Del två och en femtedel

Jag har verkligen inte sovit bra inatt. Det är svårt att förstå liksom. Att det är över nu. Men jag var inte lycklig. Men att behöva göra slut är så oerhört tungt.

Det hade vart vår sexmånadersdag idag. Hon ringde mig för 40 minuter sen. Sa hur jobbigt hon tyckte det var att inte kunna säga: "Happy Half Anniversary". Jag håller med, jag berättade hur ledsen jag är för hur det var tvunget att sluta. Men det fungerar inte emellan oss.

Hela dagen igår, och i förrgår, försökte jag berätta, utan att trycka ner eller lägga skulden eller någonting, hur jag kände, och tänkte och var jag behövde förbättring för att kunna fortsätta. Men det gick inte riktigt att få fram på något sätt. Det slutade istället med att konversationerna och samtalen bröts av att hon sade något absurt elakt. Jag vet att hon inte riktigt menade det så, men det är ett av problemen, att hon säger så mycket hon ångrar efteråt.

Det går enkelt att tvista om vad kärlek egentligen är. Vad är kärlek? Jag känner av att en del grundläggande personlighetsskillnader skulle fått oss att konstant bråka - vilket det i princip vart med vissa ljuspunkter - för alltid. I framtiden hade det kanske kunnat fungera oss emellan. Jag vet inte. Inte nu åtminstone.

Runt två-tre veckor på sex månader har vart suveräna. Ska det vara så? Ska det inte vara tvärtom, att kanske max så länge är okay att man bråkar på den tiden. Jag kan inte fortsätta leva i en lögn. Just nu är det fantastiskt supersvårt att se de negativa poänger jag vart så klart över ett tag. Men jag vet vilka de är. Den här kärleksdimman är hemsk. Jag älskar henne men det var inte nog.

Jag försökte verkligen. Jag kände mig sällan, om nånsin, uppskattad för det jag gjorde, för det jag kände, för det jag sa, för det jag tyckte, för det jag tänkte. Jag fick alltid väga varje ord jag sade, för att hon inte skulle må extra dåligt i flera dagar för att jag sagt någonting hon kunnat sätta in i en kontext för att såra sig själv. Hur ska man göra i en sån situation? När en tjej aktivt letar efter anledningar att må dåligt. Det kändes lite som ett svart hål. Jag gav, och gav, men det bara försvann.

Det känns så hemskt att lämna henne så här. Hon ska vara i sitt universitet 8-18 idag. Får antagligen ingenting gjort hon heller. Förhoppningsvis sätter hon sån press att hon inte tänker på oss.

Om hon om några veckor kommer och säger att hon tänkt på det jag sade och ska försöka bättra sig, borde jag ge henne en chans till? Eller är jag helt enkelt ute och cyklar? Jag har hört varningsklockor förut, jag har sett hennes dåliga sidor. Men misstolka mig inte, hon är en underbar människa, någonstans under all jävla osäkerhet. Hon är så sprängfull av förtvivlan och rädsla att jag kvävdes. Hon satte såna krav på vår kärlek att den kippade efter andan varje dag.

Mitt val... Kan man säga så? Jag klandrar henne inte. Men ibland funkar det helt enkelt inte emellan två människor. Kanske i framtiden, kanske i dåtiden. Jag vill kunna diskutera med min partner. Kunna säga vad jag tycker och tänker utan rädsla för att bli utdömd som ett svin. Jag vill finnas till utan ett konstant krav på att man måste mer än finnas till liksom. Skulle jag våga ge henne en chans till eller inte?

Det kan också ha varit avståndet. Vet ni hur jobbigt det är med sådan distans? Visst, andra har lyckats, men jag tror inte det är lätt om ens polariteter är motsatser. All negativitet har brännt mig. Jag har mått dåligt rätt länge, och jag har vart rädd för att säga vad jag tycker till henne då hon kan flippa ur i flera dagar om jag säger något hon inte håller med om.

Att vara så säker (osäker) på sin sak är en sak. Men att det ska göra så jävla ont. Alla drömmar, planer, fantasier, tja... allt. Det är svårt, ack så svårt.

Gör man någonsin rätt val, eller är det så att det varken är rätt eller fel att finnas till. Ibland.