Hampus syn på saken

Man kan säga att jag sov ordentligt inatt. Sitter nu på tåget mot mitt älskade Göteborg, med en katt i knät och ilskna gravida kvinnor lite överallt. Hade tänkt åka runt lunch, men sover man till halv två, ja, då är det lite svårt. Det var den där riktigt härliga formen av sömn, som till och med avslutades med såna där underbara "vakendrömmar". Du vet, när man minns vad man ser och känner. Det är en dunkelt belyst plats. Ganska varmt. Gemytligt. Trevligt. Inte omöjligt att det är en pub eller liknande. Jag ser väggarna och taket otydligt, men jag sitter vid ett bord, med vänner till vänster om mig, för till höger är det bordskanten som hägrar. Platserna mitt emot står tomma. Nu kommer ett gäng vänner (med varandra, jag hade aldrig sett nån av dem förut) och satte sig ner. En längre blond kille, vad som till synes var hans mörkblonda flickvän och sen hon den där. Långt, lockigt, böljande mörkbrunt hår och ett leende som inte är av denna värld. Jag är dock oväntat öppen, jag hå...

Mitt liv är gott. Helt ärligt. Jag mår bra, bryr mig om människor och vet människor som bryr sig om mig. Jag älskar solskenet på morgonen, solnedgången om kvällen. Att sitta vaken på kvällen, höra katten tassa omkring. Det finns så mycket att se fram emot, att längta till, att drömma om, att sträva efter att det helt och hållet underbygger alla som helst syften med att ge upp. Det här hade väldigt enkelt kunnat vridas till något melankoliskt. Något bittert. Kanske något sarkastiskt eller ironiskt, you all know i adore that, men det är något mer. Vad jag försöker ge uttryck för är nog bara en tanke om att livet aldrig är förgäves. Tvärtom är det fasenimig fantastiskt. Jag skulle vilja påstå att livet inte är mer än vad man gör det till men vilket hybris, vilket övermod ett sådant påstående skulle lägga grund för, ty livet är så mycket mer än vad vi är kapabla till att insupa, förstå, bemyndiga oss själva att uppleva. Vad vill jag ha sagt med detta är att om än livet är större än oss sjä...