Det är liksom ingenting jag basunerar ut så ofta. Jag menar, det där med att jag vart en fjant med kärlek och aldrig vågat älska, eller förlora då heller. Inte förräns i mars, när jag av slumpen blev kontaktad av kamratens lägenhetspolare. Rakhel hette hon. Det började lite som en vanlig chattkonversation. Vi snackade om allt mellan himmel och gjord, och jag hade länge tänkt hälsa på min polare, där han pluggade i Rumänien.
Vi snackade i princip varje dag faktiskt. Blev lite telefon sen, när hon fick honom att ringa mig för att hon ville höra min röst. Jag charmades rätt tidigt av henne. Det var något speciellt med hennes skratt. Hennes ögon. Hennes sätt att uttrycka sig. Jag var ju dock fortfarande den där kalla typen. Skämtade om allt möjligt gjorde vi.
Jag satte mig på det dära flyget från Göteborg, åkte bussen i åtta timmar. Var där runt 8 på morgonen och möter min polare. Vi drar in i deras lägenhet och vad jag fick höra efteråt hade hon inte kunnat sova. Bara tänkt på mig hela tiden, och spanade ut genom fönstret när vi kom gående. Hon stod där i dörröppningen till sitt rum, lite fnissigt på något sätt och tittade på mig. Jag var en klumpig jöns på den tiden. Uttryckte mig nog flummigast och flamsigast i hela mitt liv. Någonsin.
Efter en stund hamnade jag i en soffa. Jag var fasligt trött, måste jag medge. Helt galet trött. Hon vågade sig inte riktigt hålla sig nära, men efter en stund kom hon och ställde sig och förstrött petade på mig med en tomflaska (?). På eftermiddagen skulle hon dra hem till sina föräldrar och jag låg där. Halvdöd på soffan och såg henne gå. Hade legat där en bra stund, hon hade suttit vid soffkanten och hållit mig vid handen. Ni vet såna där blixtar. Så kändes det när jag rörde henne första gången. Hon gick ut ur lägenheten men efter en kort stund kom hon in och gav mig en kram. Jag ville kyssa henne, men vågade inte. Två dagar senare åkte vi ut till hennes föräldrars ställe. Vi gick ut på en lång promenad med hennes vänner och jag kände mig verkligen dragen till henne. Konstant.
Ni vet den där obeskrivliga känslan när man verkligen vill vara någon närmare än fysiskt?
Nej, just nu kan jag inte fortsätta skriva. Ni vet den där känslan av man inte längre existerar? Att hela ens världsbild brister och ens själ blir till miljarder små fragment av vad den en gång var?
Just det.
Jag fortsätter storyn imorrn. Sov gott. Det kommer inte jag.
Vi snackade i princip varje dag faktiskt. Blev lite telefon sen, när hon fick honom att ringa mig för att hon ville höra min röst. Jag charmades rätt tidigt av henne. Det var något speciellt med hennes skratt. Hennes ögon. Hennes sätt att uttrycka sig. Jag var ju dock fortfarande den där kalla typen. Skämtade om allt möjligt gjorde vi.
Jag satte mig på det dära flyget från Göteborg, åkte bussen i åtta timmar. Var där runt 8 på morgonen och möter min polare. Vi drar in i deras lägenhet och vad jag fick höra efteråt hade hon inte kunnat sova. Bara tänkt på mig hela tiden, och spanade ut genom fönstret när vi kom gående. Hon stod där i dörröppningen till sitt rum, lite fnissigt på något sätt och tittade på mig. Jag var en klumpig jöns på den tiden. Uttryckte mig nog flummigast och flamsigast i hela mitt liv. Någonsin.
Efter en stund hamnade jag i en soffa. Jag var fasligt trött, måste jag medge. Helt galet trött. Hon vågade sig inte riktigt hålla sig nära, men efter en stund kom hon och ställde sig och förstrött petade på mig med en tomflaska (?). På eftermiddagen skulle hon dra hem till sina föräldrar och jag låg där. Halvdöd på soffan och såg henne gå. Hade legat där en bra stund, hon hade suttit vid soffkanten och hållit mig vid handen. Ni vet såna där blixtar. Så kändes det när jag rörde henne första gången. Hon gick ut ur lägenheten men efter en kort stund kom hon in och gav mig en kram. Jag ville kyssa henne, men vågade inte. Två dagar senare åkte vi ut till hennes föräldrars ställe. Vi gick ut på en lång promenad med hennes vänner och jag kände mig verkligen dragen till henne. Konstant.
Ni vet den där obeskrivliga känslan när man verkligen vill vara någon närmare än fysiskt?
Nej, just nu kan jag inte fortsätta skriva. Ni vet den där känslan av man inte längre existerar? Att hela ens världsbild brister och ens själ blir till miljarder små fragment av vad den en gång var?
Just det.
Jag fortsätter storyn imorrn. Sov gott. Det kommer inte jag.
Kommentarer