Hampus syn på saken

Jag mår jävligt bra just nu. Fast jag är väldigt trött också. Bläh. Men, Hampus har bloggat dåligt, men har ändå många bollar i luften. Hur kan det komma sig? Nåväl, mina planer för närmsta tiden är som följer: Nästa helg - Stockholm. Kaching! Ska hälsa på farmor och farfar och så ska jag bowla med Jossan där jag kommer vinna med minst 100 poängs skillnad. Om inte så är det en gammal krigsskada som spökar. Jag känner att knäet (eller ärrknogen) bultar lite förföriskt redan nu.... Och sen kommer andra balla ting. 24-25 februari åker jag till Liverpool för att prova på bilspelet Blur. Förstår du vad najs? Va vavav vavava? :) Jag ska researcha som en gravt spelberoende mångsysslare, och komma på massa frågor som utvecklarna får bita sig i tungan för att ändå ge mig ledtrådar jag vill ha angående kommande projekt. Sen tar vi ett hopp i tidsmaskinen. BANG. 24:e april kommer Sara och hälsar på. Hon är en cool prick som jag nog aldrig nämnt i bloggen förut för jag brukar inte nämna folk men h...

Det är så ruggigt skönt att duscha. Tvaga bort senaste dygnets lager av tvivelaktigt godis. Därefter förstrött pilla ur vatten ur örat med ett lillfinger samtidigt som man försöker blogga om någonting man tänkt på åtminstone en halv dag eller så. Som lycklig människa måste man leva ihop med en lycklig människa. Jag har många gånger hört om vänner eller okända som bestämt förklarat att "Hutten-prutten, nu jäklar är det dags att man försöker använda sin glada position till att frälsa dem som inte riktigt samma glada tankesätt". Först och främst vill jag lägga en lite defensiv inställsmaskin här. Det vill säga att lycka är ett väldigt vagt ord. När någon säger: "Jag är så lycklig" betyder det ju oftast olika beroende på vem som säger det. Vare sig det är glädje, tillfredsställelse eller att man helt enkelt har väldigt lite galenskap i bakhuvudet. Man kan ha vänner som både är uppåt och neråt väggarna. Det är ju skitfestligt att lära känna allsköns sattyg till människor...

Att göra slut. Jag har ju pratat om det här sen i söndags helt enkelt. När jag sade att det var över. Idag pratade jag med henne igen och hon frågade hur jag ser på oss. Jag kan ju inte ljuga. Jag har inte samma känslor just nu, mycket låstes in av hennes utbrott med extrema påhopp. Ni vet såna där ordval som bryter sig in ända in i märgen. Vad ska jag göra i ett sånt läge? Jag sa som det var igen... Att vi inte är ihop längre men att det kanske kan bli något längre fram. Att höra henne med gråten i rösten berätta hur mycket hon älskar mig , att hon aldrig trodde att jag skulle kunna göra något sådant mot henne... Jag mår väldigt dåligt just nu. Inte för min egen skull, utan helt och hållet för hennes. Jag vet att hon inte var schysst mot mig, att jag fick ta abnorma mängder skit för ingenting. Men aldrig någonsin i hela världen vill jag åsamka människor den smärta hennes röst förtäljde. Om jag känt likadant hade jag med lätthet sagt att jag vill fortsätta försöka. Fortsätta vara ett p...

Först, vill jag rikta en riktigt bastant tummen upp till nära och kära som stöttat mig. Nu när jag haft några dagar med extrem ambivalens. Jag är fortfarande kluven, ska ni veta. Det är lite svårt. När sätter man gränsen för kärlek? Dagen innan vi hade vart ihop 6 månader gjorde jag slut helt enkelt. Vi pratar fortfarande, men jag går på linjen att vi endast ska prata om hon inte brusar upp och inte hoppar på mig personligen hela tiden. Vet ni hur svårt det är att få personliga påhopp av någon man älskar så fort denne inte tycker som en själv? Usch, det gör ont. Det gör riktigt ont. Jag har väl inte haft huvudvärk på ett och ett halvt år men i söndags hade jag en bultande. Inte ofta jag gråter inte, men tro fasen att jag gjorde det då. Da-dunk, da-dunk, da-dunk sa det i huvudet. Jag fick tipset att ta en varm dusch och dricka te. Vilket faktiskt hjälpte en del. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra. Jag är så extremt kluven. Visst, jag mår helt okay nu, även om det känns jättekonst...

Jag har verkligen inte sovit bra inatt. Det är svårt att förstå liksom. Att det är över nu. Men jag var inte lycklig. Men att behöva göra slut är så oerhört tungt. Det hade vart vår sexmånadersdag idag. Hon ringde mig för 40 minuter sen. Sa hur jobbigt hon tyckte det var att inte kunna säga: "Happy Half Anniversary". Jag håller med, jag berättade hur ledsen jag är för hur det var tvunget att sluta. Men det fungerar inte emellan oss. Hela dagen igår, och i förrgår, försökte jag berätta, utan att trycka ner eller lägga skulden eller någonting, hur jag kände, och tänkte och var jag behövde förbättring för att kunna fortsätta. Men det gick inte riktigt att få fram på något sätt. Det slutade istället med att konversationerna och samtalen bröts av att hon sade något absurt elakt. Jag vet att hon inte riktigt menade det så, men det är ett av problemen, att hon säger så mycket hon ångrar efteråt. Det går enkelt att tvista om vad kärlek egentligen är. Vad är kärlek? Jag känner av att ...

Det är liksom ingenting jag basunerar ut så ofta. Jag menar, det där med att jag vart en fjant med kärlek och aldrig vågat älska, eller förlora då heller. Inte förräns i mars, när jag av slumpen blev kontaktad av kamratens lägenhetspolare. Rakhel hette hon. Det började lite som en vanlig chattkonversation. Vi snackade om allt mellan himmel och gjord, och jag hade länge tänkt hälsa på min polare, där han pluggade i Rumänien. Vi snackade i princip varje dag faktiskt. Blev lite telefon sen, när hon fick honom att ringa mig för att hon ville höra min röst. Jag charmades rätt tidigt av henne. Det var något speciellt med hennes skratt. Hennes ögon. Hennes sätt att uttrycka sig. Jag var ju dock fortfarande den där kalla typen. Skämtade om allt möjligt gjorde vi. Jag satte mig på det dära flyget från Göteborg, åkte bussen i åtta timmar. Var där runt 8 på morgonen och möter min polare. Vi drar in i deras lägenhet och vad jag fick höra efteråt hade hon inte kunnat sova. Bara tänkt på mig hela ti...

Makes me feel like a madman on the run! Solen lyser. Gräsmattan förblir relativt oklippt. Vinden viner och ibland faller regn ner och gör att gräsmattan förblir relativt oklippt. Woah, flyger ur mig, när jag sitter här och tittar ut genom fönstergluggen som lyses upp lite försiktigt av någon form av sol. Fast nu blev det istället skugga. Vidunderligt, lite smått irriterande. Jag läste nyligen ut boken "En värld utan slut" av Ken Follett. Var det meningen att jag skulle kommentera också? Nåväl, det är en oerhört bra bok på i runda slängar 1200 sidor om medeltida England. Man följer fyra ungdomars öden med allt vad religion, krig, pest och kärlek heter. Jag sträckläste de sista 600-sidorna under en dag. Den första delen av boken var helt klart bäst, även om de lyckliga lösningarna knöt ihop säcken väl. Om han förlängt boken 2-400 sidor hade det antagligen gått att utveckla slutet bättre, istället för att tvångsknyta. Som med en kvinna eller oxfilé måste det goda få ta sin...

Ja, vad kan man säga? Hur står det egentligen till i livet? Tänkte att det kunde vara skoj att stylta upp lite nuvarande problematik och funderingar för att på så vis kunna reflektera över det i framtiden, när allt antagligen inte är lika lätt som nu. Världen förändras kontinuerligt, som vi alla märkt någon gång. Studerandet: Här sitter man lite i hetluften. Ganska mycket kvar att göra i de kurser jag har och mindre tid än vad man borde klara av det på. Som bäddat för stordåd, alternativt faceplant då. Det är extremt viktigt att jag faktiskt tar tag i allting nu på slutspurten, istället för att "imorgon" säga att det kanske inte var så bra jobbat ändå. Nåväl, bättre än förr, även om det inte säger så extremt mycket. Motivation och inspiration går möjligtvis hand i hand? Skrivandet: Ah, var ska man börja? Spelskrivandet på FZ flyter på bra just nu, åtminstone senaste dagarna. Har börjat se till att sköta saker på ett bra mycket mer effektivt sätt när det väl kommer till att sk...