Hampus syn på saken

Åh fasen, jag måste bli bättre på det här med konsekvent bloggande igen. Det är väl inte att jag inte har tankar jag vill ha ut, utan det är mer att tankarna har en tendens att vibrera som starkast när jag inte är sugen på att blogga. Spännande kombination det där. Jag funderar mycket nu. Kanske mer än förr, eller åtminstone skarpare. Tydligare. Skapar inre bilder av mina tankar, ställer dem mot varandra. Picture versus picture, så att säga. Den tydligaste vinner dock inte alltid, det går jag inte med på. Det handlar om att förstå mig själv. Tja, mycket utifrån det jag studerar för tillfällen, för jag tänker inte ens försöka påstå att man inte påverkas av vad man berörs av. Det känns väl mer som sunt förnuft. Saker händer, man förändras , så att säga. Det handlar om att förstå mig själv. Med nya ögon. Om, och om igen. Ju mer jag tänker kring olika sätt att se världen, försöker förstå mig på hur andra tänker och desto mer jag drömmer om vem jag en gång skulle kunna bli, ja... Ju mer för...

Perspektiv. Punkt. Jag skulle våga påstå att jag är på en medveten jakt på nya perspektiv. Det är bland det roligaste som finns, helt enkelt. En sak (av många) som jag tänkt en del på senaste tiden är vad man egentligen tänker om vissa saker. Vissa grupper av människor. Vad inbitna metaforer och fraser egentligen betyder. "Men, Hampus din TOK, vad menar du nu?!" Ja, vad kan jag dra som exempel? Har du någonsin hört någon diskutera psykologstudenter? "Ja, men psykologer? De pluggade väl till psykolog för att de hade problem med sig själva och ville lära känna sig själva bättre?" Pang, bom, oreflekterat! Vad jag med detta ganska korta om än fundersamma blogginlägg vill väcka tankar kring är just vad som inte väcks när man generellt drar denna harang med ord. Jag tänker mig att psykologstudenter vill lära sig mer om sig själva. Det förefaller sig ganska naturligt att vilja förstå sig på sig själv om man vill jobba med människans psyke. Att psykologstuderande i någon st...

Jag är i ett sånt där riktigt tankeflow just nu. Det må vara sent, men det har väl aldrig stoppat sinnets förmåga att skapa, alstra eller bearbeta de mest konstruktiva eller kanske destruktiva tankar en människa kan ha. Funderingar om vad det innebär att vara den man är, eller kanske än mer om att inte vara alla andra. Jag njuter av att uppleva, samtala och fungera tillsammans med allsköns människor. Arbeta för att försöka förstå mig på den delvis gemensamma verklighet som vi alla, eller åtminstone dem jag mött, delar. Sen börjar jag tänka på just de människor jag mött är den vägen i livet jag följt. Inget fel i det. Jag tycker om så många människor att något annat vore otänkbart. Men samtidigt kan jag inte släppa tanken på alla människor jag inte mött. Alla livserfarenheter jag inte kunnat åse, alla mänskliga gnistor som exploderat och antänt människors själar till stordåd - eller varför inte illdåd? Det är något melankoliskt som nästan smyger sig fram längs ryggraden. Sveper in och b...

Uppsatsen inlämnad. Skönt. Vara ute i ingenstans (Ullareds urskogar!) hos päronen och inte göra någonting. Skönt. Bygga upp en medvetenhet om att chilla inte är lika skönt när man inte har något att chilla från. Skönt. Eller? Jag menar att jag känner att jag är bäst på att ta det lugnt när det är rörigt runt omkring mig. Händer ingenting så måste någonting påbörja sitt händande istället. Är det måhända någon egenutvecklad/berövad balanskreation jag håller på med? Känner du till Antonovskys KASAM - Känsla av sammanhang? De tre komponenterna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet där meningsfullheten är kärnan. Meningsfullheten. Meningen med livet. Motivationen. Viljan. Att vilja göra något. Jag funderar kanske om jag mer eller mindre omedvetet väntar med att göra uppgifter och dylikt till sista minut, för att få det till en form av utmaning. Så det känns meningsfullt att göra det. På samma, eller åtminstone tämligen liknande, sätt som att det inte är lika skoj att chilla när man ...

Visst är det häpnadsväckande lätt att döma alla människor i en viss grupp utifrån en viss individs agerande. Socionomstudenterna är lätta att klassificera som rödgröna röstare, men tji fick ni, det finns även de av oss som troget håller ryggen rak för alliansen. Väldigt många jag känner, och du känner, och alla känner, kategoriserar människor. Mestadels omedvetet, tills någon medvetandegör det. Jag känner människor som klassificerar specifika grupper som människor som bara utnyttjar systemet, gör allt för att slippa arbeta eller kanske för att vara betingade att vara kulturellt mer våldsamma. Jag känner även människor som har en vagare bild av begreppet människogrupper, som tänker att var människa istället är en unik individ som måste ta ansvar för sina egna handlingar. Men det är en tuff nöt att diskutera. Det är svårt att lägga upp saker på ett sätt så att människor inte går in i försvarsställning varefter det blir väldigt svårt att diskutera på ett högre plan, utan att man dömer ell...

Mmmmm. Söndagseftermiddag. En av de mysigaste momenten varje vecka. Just denna gång är jag halvt om halvt supertrött efter ännu en helg med äventyr, go go Partille så att säga, men det tar inte bort från det faktum att mycket tankar cirkulerar där innanför de millimeter pannben som täcker de mjuka delarna i skallen. Temat för mina tankar i nuläget är hur vi, du och jag, alla andra, och säkert nån jag missade, ska kunna bygga upp ett momentum, en drivkraft, en katalysator, för att väcka medmänsklighet i oss alla. Jag är en förespråkare för att mer reflexivitet - riktad reflexivitet - skulle underlätta för förståelse mellan alla människor, logiskt nog. Jag är inne i en tankeprocess för att utveckla mentala redskap för att själv kunna rikta mina tankebanor, och senare kunna hjälpa andra människor att tänka mer om hur och varför de känner. Däremot är det ibland som om något faller undan i mitt resonemang. Vad är egentligen kunskap? Det går att läsa dagligen om diverse hatbrott. Irrationell...

En tyst minut kanske vore något. Ja det är något. Det är helt rätt. En tyst minut. Säg ingenting, sluta läsa efter den här meningen. Bara en endaste liten tyst minut. Finito. Just det, det här blir ett långt inlägg, så ha lite tålamod. Någon form av rysningar. Känslokalla kårar utefter ryggraden. Jag hade inte riktigt föreställt mig att jag skulle skriva ett sånt här brev. Det var liksom aldrig tänkt att det skulle bli så här. Början på något nytt, eller kanske avledningsmanöver inför nästa kapitel i någon slug liten bok. Jag tycker om mitt liv, att leva. Att vara lycklig, att skratta, att få andra att skratta. Till viss mån gillar jag även att våndas, med tanke på att livet kort därefter vänder (oftast, tror jag i varje fall, eller kanske vill tro, eller varför inte borde tro). Av olika anledningar blir man stundtals synnerligen berörd. Generellt i samband med att något stort händer, att man omvärderar något beslut i livet, att man tänker igenom eller förstår sig på någonting på ett s...

Det här med synd, det är ett fascinerande ämne. Vad innebär det egentligen att synda? Det är inte helt orimligt kontextuellt, det vill säga att det beror på ur vilken kontext man menar. Eller kanske vilken andemening. Eller vem man frågar. Eller som Johan Kullberg nämner i sina memoarer efter sin första intimstund med en person av motsatta könet när han var fem: "Som med många synder är det något man inte skulle vilja ha varit utan." Det är fascinerande det där. En del gräms och mår dåligt för minsta lilla snedsteg. En del suckar lite förstrött och skiter totalt i vad som händer sålänge de själva inte åker i klistret. Samvete, dåligt samvete, bra samvete, helvete? Att lägga tyngd i vissa känsloyttringar, rörelser, känslor, sneglingar, dofter, rörelser, ja, vadhelst man nu skulle definiera som något makabert. Något syndigt. Som tidigare nämnt så handlar det ju om vem man frågar, i vilken tid man frågar, och kanske lika viktigt hur och vad man frågar. Ofta vet ju många inte vad...

Det är lätt att komma med undanflykter till det mesta. Ibland är det ganska roligt också, men oftast är det mest någon form av destruktiv ego-kurragömma. Som exempel är det väl alltid fräsigast att använda sig själv. Du kanske känner mig under epitetet Hampus "Ska bara" Erlandsson. Du vet den där som skjuter upp saker snabbare än sin egen skugga. En del av mitt förflutna, men det vore väl något högmodigt att tro att det helt och hållet är över. Det är liksom något som man alltid måste bevisa för sig själv, att man kan ta tag i saker och det vore väl svårt att påstå att jag alltid gör saker som jag borde, direkt när de kan bli gjorda. Samtidigt är det väl ändå lite charmigt det där. Man får ju inte vara rädd för att begå misstag, utan man ska istället vara rädd för att inte lära sig av sina misstag. Eller kanske inte rädd, utan mer medveten om att ens misstag är en genväg för att lära sig saker snabbare. Eller andras misstag, för det är ju trots allt så att vi som människor ha...

Solen smakar som bäst när den är varm. Vilket den i viss mån faktiskt är. Eller, är med ett stort men tapetserat på sig. Alltså att man befinner sig innanför någon form av glasruta. Det diskuterade jag som du säkert märkte med mig själv igår också men jag kan nu nu säga att jag då var lite trångsynt. Nu suckar du säkert och hytter med näven så där förebådande, som bara du kan. Poängen är i vilket fall som helst att om man sitter på andra sidan av en glasruta är det väldigt viktigt att tänka på att sidan man sitter på är just inomhus. Ja, så att man är inglasad och inte utglasad. För då skulle det vara kallt. Vilket kortfattat skulle innebära att solen inte är bäst vilket skulle ogiltigförklara hela det här inlägget... Och så kan vi inte ha det så här är en bild på en katt. Min katt! Aweeawewawee kittun cute mmmmaaaawwww.

God morgon gott folk. Med betoning på God. Med stort G. Och morgon såklart. Det luktar nästan vår nu. Någon form av vinterns döende ryckningar. Eller det kanske ligger för mycket snö för det. Å det är för kallt. Brrr. Men man måste hålla huvudet högt. För annars blir man moloken och bitter. Skulle man däremot hålla huvudet för högt. Ja, då blir man också bitter. Men just nu tänker jag flamberas i det varma solskenet. För om man sitter på spårvagn och myser av solen som smeker fönstret, ja då är det varmt nog åt kungen. Viva la vida eller nåt liknande skällsord.

Sitter på föreläsning nu, men den schtekiga Tommie som föreläsare. Diggar honom. Han är intelligent, pedagogisk och bjuder på sig själv. Just nu är det snack om familjekartor, eller genogram. Hur ser du egentligen på din släkt, vem ser vad på hur människor är sammanknutna? Hur tänker du kring din mormor och morfars förhållande, hur är deras relation i förhållande till din mor respektive till din moster eller morbror. Det är väldigt intressant att reflektera över hur släkten fungerar, beroende ur vems synvinkel man åskådliggör nidbilder och allmänna helgonförklaringar. Vem är du, egentligen? Sanningen är en subjektiv lögn. Ett av mina slagord. Vet du någon som sagt det förut? Då blir jag lack, för jag är sjukt trött på att gamla gubbar och tanter snor mina citat. :D

Ja, rubriken refererar till låten från Owl City, som i sin tur åkte jetpac in i min spotify via jamesatwars parodi med namnet celebrities. Om jag bloggat via datorn hade den bäddats in lite vackert, men nu är jag istället mobil, och du får den tvivelaktiga möjligheten att spana in låten här på bloggen imorgon istället. Lång inledning för att egentligen inte få något sagt va? Nåväl, både låten och parodin på låten tilltalar mig, av skiljda anledningar, men vad båda lyckas förmedla är en känsla om att det är värt att tänka till ibland. Här nedan följer en bild på snöslask. Jag har alltid njutit av att fundera kring vad som egentligen betyder något. Rent krasst spelar det inte så stor roll. Vi lever ju inte så länge ändå. Men trots vår begränsade existens så känner man väldigt djupa band till olika saker. Jag älskar min familj, avgudar de människor jag litar på och tycker att en soluppgång kan ge oändligt med energi. Jag fascineras av hur olika du och jag är. När jag vill springa omkring ...

Det blir på något sätt lättare att greppa sina tankar när man låter dem bli lite mer påtagliga. Vad nu det innebär i längden kan ju egentligen bara längden uppvisa.

Jag anser att lumpen är extremt ineffektivt administrerad - det av egna erfarenheter kring hur det sköttes när jag var en halvdan signalist under min utbildning till och med november 2008. Så när försvarsmakten då erbjuder sina rekryter till rälsjobb utöver det vanliga nickar jag instämmande. Det hade säkert stridits mer i skog istället, vilket känns helt poänglöst. Om det blir krig idag - varför i helvete skulle man då kriga om skogar? Alltså - strid i skog var det vi drillades mest i under min utbildning, även om det i mångt och mycket är poänglöst i förhållande till förtjänsten av att leka stadssoldater. Det här är då alltså jättebra. Vi har många rekryter som löper omkring och leker i skogarna och omnejd till de trubbelfyllda områdena. Musiksoldater kan ju alltid köra lite Lady Gaga eller något för de omotiverade resenärerna också. Det vore nåt. Trumballad av Bad Romance kanske är precis vad som behövs för att lyfta moralen... Jag menar inte på att lumpen är meningslös. För mig v...

Igår var det på allvar jag byggde upp ett smärre irritationsmomentum. Då i synnerhet mot sl. Idag däremot, är det västtrafik som får smaka på lagens långa tarm, eller rättare sagt jag och en massa andra människor inklusive en gammal tant med stor potatisnäsa som är väldigt tyst av sig. Men det finns ju fördelar. Står just nu mitt emot en mikket söt flicka. Hoppas hon inte läser. Eller kanske. Hmmm. Det börjar däremot spricka upp nu. Vädermässigt. Även om det inte syns på de här två extremt gråa bilderna. Jag är lite förvånad dock. Att jag kan leka så mycket optimist mitt i allt. Till råga på allt har jag en påse varma koppen i fickan. Fuck yeah :)

Totally shizzle. Eller - om du har ett äpple vill du dela det med mig? Äsch, målet är i varje fall att bli mer konstruktiv med dessa mobbefilm-inlägg och jag tror att detta är ett fantastiskt sätt att sätta ribban lågt. Det är ett fantastiskt slöseri med tid att titta på framförallt denna film. Men det är skoj att göra dem.

Jodå, sålänge man inte gör det tyst.

Vad trött jag är. Fy. Det var en lång dag, som jag nämnt så blev det resor på hela 13½ timme... för att ta sig från Stockholm ner till Göteborg. Men jag pratade med andra i stan, det var flera som försökt åka ner sen i lördags, och den lilla gruppen med människor gav upp idag också och drog hem. Det är lite knivigt det där, för det är sjukt skoj att driva med SJ/SL/Västtrafik med det dramatiska uttrycket - "Nämen... Snöar det? I år igen?!". Men det är ju inte riktigt så lätt. Som SJ säger när de menar på att regeringen är medveten om dilemmat med att rälsen är dåligt skött samt att SJ:s plikter ligga kring att hålla koll på sina tåg, och problematiken som kan uppstå kring detta. Men det är väldigt sällan det finns en simpel anledning till att saker är som de är. Det är ju inte bara rälsens fel, då tågen pajar frekvent som det är. Det är många faktorer. Att det är en vad-i-helvete-vinter i år gör ju inte saken bättre. Jag funderar lite smått om SJ:s inköp av mängder av nya va...

Det var mörkt ute. Mörkt som synden, eller kanske friheten i att bryta mot regler. Mot normer, som till dödsdagar etsat sig fast i pannloben på intet ont anande frihetssträvande unika, älskande och ofta rätt så arroganta individer. Idag är det fan hårdkokt ägg-självmotivation som gäller. På samma sätt som den lilla would-be-kycklingen vrider och vänder i sitt skal, är det bäst att jag finner mig själv, alternativt förlorar mig själv och blir fantastiskt effektiv idag. Föreställa mig själv att jag är kapten i ett litet rymdskepp. En rymdeka eller något, större hade bara vart segt (Men rymdekan måste vara rapp). Det viktigaste är helt enkelt bara fokus, timing och dedikation till mig själv. Hah! Självgott låter det, inte sant? Det var inte bara mörkt ute. Det var kallt också. Förbannat kallt. "Helvete också" fräste den lilla tonårsroboten och sparkade bittert på en cykel som låg bredvid vägen. "Vad fan gör en cykel här?". Tankarna gick segt idag och den lilla tonårsro...