Idag var det dagen D. Det vill säga dop. Jag fick äran att bli gudfar åt min morbrors dotter, och hej å' hå så var det dags att åka till kyrkan. Imorse det vill säga. Föräldrarna till den lilla ängel vars nåd jag förärat mig var lite sena, en såkallade babyolycka hade utövats, och vi gick därefter in i VIP-båset i kyrkan.
Du ska göra det och ni ska gå där och här, var på't ungefär vad vi fick höra. Så var det dags för processionen, vi gick fram, jag och gudmor sida vid sida, med föräldrarna bakom oss. Sen var det bara att sätta sig ner i främsta raden.
Det är nästan så man blir religiös när man sitter där. Visst, jag kunde inte ta mycket notis till vad prästen sade, det kändes till stor del som: "ord, ord, ord, Jerusalem". Desto mer låg fokus på den lilla parveln i gudmoderns famn. Som klättrade och bökade och var hur gullig som helst. Tittade på mig med sina fantastiskt blå ögon och sade: "Nämen tjena" med andra ordval. Det kändes helt enkelt väldigt... priviligerat på något sätt.
Tanken med det som sades av prästsamfundet (som ska ha en eloge för variation i gudstjänsten (notera att jag nog aldrig vart på gudstjänst förut (däremot fick jag höra av andra att det var väldigt varierat (vilket ledde till att jag är benägen att hålla med utifrån mina förbearbetade tankar kring det (i folkmun känt som fördomar (men jag arbetar med att inte vara fördomsfull (helt enkelt viktigt i mitt kommande yrke (samt för mig som person))))))) är i milda ordalag väldigt vackert. Men samtidigt överflödigt. Hela min världsbild präglas ändå av tanken om att förlita sig på människor, leva och låta leva och så vidare.
Vi fick fadderbrev, där det står om våra plikter. Det talades om att vi ska vara förebilder och då såg jag lite spontant min spegelbild i en silverljusstake och riktade därefter blicken mot min morbror och funderade: "Vad tänkte han med det här, egentligen" :)
Jag ska göra mitt bästa för att vara en bra förebild, får man väl ändå hoppas. Tack för en underbar dag kära släkt.
Du ska göra det och ni ska gå där och här, var på't ungefär vad vi fick höra. Så var det dags för processionen, vi gick fram, jag och gudmor sida vid sida, med föräldrarna bakom oss. Sen var det bara att sätta sig ner i främsta raden.
Det är nästan så man blir religiös när man sitter där. Visst, jag kunde inte ta mycket notis till vad prästen sade, det kändes till stor del som: "ord, ord, ord, Jerusalem". Desto mer låg fokus på den lilla parveln i gudmoderns famn. Som klättrade och bökade och var hur gullig som helst. Tittade på mig med sina fantastiskt blå ögon och sade: "Nämen tjena" med andra ordval. Det kändes helt enkelt väldigt... priviligerat på något sätt.
Tanken med det som sades av prästsamfundet (som ska ha en eloge för variation i gudstjänsten (notera att jag nog aldrig vart på gudstjänst förut (däremot fick jag höra av andra att det var väldigt varierat (vilket ledde till att jag är benägen att hålla med utifrån mina förbearbetade tankar kring det (i folkmun känt som fördomar (men jag arbetar med att inte vara fördomsfull (helt enkelt viktigt i mitt kommande yrke (samt för mig som person))))))) är i milda ordalag väldigt vackert. Men samtidigt överflödigt. Hela min världsbild präglas ändå av tanken om att förlita sig på människor, leva och låta leva och så vidare.
Vi fick fadderbrev, där det står om våra plikter. Det talades om att vi ska vara förebilder och då såg jag lite spontant min spegelbild i en silverljusstake och riktade därefter blicken mot min morbror och funderade: "Vad tänkte han med det här, egentligen" :)
Jag ska göra mitt bästa för att vara en bra förebild, får man väl ändå hoppas. Tack för en underbar dag kära släkt.
Kommentarer
Det spelar ingen roll hur man är eller inte är ibland. Folk kommer och går och man själv står och tittar på. Thats life my friend. Så fort någon skaffar sig en pojkvän/flickvän så säger de byebye =/ STOR bajsmacka alltså!