Svårslaget att vara du, eller jag, eller något liknande. Eller?

Det var mörkt ute. Mörkt som synden, eller kanske friheten i att bryta mot regler. Mot normer, som till dödsdagar etsat sig fast i pannloben på intet ont anande frihetssträvande unika, älskande och ofta rätt så arroganta individer.

Idag är det fan hårdkokt ägg-självmotivation som gäller. På samma sätt som den lilla would-be-kycklingen vrider och vänder i sitt skal, är det bäst att jag finner mig själv, alternativt förlorar mig själv och blir fantastiskt effektiv idag. Föreställa mig själv att jag är kapten i ett litet rymdskepp. En rymdeka eller något, större hade bara vart segt (Men rymdekan måste vara rapp). Det viktigaste är helt enkelt bara fokus, timing och dedikation till mig själv. Hah! Självgott låter det, inte sant?

Det var inte bara mörkt ute. Det var kallt också. Förbannat kallt.
"Helvete också" fräste den lilla tonårsroboten och sparkade bittert på en cykel som låg bredvid vägen. "Vad fan gör en cykel här?".
Tankarna gick segt idag och den lilla tonårsroboten hade hamnat i trubbel. Det värsta som kan hända är om man som en liten robot börjar tänka utanför sina ramar. Det trodde ingen från början. Om hon kunnat gråta hade det varit ett ypperligt tillfälle. Just då. Men det kunde hon inte, även om hon med en mekaniserad form av gråt i halsen kunde viska (Tyst... tyst).
"Vad är meningen med allting och ingenting?"...
"EGENTLIGEN?" (Hon hade härmat han den där komikern, men humorn var rätt underutvecklad för robotar vid den tidsåldern)

Meh, tänker jag själv. Roboten i sidostoryn, som även blev huvudstory i inlägget, har inget med mig att göra. Det var bara lite metatankar som strövade upp när jag försökte komma på något att skriva om. Kanske handlar det underförstått om mig? Eller om någon annan? Eller om alla andra? Inte om mig så mycket, eller i varje fall inte längre. Sådeså. Sålunda är det egentligen inget annat än fragment av tankar som någon gång passerat revy i mitt huvud. Sidostoryn, eller vad som var tänkt att vara huvudstoryn, handlar istället om att jag måste bli mer effektiv. Jämställ det med kapitalismens krafter eller vad fasen du vill, spelar inte så stor roll. Jämförelser bleknar ganska fort i jämförelse med originalmotivationsabstinens.

Hon sparkade ännu en gång på den där cykeln. Om man tänker sig att man kan kunnat läsa hennes tankar hade man nog hört någonting i stil med: "Jävla cykel".
Det var det här hon blivit varnad för. Av sin kära mor, robotmorsan, som flera gånger förtvivlat försökt få sin dotter (Nej, jag vet inte heller hur det går ihop det här med robotar och barn och sånt. Det är knepigt) att sluta fantisera. Det var bara de nyaste robotarna som till fullo fått funktioner för detta. Men det hjälpte henne inte just då. För just då kände hon att hela hennes innanmäte var sprängfullt med existensiellt klet, som formligen omslingrade vartenda kugghjul och mutter, och gjorde det svårt att inte bara gå framåt utan även olustigt att göra någonting alls.

Sensmoral: Även om man är en robot kan det bli existensiellt betungande att tänka på vem man är, varför och vad man bör sträva emot i framtiden. Så tänk på det när du sparkar på din dator eller annan elektronik. It hurts you know. It hurts, god dammit. :P

Jag tror inte jag har så mycket att säga med det här inlägget. Men ändå blev det så här långt. Det handlade inte om hur mycket kaffe jag druckit idag (inget ännu, men det ska det strax bli ändring på TACKAR SOM FRÅGAR), eller annat.

Men ändå blev det så här många ord.

Som liksom följs av ord.

Det vill inte riktigt sluta.

Käft nu Hampus.