Visst är det häpnadsväckande lätt att döma alla människor i en viss grupp utifrån en viss individs agerande. Socionomstudenterna är lätta att klassificera som rödgröna röstare, men tji fick ni, det finns även de av oss som troget håller ryggen rak för alliansen.
Väldigt många jag känner, och du känner, och alla känner, kategoriserar människor. Mestadels omedvetet, tills någon medvetandegör det. Jag känner människor som klassificerar specifika grupper som människor som bara utnyttjar systemet, gör allt för att slippa arbeta eller kanske för att vara betingade att vara kulturellt mer våldsamma.
Jag känner även människor som har en vagare bild av begreppet människogrupper, som tänker att var människa istället är en unik individ som måste ta ansvar för sina egna handlingar. Men det är en tuff nöt att diskutera. Det är svårt att lägga upp saker på ett sätt så att människor inte går in i försvarsställning varefter det blir väldigt svårt att diskutera på ett högre plan, utan att man dömer eller faller in i gamla tankemönster.
Vi och dom där. Detta menlösa, splittringsförstärkande och synnerligen destruktiva förhållningstänk.
Det är inte tänkt att man ska umgås med alla, tycka om alla, älska alla men för allt i världen, respektera varandra. Vi är alla människor, det där med dom är bara en myt, skapad av någon som fått eller skapat sig en anledning att splittra.
Att splittra. Sicket syrligt jäkla ordval.
Att splittra.
Det är så brutalt på något sätt. Så menlöst.
Jag är en förespråkare för olikheter, för variation, för möjligheter och för att var människa är sin egen. Att du och vi är precis lika unika som alla andra, men inte mer heller.
En del tänker att man alltid ska tänka aktivt på att andra människor har det jobbigare än en själv, för att på något sådant sätt sluta tänka på sina egna problem.
Är det farligt av just den anledningen, att man ser det som grupper med människor? Grupper vars individuella värde förringas.
Ett mål i min yrkesinriktning - socionom - är kort och gott att försöka lära mig själv, och sprida till andra, att lycka inte alltid måste vara relativ. Att man inte måste kolla på grannen och känna att man är god nog om man är bättre än andra.
Lycka kommer inifrån, utifrån och framförallt från nära människor, inte på grund av materiell standard.
Dessa tankar kommer jag garanterat utveckla i framtida blogginlägg, men förkylningen får mig att ge upp för stunden, ursäkta om det blev lite svårt att hänga med. Det handlar om relativt outvecklade tankar, en tankegång jag ganska nyligen börjat leka mer med.
Ett av mina hobbyprojekt, så att säga.
Kommentarer