De har jag minsann. Sommaren 2008 var vi på Gotland. Det var varmt och mysigt. Solen lös och grannstugans gris knorrade. Ja, de hade faktiskt med sig en gris. Som knorrade. Jag låg i lumpen då. Fast det var sommaruppehåll och vi var som sagt på Gotland. I en stuga. Och grannen hade en gris. Jag hade egentligen inte riktigt sprungit förut. Men solen lös, och jag började träna varje morgon. I solen. Och grannens gris knorrade. Så jag sprang. Ack vad jag sprang. Kilometer efter kilometer. Dag efter dag. Fast jag kunde inte springa så långt då. Jag hade inte så bra ben, eller kanske så hade jag trasiga lungor. Men solen lös. Så jag fortsatte springa. Dag in och dag ut. Och grannens gris knorrade i solskenet. Sen åkte vi hem från Gotland. Jag hade på mig fula skor på Gotland. Skor som verkligen inte lös i solskenet. Det gjorde ont i fötterna när jag sprang där på Gotland. Jag tror bestämt att grisen knorrade lite extra som nån sorts tröst. Trösteknorr liksom. Men då bestämde jag mig för att...