Att skriva av sig... Gah! Det var längesen nu, inte sant? Senaste gången jag lät fingrarna smeka tangentbordet på det här sättet måste vart under min tid i Kanada? Ja, jag kan kolla tidigare inlägg, nej, det tänker jag inte.
Jag menar, det finns alltid så mycket att säga... Varje ögonblick jag lever finns det någonting jag kan tänka kring, som berör någon annan, och inte minst mig själv. Ibland är det skönt att skriva av sig, inte minst om man nu tycker om att skriva, vilket jag av en händelse råkar göra...
Det har hänt mycket sen sist. Våren kom, sen gick den, och sen påstod nån att det var sommar men den har jag inte sett skymten av särskilt mycket. Sen var det något med någon C-uppsats som handlade om något som jag aldrig jobbat eller försökt förstå mig på innan (maxbetyg, thank you very much!). Sen människor, och att falla tillbaka i svenska mönster efter ett halvår i Kanada.
Varför börjar jag skriva igen nu, av alla tidsperioder? Kanske är det den där sommaren. Att man helt plötsligt har tid att låta bli att göra någonting samtidigt som man finner sig i att livet går vidare. Kanske är det att jag igår läste klart en helt underbar bok (One Day, av en Författare) vars slutskede fick mig att känna ett verkligt sug efter att bara låta orden flöda. Att låta fingrarna smeka tangentbordet för att säga något mer än vad jag fick till frukost imorse (Yoghurt, macka och kaffe, om du undrar, tyvärr använder jag inte instagram...).
Helt ärligt känner jag att jag vandrar i en riktning jag inte är helt införstådd i. Jag har en termin kvar av min socionomutbildning, sen måste jag börja jobba mitt i allt?! Vilken målgrupp vill jag inrikta mig på, var kan jag göra mest gott (skada!) och hur kan jag utvecklas att bli en människa som jag vill dö som? Terapeut, javisst, för på något sätt känner jag att jag vill jobba med att lyssna på människor för att få dem att lyssna på sig själva. Jag är liksom på evig jakt efter att finna mig själv, och tänker att jag, trots ironisk och sarkastisk humor, aldrig kan döma en annan människa för att de är någon annan än jag är. Jag menar, jag vill ju bli någon jag ännu inte är, så att bedöma någon och negativt förhålla mig till det känns... Ja, jag vet inte...
Men samtidigt vet jag. Jag tror på människan, även om jag ofta möter situationer där människor skjuter sig själva i foten, där jag själv skjuter mig i foten eller någon annan får för sig att skjuta någon annan i foten.
Vi är på jorden en så oerhört begränsad period så på något sätt handlar det väl om att samla förståelse för sin egen samvaro och tillvaro, förmedla detta till nästa generation fundersamma individer och sedan stillsamt, stillsamt, stillsamt, vara den man är och antingen vara nöjd med det eller låta bli.
Kanske är det ölen som talar. Den lilla fina burken eller två (som egentligen var flaskor) som togs nere vid Eriksbergskajen med min lilla pappa (som inte är så liten längre), men någonstans finns det något att säga, någonting att tänka, någonting att förstå.
Vi är alla barn av vår tid, och det är något vi, du, jag och alla andra har möjlighet att respektera mer än vi gör. Och kanske borde. Och kanske kan.
Well, huruvida jag blir den jag vill bli är en framtida fråga. Just nu är jag den jag är, och letar efter drömmar att drömma. Och leva.
Jag menar, det finns alltid så mycket att säga... Varje ögonblick jag lever finns det någonting jag kan tänka kring, som berör någon annan, och inte minst mig själv. Ibland är det skönt att skriva av sig, inte minst om man nu tycker om att skriva, vilket jag av en händelse råkar göra...
Det har hänt mycket sen sist. Våren kom, sen gick den, och sen påstod nån att det var sommar men den har jag inte sett skymten av särskilt mycket. Sen var det något med någon C-uppsats som handlade om något som jag aldrig jobbat eller försökt förstå mig på innan (maxbetyg, thank you very much!). Sen människor, och att falla tillbaka i svenska mönster efter ett halvår i Kanada.
Varför börjar jag skriva igen nu, av alla tidsperioder? Kanske är det den där sommaren. Att man helt plötsligt har tid att låta bli att göra någonting samtidigt som man finner sig i att livet går vidare. Kanske är det att jag igår läste klart en helt underbar bok (One Day, av en Författare) vars slutskede fick mig att känna ett verkligt sug efter att bara låta orden flöda. Att låta fingrarna smeka tangentbordet för att säga något mer än vad jag fick till frukost imorse (Yoghurt, macka och kaffe, om du undrar, tyvärr använder jag inte instagram...).
Helt ärligt känner jag att jag vandrar i en riktning jag inte är helt införstådd i. Jag har en termin kvar av min socionomutbildning, sen måste jag börja jobba mitt i allt?! Vilken målgrupp vill jag inrikta mig på, var kan jag göra mest gott (skada!) och hur kan jag utvecklas att bli en människa som jag vill dö som? Terapeut, javisst, för på något sätt känner jag att jag vill jobba med att lyssna på människor för att få dem att lyssna på sig själva. Jag är liksom på evig jakt efter att finna mig själv, och tänker att jag, trots ironisk och sarkastisk humor, aldrig kan döma en annan människa för att de är någon annan än jag är. Jag menar, jag vill ju bli någon jag ännu inte är, så att bedöma någon och negativt förhålla mig till det känns... Ja, jag vet inte...
Men samtidigt vet jag. Jag tror på människan, även om jag ofta möter situationer där människor skjuter sig själva i foten, där jag själv skjuter mig i foten eller någon annan får för sig att skjuta någon annan i foten.
Vi är på jorden en så oerhört begränsad period så på något sätt handlar det väl om att samla förståelse för sin egen samvaro och tillvaro, förmedla detta till nästa generation fundersamma individer och sedan stillsamt, stillsamt, stillsamt, vara den man är och antingen vara nöjd med det eller låta bli.
Kanske är det ölen som talar. Den lilla fina burken eller två (som egentligen var flaskor) som togs nere vid Eriksbergskajen med min lilla pappa (som inte är så liten längre), men någonstans finns det något att säga, någonting att tänka, någonting att förstå.
Vi är alla barn av vår tid, och det är något vi, du, jag och alla andra har möjlighet att respektera mer än vi gör. Och kanske borde. Och kanske kan.
Well, huruvida jag blir den jag vill bli är en framtida fråga. Just nu är jag den jag är, och letar efter drömmar att drömma. Och leva.
Kommentarer
Jag undrar hur man kan få tag i dig på något sätt. Är nämligen också studerande på universitet och är väldigt intresserad av att ha praktik där du hade det. Har ett par frågor till dig och det skulle vara jättesnällt om du kunde svara på de! Hör gärna av dig till mig på min mail: katja.jakobsson@hotmail.com.