Hampus syn på saken

Åh fasen, jag måste bli bättre på det här med konsekvent bloggande igen. Det är väl inte att jag inte har tankar jag vill ha ut, utan det är mer att tankarna har en tendens att vibrera som starkast när jag inte är sugen på att blogga. Spännande kombination det där. Jag funderar mycket nu. Kanske mer än förr, eller åtminstone skarpare. Tydligare. Skapar inre bilder av mina tankar, ställer dem mot varandra. Picture versus picture, så att säga. Den tydligaste vinner dock inte alltid, det går jag inte med på. Det handlar om att förstå mig själv. Tja, mycket utifrån det jag studerar för tillfällen, för jag tänker inte ens försöka påstå att man inte påverkas av vad man berörs av. Det känns väl mer som sunt förnuft. Saker händer, man förändras , så att säga. Det handlar om att förstå mig själv. Med nya ögon. Om, och om igen. Ju mer jag tänker kring olika sätt att se världen, försöker förstå mig på hur andra tänker och desto mer jag drömmer om vem jag en gång skulle kunna bli, ja... Ju mer för...

Makes me feel like a madman on the run! Solen lyser. Gräsmattan förblir relativt oklippt. Vinden viner och ibland faller regn ner och gör att gräsmattan förblir relativt oklippt. Woah, flyger ur mig, när jag sitter här och tittar ut genom fönstergluggen som lyses upp lite försiktigt av någon form av sol. Fast nu blev det istället skugga. Vidunderligt, lite smått irriterande. Jag läste nyligen ut boken "En värld utan slut" av Ken Follett. Var det meningen att jag skulle kommentera också? Nåväl, det är en oerhört bra bok på i runda slängar 1200 sidor om medeltida England. Man följer fyra ungdomars öden med allt vad religion, krig, pest och kärlek heter. Jag sträckläste de sista 600-sidorna under en dag. Den första delen av boken var helt klart bäst, även om de lyckliga lösningarna knöt ihop säcken väl. Om han förlängt boken 2-400 sidor hade det antagligen gått att utveckla slutet bättre, istället för att tvångsknyta. Som med en kvinna eller oxfilé måste det goda få ta sin...