Hampus syn på saken

Jag har lite svårt att förklara varför jag inte bloggat mer, och tidigare, och låtit bilder komma upp. Bilder känns väl mest att internet är lite instabilt, deras router är rätt mycket crap, kan man säga. Det är inte så jäkla hett att sitta och ladda upp 5 stora bilder, och så bryts det precis i slutet och man blir förbannad som bara den. Fast jag börjar komma in i ett annorlunda vardagslunk nu. Och jag gillar't. Jag vet inte riktigt hur jag ska komma ikapp i bloggandet. Det har liksom hänt så sanslöst mycket, även om det egentligen inte hänt så jäkla mycket. Lite svårt att förklara. Jag börjar nysta i lite sociala, kulturella och grundläggande skillnader i mentalitet och värderingar. Jag blir lite ledsen över avsaknad av Loka/Ramlösa-ekvivalenter. Jag är positivt överraskad av kaffet, och Tim Hortons är en jättehärlig kedja. Här sitter man dock inte ner på ett kafé för en fika, här är allt to go och alla gör väldigt mycket hela tiden. Att plugga är verkligen inte gratis, utan de s...

Nu kommer den, nästa lilla session med godsaker från Hampus J. Erlandssons Kanada-vistelse. Jag funderar lite förstrött om jag kanske borde kolla när jag skrev mitt senaste inlägg, för att dra i lite trådar därifrån. Eller bara för att veta. Det är ju inte precis någon "big deal". Klick, klick, klick. Men det känns onödigt. Så håll i er. Först och främst var det tänkt att ett antal bilder skulle följa med inlägget. Nej, så blir det icke! Naaj! Varför? Jo, bilderna är maffiga och uppladdningen bråkade med mig på alla tänkbara sätt två gånger i rad. Därav bilder imorgon istället. Det jag nu kommer förtälja handlar om fredagens besök på Durham Children's Aid Society samt Ryerson University. Därefter drog jag och en klump trevliga människor uppåt i Kanada, sisådär 140 kilometer, till sjöfyllda landskap täckta med massiva skogar där kanadensare går att finna lite överallt. Det är nämligen så att detta folkslag älskar sina stugor. Och stugor fick jag se. Stora, makalöst somriga...

Ligger här i mitt lilla rum och klickar på datorn, lite här och där. Oj, många tankar har väckts och mycket har hänt sedan jag ramlade in här lunchtid i måndags. Redan natten till fredag, och jag har bara skrivit om händelserna en gång. Och inte särskilt mycket på det heller. Jag tänkte mig att jag borde skriva någonting. Och lägga till massa bilder. Men jag hamnade i massa snack om allt mellan himmel och jord med värdfamiljen - herregud vad de är härliga! Imorrn kommer mer tankar, funderingar och inte minst BILDER dyka upp. Vad innebär då det här? Vad sägs om hur kulturen skiljer sig, hur man pratar, hur man kan tänka, hur livet utspelar sig i olika delar av världen med mera, men inte minst hur man kan känna sig så hjärtligt välkomnad så många mil bort från sin "egen värld" med människor man knappt känner. Sen finns det mycket jag nog inte vill skriva om, relativa relationstankar som skulle ge bort för mycket av saker jag inte känner att jag har mandat att skriva om. ...

Åh fasen, jag måste bli bättre på det här med konsekvent bloggande igen. Det är väl inte att jag inte har tankar jag vill ha ut, utan det är mer att tankarna har en tendens att vibrera som starkast när jag inte är sugen på att blogga. Spännande kombination det där. Jag funderar mycket nu. Kanske mer än förr, eller åtminstone skarpare. Tydligare. Skapar inre bilder av mina tankar, ställer dem mot varandra. Picture versus picture, så att säga. Den tydligaste vinner dock inte alltid, det går jag inte med på. Det handlar om att förstå mig själv. Tja, mycket utifrån det jag studerar för tillfällen, för jag tänker inte ens försöka påstå att man inte påverkas av vad man berörs av. Det känns väl mer som sunt förnuft. Saker händer, man förändras , så att säga. Det handlar om att förstå mig själv. Med nya ögon. Om, och om igen. Ju mer jag tänker kring olika sätt att se världen, försöker förstå mig på hur andra tänker och desto mer jag drömmer om vem jag en gång skulle kunna bli, ja... Ju mer för...

Jag är i ett sånt där riktigt tankeflow just nu. Det må vara sent, men det har väl aldrig stoppat sinnets förmåga att skapa, alstra eller bearbeta de mest konstruktiva eller kanske destruktiva tankar en människa kan ha. Funderingar om vad det innebär att vara den man är, eller kanske än mer om att inte vara alla andra. Jag njuter av att uppleva, samtala och fungera tillsammans med allsköns människor. Arbeta för att försöka förstå mig på den delvis gemensamma verklighet som vi alla, eller åtminstone dem jag mött, delar. Sen börjar jag tänka på just de människor jag mött är den vägen i livet jag följt. Inget fel i det. Jag tycker om så många människor att något annat vore otänkbart. Men samtidigt kan jag inte släppa tanken på alla människor jag inte mött. Alla livserfarenheter jag inte kunnat åse, alla mänskliga gnistor som exploderat och antänt människors själar till stordåd - eller varför inte illdåd? Det är något melankoliskt som nästan smyger sig fram längs ryggraden. Sveper in och b...

Visst är det häpnadsväckande lätt att döma alla människor i en viss grupp utifrån en viss individs agerande. Socionomstudenterna är lätta att klassificera som rödgröna röstare, men tji fick ni, det finns även de av oss som troget håller ryggen rak för alliansen. Väldigt många jag känner, och du känner, och alla känner, kategoriserar människor. Mestadels omedvetet, tills någon medvetandegör det. Jag känner människor som klassificerar specifika grupper som människor som bara utnyttjar systemet, gör allt för att slippa arbeta eller kanske för att vara betingade att vara kulturellt mer våldsamma. Jag känner även människor som har en vagare bild av begreppet människogrupper, som tänker att var människa istället är en unik individ som måste ta ansvar för sina egna handlingar. Men det är en tuff nöt att diskutera. Det är svårt att lägga upp saker på ett sätt så att människor inte går in i försvarsställning varefter det blir väldigt svårt att diskutera på ett högre plan, utan att man dömer ell...

Mmmmm. Söndagseftermiddag. En av de mysigaste momenten varje vecka. Just denna gång är jag halvt om halvt supertrött efter ännu en helg med äventyr, go go Partille så att säga, men det tar inte bort från det faktum att mycket tankar cirkulerar där innanför de millimeter pannben som täcker de mjuka delarna i skallen. Temat för mina tankar i nuläget är hur vi, du och jag, alla andra, och säkert nån jag missade, ska kunna bygga upp ett momentum, en drivkraft, en katalysator, för att väcka medmänsklighet i oss alla. Jag är en förespråkare för att mer reflexivitet - riktad reflexivitet - skulle underlätta för förståelse mellan alla människor, logiskt nog. Jag är inne i en tankeprocess för att utveckla mentala redskap för att själv kunna rikta mina tankebanor, och senare kunna hjälpa andra människor att tänka mer om hur och varför de känner. Däremot är det ibland som om något faller undan i mitt resonemang. Vad är egentligen kunskap? Det går att läsa dagligen om diverse hatbrott. Irrationell...

Ridå upp. På med glasögonen, lite på sned såklart, fast mest eftersom en av de små plupparna där fram ni vet som enkelt trycker på näsan så det gör ont om den sitter fel vilket därefter korrigeras. Nu sitter de inte snett längre. Gårdagen var en hänsynslös, härlig och oerhört treflig (f:et är medvetet, jag skriver inte fel om du trodde det (inte just nu i varje fall)). Väldigt intressant, med ett oväntat slut. Det började med vad det vanligtvis gör. Mängder av proviant, så att säga. I flytande form. Sen blev det lite mer. God whiskey förresten. Runt 02:00-snåret var vi tydligen vid en korvmoj någonstans. Jag tror det var redbergsnågonting men kan inte vara helt säker eftersom jag inte minns det själv. En sån där black-out så att säga. Angenämt. Jag sparkade till polarens korv med mos, ganska onödigt men jag tror att jag kan bli förlåten någon gång. Jag hoppas det, eftersom det hade vart väldigt tråkigt. Det är gudomligt att förlåta huh? Sen började det fräcka. Alla drog sig hemåt. Trod...

En tyst minut kanske vore något. Ja det är något. Det är helt rätt. En tyst minut. Säg ingenting, sluta läsa efter den här meningen. Bara en endaste liten tyst minut. Finito. Just det, det här blir ett långt inlägg, så ha lite tålamod. Någon form av rysningar. Känslokalla kårar utefter ryggraden. Jag hade inte riktigt föreställt mig att jag skulle skriva ett sånt här brev. Det var liksom aldrig tänkt att det skulle bli så här. Början på något nytt, eller kanske avledningsmanöver inför nästa kapitel i någon slug liten bok. Jag tycker om mitt liv, att leva. Att vara lycklig, att skratta, att få andra att skratta. Till viss mån gillar jag även att våndas, med tanke på att livet kort därefter vänder (oftast, tror jag i varje fall, eller kanske vill tro, eller varför inte borde tro). Av olika anledningar blir man stundtals synnerligen berörd. Generellt i samband med att något stort händer, att man omvärderar något beslut i livet, att man tänker igenom eller förstår sig på någonting på ett s...

Det är lätt att komma med undanflykter till det mesta. Ibland är det ganska roligt också, men oftast är det mest någon form av destruktiv ego-kurragömma. Som exempel är det väl alltid fräsigast att använda sig själv. Du kanske känner mig under epitetet Hampus "Ska bara" Erlandsson. Du vet den där som skjuter upp saker snabbare än sin egen skugga. En del av mitt förflutna, men det vore väl något högmodigt att tro att det helt och hållet är över. Det är liksom något som man alltid måste bevisa för sig själv, att man kan ta tag i saker och det vore väl svårt att påstå att jag alltid gör saker som jag borde, direkt när de kan bli gjorda. Samtidigt är det väl ändå lite charmigt det där. Man får ju inte vara rädd för att begå misstag, utan man ska istället vara rädd för att inte lära sig av sina misstag. Eller kanske inte rädd, utan mer medveten om att ens misstag är en genväg för att lära sig saker snabbare. Eller andras misstag, för det är ju trots allt så att vi som människor ha...

Livet är sannerligen en intressant upplevelse. Endera stunden njuter man för fullans drag av vågor och en kall bärs. Andra stunden tänker man tillbaka på motgångar man mött, besegrat och lärt sig av och tredje stunden försöker man bara förstå sig på vem man egentligen är. Jag har haft ett ganska lätt liv, må jag medge. Visst, vi har alla våra uppgångar och nedgångar men någonstans har jag haft den där familjära grunden som är rätt svår att överträffa. En form av trygghet. En barrikad där alla mina motgångar liksom helt tappar sitt fäste, där jag känner mig hel. Där jag är den jag vill vara. Men så händer något. Exempelvis åker man till Spanien en vecka och tänker igenom livet. Diskuterar med allsköns typer om allt och ingenting, funderar, filosoferar, inspireras och utvecklas, och än mer - börjar fundera. Vem är jag egentligen? Vem vill jag vara? Det bränns fast i ens näthinnor, i ens solar plexus, i ens vänstra och fuckin' högra hjärnhalva att man bara är absolut som mest hälften ...

Jag funderar lite kring det här med att jag valde att ha stort S i Söndag. Det är lite galet måste jag medge. Stryk ska jag ha. Gårdagens StarCraft 2-betatävling var en stor succé, intressant nog blev det många tusen klick bara på två timmar, även om de flesta var från de deltagare som galet snabbt sökte igenom och svarade på mina frågor. Som kanske var lite väl lätta då. Måste sluta vara så snäll jämt, en börda, eller talang, jag bär. Det blir en väldigt hektisk vecka nu, galet hektisk faktiskt. Som tur är så har jag köpt nytt kaffe, vilket ni bör ha noterat, vilket ska stilla den värsta ångesten. I krig och kärlek är allt tillåtet. Till och med kaffe. Då vet man någonstans att det verkligen är på allvar. Nästan sjukt allvarligt. Men åter kring det här med tävlingar. Jäklar vad roligt det är att ge bort grejor. Det hade nästan vart bättre om jag tyckte det vart roligare att inte ge bort grejor. Den här ovanan kan bli dyr, för förvänta dig fler tävlingar i framtiden. Det måste liksom b...

Här kommer en sån här film. Eller två rättare sagt. Som du inte kan greppa varför du tittar på. Men du gör det. Ååh vad du tittar!

Solen smakar som bäst när den är varm. Vilket den i viss mån faktiskt är. Eller, är med ett stort men tapetserat på sig. Alltså att man befinner sig innanför någon form av glasruta. Det diskuterade jag som du säkert märkte med mig själv igår också men jag kan nu nu säga att jag då var lite trångsynt. Nu suckar du säkert och hytter med näven så där förebådande, som bara du kan. Poängen är i vilket fall som helst att om man sitter på andra sidan av en glasruta är det väldigt viktigt att tänka på att sidan man sitter på är just inomhus. Ja, så att man är inglasad och inte utglasad. För då skulle det vara kallt. Vilket kortfattat skulle innebära att solen inte är bäst vilket skulle ogiltigförklara hela det här inlägget... Och så kan vi inte ha det så här är en bild på en katt. Min katt! Aweeawewawee kittun cute mmmmaaaawwww.

Nja, säger jag. Nja! Jag sitter här för mig själv och funderar i min helgade ensamhet. Fast jag har min katt, så jag kan inte riktigt vara ensam. Det känns fint. Och kanske... livsbejakande? Sicken härlig dag det har vart idag. Solen lös och det var varmt när jag satt på spårvagnen och bussen fast sen var det kallt när jag inte gjorde det. En brännande kyla, skulle jag vilja benämna det som, modig som jag är. Det har vart en lugn dag, med kaffe inte förrän på eftermiddagen. Vilket suger. Häst. Och det märktes på mig. Vi käkade lunch, jag och min ärade praktikgrupp. En stolt praktikgrupp som faktiskt börjat vår torsdagspraktik nu. Thing's are starting to roll so don't get in the friggin' way of ze train mate! Men just det, det är där med avsaknaden av kaffe. Jag somnade inne på den lokala pizzerian där en liten mustig kebabrulle rullat in i min mage. Eller, halvsov när mina kamrater satt och pratade. Jag dagdrömde lite om sämre tider. Eller bättre tider. Ja, för sämre var de...

God morgon gott folk. Med betoning på God. Med stort G. Och morgon såklart. Det luktar nästan vår nu. Någon form av vinterns döende ryckningar. Eller det kanske ligger för mycket snö för det. Å det är för kallt. Brrr. Men man måste hålla huvudet högt. För annars blir man moloken och bitter. Skulle man däremot hålla huvudet för högt. Ja, då blir man också bitter. Men just nu tänker jag flamberas i det varma solskenet. För om man sitter på spårvagn och myser av solen som smeker fönstret, ja då är det varmt nog åt kungen. Viva la vida eller nåt liknande skällsord.

Hej gott folk. Jag rekommenderar er alla att gå in här och kolla på min och Sebbes film om hur vi arbetar på FZ. Puss på hästen :)

De har jag minsann. Sommaren 2008 var vi på Gotland. Det var varmt och mysigt. Solen lös och grannstugans gris knorrade. Ja, de hade faktiskt med sig en gris. Som knorrade. Jag låg i lumpen då. Fast det var sommaruppehåll och vi var som sagt på Gotland. I en stuga. Och grannen hade en gris. Jag hade egentligen inte riktigt sprungit förut. Men solen lös, och jag började träna varje morgon. I solen. Och grannens gris knorrade. Så jag sprang. Ack vad jag sprang. Kilometer efter kilometer. Dag efter dag. Fast jag kunde inte springa så långt då. Jag hade inte så bra ben, eller kanske så hade jag trasiga lungor. Men solen lös. Så jag fortsatte springa. Dag in och dag ut. Och grannens gris knorrade i solskenet. Sen åkte vi hem från Gotland. Jag hade på mig fula skor på Gotland. Skor som verkligen inte lös i solskenet. Det gjorde ont i fötterna när jag sprang där på Gotland. Jag tror bestämt att grisen knorrade lite extra som nån sorts tröst. Trösteknorr liksom. Men då bestämde jag mig för att...

Hexi pexi. Kan man säga. Det blev en sån här härlig nattnattablogg igen. Med lite allsköns funderingar. Är det värt att titta, eller kanske lyssna på? Självklart unge lärjunge. Njut!

Ja, rubriken refererar till låten från Owl City, som i sin tur åkte jetpac in i min spotify via jamesatwars parodi med namnet celebrities. Om jag bloggat via datorn hade den bäddats in lite vackert, men nu är jag istället mobil, och du får den tvivelaktiga möjligheten att spana in låten här på bloggen imorgon istället. Lång inledning för att egentligen inte få något sagt va? Nåväl, både låten och parodin på låten tilltalar mig, av skiljda anledningar, men vad båda lyckas förmedla är en känsla om att det är värt att tänka till ibland. Här nedan följer en bild på snöslask. Jag har alltid njutit av att fundera kring vad som egentligen betyder något. Rent krasst spelar det inte så stor roll. Vi lever ju inte så länge ändå. Men trots vår begränsade existens så känner man väldigt djupa band till olika saker. Jag älskar min familj, avgudar de människor jag litar på och tycker att en soluppgång kan ge oändligt med energi. Jag fascineras av hur olika du och jag är. När jag vill springa omkring ...