man älskar så fort denne inte tycker som en själv? Usch, det gör ont. Det gör riktigt ont. Jag har väl inte haft huvudvärk på ett och ett halvt år men i söndags hade jag en bultande. Inte ofta jag gråter inte, men tro fasen att jag gjorde det då. Da-dunk, da-dunk, da-dunk sa det i huvudet. Jag fick tipset att ta en varm dusch och dricka te. Vilket faktiskt hjälpte en del. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra. Jag är så extremt kluven. Visst, jag mår helt okay nu, även om det känns jättekonst...

Jag har verkligen inte sovit bra inatt. Det är svårt att förstå liksom. Att det är över nu. Men jag var inte lycklig. Men att behöva göra slut är så oerhört tungt. Det hade vart vår sexmånadersdag idag. Hon ringde mig för 40 minuter sen. Sa hur jobbigt hon tyckte det var att inte kunna säga: "Happy Half Anniversary". Jag håller med, jag berättade hur ledsen jag är för hur det var tvunget att sluta. Men det fungerar inte emellan oss. Hela dagen igår, och i förrgår, försökte jag berätta, utan att trycka ner eller lägga skulden eller någonting, hur jag kände, och tänkte och var jag behövde förbättring för att kunna fortsätta. Men det gick inte riktigt att få fram på något sätt. Det slutade istället med att konversationerna och samtalen bröts av att hon sade något absurt elakt. Jag vet att hon inte riktigt menade det så, men det är ett av problemen, att hon säger så mycket hon ångrar efteråt. Det går enkelt att tvista om vad kärlek egentligen är. Vad är kärlek? Jag känner av att ...

Det är liksom ingenting jag basunerar ut så ofta. Jag menar, det där med att jag vart en fjant med kärlek och aldrig vågat älska, eller förlora då heller. Inte förräns i mars, när jag av slumpen blev kontaktad av kamratens lägenhetspolare. Rakhel hette hon. Det började lite som en vanlig chattkonversation. Vi snackade om allt mellan himmel och gjord, och jag hade länge tänkt hälsa på min polare, där han pluggade i Rumänien. Vi snackade i princip varje dag faktiskt. Blev lite telefon sen, när hon fick honom att ringa mig för att hon ville höra min röst. Jag charmades rätt tidigt av henne. Det var något speciellt med hennes skratt. Hennes ögon. Hennes sätt att uttrycka sig. Jag var ju dock fortfarande den där kalla typen. Skämtade om allt möjligt gjorde vi. Jag satte mig på det dära flyget från Göteborg, åkte bussen i åtta timmar. Var där runt 8 på morgonen och möter min polare. Vi drar in i deras lägenhet och vad jag fick höra efteråt hade hon inte kunnat sova. Bara tänkt på mig hela ti...

Ah jo, men just det. Det var ju jag det. Ska se till att ta mig i kragen. Under kommande vecka får det bli en ny design, ny inriktning och en heldrös med ordbajseri. Några korta notiser innan jag måste till bussen nu. Såna där runda polarkakor, eller rågkakor som jag köpte (råg låter bäst) är farliga. Beroendeframkallande. Det är gott med limevatten Brütal Legend är ett fantastiskt härligt spel Det är ganska dyrt att leva, beroende på hur man ser på det såklart. Aftonblaskan skrämmer mig ibland. Jag får svårt att sova och... Nja... Om man funderat på att tvätta - och därefter tillfrågas om man vill ha något tvättat när man åker till sina morföräldrar - sign me up! Jag måste klippa en nagel på vänsterhanden. Den är inte jättelång men jag gillar den inte. Så. Thats it for now. toodeloo.