Det är lite lustigt att typ i princip vartenda av mina senaste inlägg har inletts med att jag inte skrivit något på länge. Fått ur mig mina tankar på det här sättet, med mera, etcetera.
Senast jag skrev var i förra delen av mitt liv. Innan jag valde någon form av karriärsbana, tog steget ut och gjorde ett val. Jag är nämligen ganska dålig på att välja, men väldigt bra på att åtminstone försöka ha ett öppet sinne kring det mesta här i livet .
Jag jobbar just nu som skolkurator, med allt vad det innebär.
Jag byter dock jobb till sommaren. Så jag är egentligen någonstans i ett ganska starkt mellanläge. Jag blev kurator för strax över fyra år sedan. Har mött mängder av människor i alla möjliga lägen i livet. Och gud i helvete vad det har gett mig mycket. Jag är otroligt tacksam för allt jag upplevt, vad det gett mig förståelse framåt i livet och någon form av ödmjukhet.
På så många nivåer...
Något jag tänker mycket på är de föräldrar jag möter. Då menar jag de föräldrar till de barn med absolut störst behov. De har inte sällan ifrågasatts av systemet i någon mening, men ju mer jag byggt relation med deras barn, och försökt arbeta och tänka framåt, desto mer förstår jag vilken otrolig, oerhörd och viktig kamp de för. Hur de måste vrida och vända på sig själva för att stundtals ens orka vakna på morgonen. Jag skulle vilja skriva ner mina möten, mina berättelser... Eller vänta lite, våra berättelser, för det är inte bara jag utan tillsammans med de jag möter dessa sammanhang har skapats. I någon form. Fast jag kan inte riktigt dela med mig av det, för då skulle jag ge något av deras själar, berättelser och händelser som jag inte kan säga att jag har rätt att göra så öppet med.
Sen blir jag betänksam kring flera av ungarna. Kan jag bli kontaktperson till några av dem? Kan jag hjälpa vissa i mitt nya jobb? Hur ska jag göra det? För det är både rätt och fel - på flera nivåer. Jag vill hjälpa dem, men kan inte lägga all tid utanför jobbet... Fan... Det är svårt.
I ärlighetens namn gör det ont att tänka på att lämna dem till sommaren. Och då menar jag ungarna, familjerna, och mina fantastiska kollegor, och well... Helheten som jag ändå lärt mig leva i på något sätt.
Med tanke på hur komplexa dessa verkligheter är kan jag verkligen inte säga att jag i alla lägen förstått hur jag ska kunna jobba perfekt, eller gjort det optimala i alla lägen, men jag försöker brinna för det jag gör, och de jag möter, och det jag tror på.
Jag tror att jag kommer börja skriva av mig igen. Jag gillar det. Kanske till och med behöver det.
Vi får väl se...
Senast jag skrev var i förra delen av mitt liv. Innan jag valde någon form av karriärsbana, tog steget ut och gjorde ett val. Jag är nämligen ganska dålig på att välja, men väldigt bra på att åtminstone försöka ha ett öppet sinne kring det mesta här i livet .
Jag jobbar just nu som skolkurator, med allt vad det innebär.
Jag byter dock jobb till sommaren. Så jag är egentligen någonstans i ett ganska starkt mellanläge. Jag blev kurator för strax över fyra år sedan. Har mött mängder av människor i alla möjliga lägen i livet. Och gud i helvete vad det har gett mig mycket. Jag är otroligt tacksam för allt jag upplevt, vad det gett mig förståelse framåt i livet och någon form av ödmjukhet.
På så många nivåer...
Något jag tänker mycket på är de föräldrar jag möter. Då menar jag de föräldrar till de barn med absolut störst behov. De har inte sällan ifrågasatts av systemet i någon mening, men ju mer jag byggt relation med deras barn, och försökt arbeta och tänka framåt, desto mer förstår jag vilken otrolig, oerhörd och viktig kamp de för. Hur de måste vrida och vända på sig själva för att stundtals ens orka vakna på morgonen. Jag skulle vilja skriva ner mina möten, mina berättelser... Eller vänta lite, våra berättelser, för det är inte bara jag utan tillsammans med de jag möter dessa sammanhang har skapats. I någon form. Fast jag kan inte riktigt dela med mig av det, för då skulle jag ge något av deras själar, berättelser och händelser som jag inte kan säga att jag har rätt att göra så öppet med.
Sen blir jag betänksam kring flera av ungarna. Kan jag bli kontaktperson till några av dem? Kan jag hjälpa vissa i mitt nya jobb? Hur ska jag göra det? För det är både rätt och fel - på flera nivåer. Jag vill hjälpa dem, men kan inte lägga all tid utanför jobbet... Fan... Det är svårt.
I ärlighetens namn gör det ont att tänka på att lämna dem till sommaren. Och då menar jag ungarna, familjerna, och mina fantastiska kollegor, och well... Helheten som jag ändå lärt mig leva i på något sätt.
Med tanke på hur komplexa dessa verkligheter är kan jag verkligen inte säga att jag i alla lägen förstått hur jag ska kunna jobba perfekt, eller gjort det optimala i alla lägen, men jag försöker brinna för det jag gör, och de jag möter, och det jag tror på.
Jag tror att jag kommer börja skriva av mig igen. Jag gillar det. Kanske till och med behöver det.
Vi får väl se...
Kommentarer