Hampus syn på saken

En lugn dag idag. Den borde inte vara lugn. Jag borde vara stressad som en rabiat sjuttonbarnsmorsa med koncentrationssvårigheter. Jag klantade nämligen till det ordentligt idag. Tidsmässigt kommer eftermiddagen bli en pärs. Men det oroar mig inte. Jag har istället erbjudits en möjlighet jag annars inte förunnats. Möjligheten att låta bli att göra något alls. Att ge mig själv tid att fundera kring mig själv. Mina åtaganden och min vilja att ta mig själv framåt i världen. Min värld. Ibland är tid att bara samexistera med sig själv det bästa som finns. Ta djupa andetag. Känna andetag strömma in i kroppen och fylla blodflödet med nya känslor, tankar och idéer. Jag diggar existensiella funderingar. Frågor, vars enda objektiva sanning är att den egna världsbildens sanning är allt man egentligen har att gå efter. En mellanmänsklig inre kompass där norr alltid är vad som känns bäst för stunden. Med handen på hjärtat vet jag inte riktigt vad jag vill. Men att erkänna för sig själv att man inte...

Jag är i ett sånt där riktigt tankeflow just nu. Det må vara sent, men det har väl aldrig stoppat sinnets förmåga att skapa, alstra eller bearbeta de mest konstruktiva eller kanske destruktiva tankar en människa kan ha. Funderingar om vad det innebär att vara den man är, eller kanske än mer om att inte vara alla andra. Jag njuter av att uppleva, samtala och fungera tillsammans med allsköns människor. Arbeta för att försöka förstå mig på den delvis gemensamma verklighet som vi alla, eller åtminstone dem jag mött, delar. Sen börjar jag tänka på just de människor jag mött är den vägen i livet jag följt. Inget fel i det. Jag tycker om så många människor att något annat vore otänkbart. Men samtidigt kan jag inte släppa tanken på alla människor jag inte mött. Alla livserfarenheter jag inte kunnat åse, alla mänskliga gnistor som exploderat och antänt människors själar till stordåd - eller varför inte illdåd? Det är något melankoliskt som nästan smyger sig fram längs ryggraden. Sveper in och b...

Jag har i princip funderat klart kring mitt projekt i boende och livskvalitet-kursen nu. Ett stort steg för en sådan som mig som funderar mycket. Tar ett bra tag innan nåt händer, när det är på allvar, eller potentiellt på allvar (ser ni, nu gjorde jag det igen! Haha!) Men när det väl händer så brukar det gå rätt smidigt därefter. Under kvällen, efter den efterlängtade thaiboxningssessionen kommer jag förnöjt lägga mig i sängen och spika alla litteraturkällor och imorgon kommer tecknen flöda från fingerspetsarna ut i tangentbordet och in i den digitala burken med en intensitet sällan skådad. Lite ironiskt är det att jag behöver tänka så mycket innan något händer, när jag så sent som i måndags gav rådet till en (annan) mycket vis (för att inte säga bedårande) person att det ibland finns en poäng i att inte tänka för mycket. Ett råd jag själv borde lyssna på ibland. Kanske nu. När vet man när vidare tankar är fullständigt överflödiga?

Om jag minns rätt har jag skrivit om den dekadenta snoozeknappen förut. Den lilla pluppen, knappen, förförerskan eller vad man nu vill kalla den. Bara en gång till säger jag tyst för mig själv. Bara. En. Gång. Till. Det är ju mitt i en halvvaken låtsasdröm om allt, ingenting eller (vilket oftast är fallet) något mellanting. Det kan vara ett djupt påhittat möte med någon bekant där vi diskuterar något intressant, som verkligen är helt fruktansvärt medryckande. Och viktigt. För drömmen det vill säga. Det kan även vara att själva halvslumrandet bjuder på en särskild sorts fejkvila. En särskild känsla vars viktigaste ingrediens är just upprepade snoozar. Det kan också vara en makaber förmåga att skapa vita inre lögner försiktigt invävda i dukar av lögner. Dukar av drömmar. Sen skulle det även kunna vara olika varje gång. Men drömmarna är helt klart min favorit när det kommer till snoozeeffekter. Mmmm... Snoooze! Mobilbloggat!

Jag svävar lite nu. Tror jag. Högt ovanför den instängda föreläsningssalen jag just nu huseras i. Det är enkelt att tänka på annat. Tänka på andra. Tänka på annan. Det är skönt att känna sig lite sårbar igen. För en gångs skull. Att veta att det man har kanske inte blir vad man får. Eller vice versa. Jag lever igen. Som förut, fast annorlunda. Tack för att jordelivet blivit lite spännande igen. Mer spännande än de mentala bilderna av hur saker potentiellt skulle kunna förhålla sig. Tack. Lycka är inte vad lycka var, men lycka blir vad man med livet gör. Mobilbloggat!