Hampus syn på saken

Idag var det dagen D. Det vill säga dop. Jag fick äran att bli gudfar åt min morbrors dotter, och hej å' hå så var det dags att åka till kyrkan. Imorse det vill säga. Föräldrarna till den lilla ängel vars nåd jag förärat mig var lite sena, en såkallade babyolycka hade utövats, och vi gick därefter in i VIP-båset i kyrkan. Du ska göra det och ni ska gå där och här, var på't ungefär vad vi fick höra. Så var det dags för processionen, vi gick fram, jag och gudmor sida vid sida, med föräldrarna bakom oss. Sen var det bara att sätta sig ner i främsta raden. Det är nästan så man blir religiös när man sitter där. Visst, jag kunde inte ta mycket notis till vad prästen sade, det kändes till stor del som: "ord, ord, ord, Jerusalem". Desto mer låg fokus på den lilla parveln i gudmoderns famn. Som klättrade och bökade och var hur gullig som helst. Tittade på mig med sina fantastiskt blå ögon och sade: "Nämen tjena" med andra ordval. Det kändes helt enkelt väldigt... pr...

Jag funderade lite kring helt meningslösa rubriker, och kom fram till att jag genom att dra in två kroppsepitet som egentligen är helt oväsentliga kan skapa en helhet som är än mer oväsentlig. Ibland är ju summan större än produkterna så att säga. Det blev ett litet såkallat brejk här inför att överraskningsfesten för brorsan gick vägen. Jag är tämligen osäker på varför, men det lutar åt att jag var ohyggligt trött, eller något mindre oväsentligt kanske. Jaja, livet går vidare som man säger. Det känns bra att första kursen är över och det kom liten som en varm kalldusch när vår nästa lärare äntrade vår lilla hammarkullelokal. Struktur är hennes andranamn, och det har snabbt visat att jomentjenatjohej - det går visst att bringa in lite regelrätt struktur i vad som kan kallas det kollektivistiska tänket - som en del uppskattar, och andra tycker känns lite beklämmande. Jag tycker det känns härligt på något sätt. Det har väl med min grundinställning att göra: Det vill säga, jag vet vad det...