Först, vill jag rikta en riktigt bastant tummen upp till nära och kära som stöttat mig. Nu när jag haft några dagar med extrem ambivalens.
Jag är fortfarande kluven, ska ni veta. Det är lite svårt. När sätter man gränsen för kärlek? Dagen innan vi hade vart ihop 6 månader gjorde jag slut helt enkelt. Vi pratar fortfarande, men jag går på linjen att vi endast ska prata om hon inte brusar upp och inte hoppar på mig personligen hela tiden.
Vet ni hur svårt det är att få personliga påhopp av någon man älskar så fort denne inte tycker som en själv? Usch, det gör ont. Det gör riktigt ont. Jag har väl inte haft huvudvärk på ett och ett halvt år men i söndags hade jag en bultande. Inte ofta jag gråter inte, men tro fasen att jag gjorde det då.
Da-dunk, da-dunk, da-dunk sa det i huvudet. Jag fick tipset att ta en varm dusch och dricka te. Vilket faktiskt hjälpte en del.
Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra. Jag är så extremt kluven. Visst, jag mår helt okay nu, även om det känns jättekonstigt att jag på eget bevåg kullkastade ett halvårs uppbyggande av gemensamma drömmar.
Men det gick inte att leva under en press som tyngde ner en varje vaken stund på dagen. Jag vet inte heller. Kan hon förbättra sig?
Är det fel av mig att ifrågasätta? Jag menar, kärleken ska ju övervinna allt, men det ska ju inte betyda att jag ska ta all skit. Det är väl en sak om man säger vad som tynger en, men det går ju att säga saker på olika sätt. Det känns verkligen som om hon trycker fast problemen på mig och förväntar sig att jag ska lösa dem. Även om hon kanske inte riktigt förväntar sig det. Problemet där är att jag försöker hjälpa till med idéer och får till svara att mina "dumma jävla teorier" inte funkar för alla.
Vad kan jag göra? Vad borde jag göra? Jag vet faktiskt att jag inte är en taskig kille. Jag trycker inte ner henne, jag kommer inte med personangrepp som hon gör hela tiden. Om min polare sagt samma sak till mig hade jag rått denne att dumpa henne. Men när man själv sitter i sitsen. Aouu! då är det knivigt. Jag tror ju på människor. Hon vill ju inte bråka, hon vill inte vara stressad, hon vill inte lägga skiten på mig. Men hon gör det, och vad kan jag göra åt det?
Hur ska man ta upp problem? Jag brukar säga: "Det här sårar mig på grund av det här och det här". Eller kanske: "Nu var du riktigt orättvis, jag har inte sagt eller gjort något för att förtjäna bla bla". Eller varför inte: "Du är jättebra på bla bla men jag vill verkligen att du ska förstå att när du gör bla bla så känner jag bla bla och det lägger en oerhörd tyngd på mig, som jag inte mår bra av.".
Självklart håller jag inne det mesta, jag menar, det mesta behöver man ju liksom inte ta upp. Men när det är jätte-jätte-jättemycket och det inte slutar. Så någonstans måste man ju börja ta upp det. Det är så svårt att beskriva problem så här. Om man läser så är det lätt att tänka: "Det är ju bara att göra så.." men i sanningens namn så beror ju allt på hur man ser på det. Ur hennes ögon kanske det mesta är mitt fel. Jag vet inte. Jag vet bara att jag visar respekt, älskar och stöttar. Utan att angripa.
Kärlek är absurt på något sätt, men samtidigt helt fantastiskt. Det som känns konstigast just nu är att jag på många sätt mår bättre än vad jag gjort på flera månader...
Jag är fortfarande kluven, ska ni veta. Det är lite svårt. När sätter man gränsen för kärlek? Dagen innan vi hade vart ihop 6 månader gjorde jag slut helt enkelt. Vi pratar fortfarande, men jag går på linjen att vi endast ska prata om hon inte brusar upp och inte hoppar på mig personligen hela tiden.
Vet ni hur svårt det är att få personliga påhopp av någon man älskar så fort denne inte tycker som en själv? Usch, det gör ont. Det gör riktigt ont. Jag har väl inte haft huvudvärk på ett och ett halvt år men i söndags hade jag en bultande. Inte ofta jag gråter inte, men tro fasen att jag gjorde det då.
Da-dunk, da-dunk, da-dunk sa det i huvudet. Jag fick tipset att ta en varm dusch och dricka te. Vilket faktiskt hjälpte en del.
Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra. Jag är så extremt kluven. Visst, jag mår helt okay nu, även om det känns jättekonstigt att jag på eget bevåg kullkastade ett halvårs uppbyggande av gemensamma drömmar.
Men det gick inte att leva under en press som tyngde ner en varje vaken stund på dagen. Jag vet inte heller. Kan hon förbättra sig?
Är det fel av mig att ifrågasätta? Jag menar, kärleken ska ju övervinna allt, men det ska ju inte betyda att jag ska ta all skit. Det är väl en sak om man säger vad som tynger en, men det går ju att säga saker på olika sätt. Det känns verkligen som om hon trycker fast problemen på mig och förväntar sig att jag ska lösa dem. Även om hon kanske inte riktigt förväntar sig det. Problemet där är att jag försöker hjälpa till med idéer och får till svara att mina "dumma jävla teorier" inte funkar för alla.
Vad kan jag göra? Vad borde jag göra? Jag vet faktiskt att jag inte är en taskig kille. Jag trycker inte ner henne, jag kommer inte med personangrepp som hon gör hela tiden. Om min polare sagt samma sak till mig hade jag rått denne att dumpa henne. Men när man själv sitter i sitsen. Aouu! då är det knivigt. Jag tror ju på människor. Hon vill ju inte bråka, hon vill inte vara stressad, hon vill inte lägga skiten på mig. Men hon gör det, och vad kan jag göra åt det?
Hur ska man ta upp problem? Jag brukar säga: "Det här sårar mig på grund av det här och det här". Eller kanske: "Nu var du riktigt orättvis, jag har inte sagt eller gjort något för att förtjäna bla bla". Eller varför inte: "Du är jättebra på bla bla men jag vill verkligen att du ska förstå att när du gör bla bla så känner jag bla bla och det lägger en oerhörd tyngd på mig, som jag inte mår bra av.".
Självklart håller jag inne det mesta, jag menar, det mesta behöver man ju liksom inte ta upp. Men när det är jätte-jätte-jättemycket och det inte slutar. Så någonstans måste man ju börja ta upp det. Det är så svårt att beskriva problem så här. Om man läser så är det lätt att tänka: "Det är ju bara att göra så.." men i sanningens namn så beror ju allt på hur man ser på det. Ur hennes ögon kanske det mesta är mitt fel. Jag vet inte. Jag vet bara att jag visar respekt, älskar och stöttar. Utan att angripa.
Kärlek är absurt på något sätt, men samtidigt helt fantastiskt. Det som känns konstigast just nu är att jag på många sätt mår bättre än vad jag gjort på flera månader...
Kommentarer