Att drömma sig till den man vill vara

Mitt liv är gott. Helt ärligt. Jag mår bra, bryr mig om människor och vet människor som bryr sig om mig. Jag älskar solskenet på morgonen, solnedgången om kvällen. Att sitta vaken på kvällen, höra katten tassa omkring.

Det finns så mycket att se fram emot, att längta till, att drömma om, att sträva efter att det helt och hållet underbygger alla som helst syften med att ge upp.

Det här hade väldigt enkelt kunnat vridas till något melankoliskt. Något bittert. Kanske något sarkastiskt eller ironiskt, you all know i adore that, men det är något mer.

Vad jag försöker ge uttryck för är nog bara en tanke om att livet aldrig är förgäves. Tvärtom är det fasenimig fantastiskt.

Jag skulle vilja påstå att livet inte är mer än vad man gör det till men vilket hybris, vilket övermod ett sådant påstående skulle lägga grund för, ty livet är så mycket mer än vad vi är kapabla till att insupa, förstå, bemyndiga oss själva att uppleva.

Vad vill jag ha sagt med detta är att om än livet är större än oss själv så blir våra liv inte större än vad vi själva låter dem bli.

Att stå för den man är och arbeta mot den man vill bli är aldrig förgäves.

Tillsammans är vi allt.

:) sov gott.




Mobilbloggat!