Hampus syn på saken

Att göra slut. Jag har ju pratat om det här sen i söndags helt enkelt. När jag sade att det var över. Idag pratade jag med henne igen och hon frågade hur jag ser på oss. Jag kan ju inte ljuga. Jag har inte samma känslor just nu, mycket låstes in av hennes utbrott med extrema påhopp. Ni vet såna där ordval som bryter sig in ända in i märgen. Vad ska jag göra i ett sånt läge? Jag sa som det var igen... Att vi inte är ihop längre men att det kanske kan bli något längre fram. Att höra henne med gråten i rösten berätta hur mycket hon älskar mig , att hon aldrig trodde att jag skulle kunna göra något sådant mot henne... Jag mår väldigt dåligt just nu. Inte för min egen skull, utan helt och hållet för hennes. Jag vet att hon inte var schysst mot mig, att jag fick ta abnorma mängder skit för ingenting. Men aldrig någonsin i hela världen vill jag åsamka människor den smärta hennes röst förtäljde. Om jag känt likadant hade jag med lätthet sagt att jag vill fortsätta försöka. Fortsätta vara ett p...

Först, vill jag rikta en riktigt bastant tummen upp till nära och kära som stöttat mig. Nu när jag haft några dagar med extrem ambivalens. Jag är fortfarande kluven, ska ni veta. Det är lite svårt. När sätter man gränsen för kärlek? Dagen innan vi hade vart ihop 6 månader gjorde jag slut helt enkelt. Vi pratar fortfarande, men jag går på linjen att vi endast ska prata om hon inte brusar upp och inte hoppar på mig personligen hela tiden. Vet ni hur svårt det är att få personliga påhopp av någon man älskar så fort denne inte tycker som en själv? Usch, det gör ont. Det gör riktigt ont. Jag har väl inte haft huvudvärk på ett och ett halvt år men i söndags hade jag en bultande. Inte ofta jag gråter inte, men tro fasen att jag gjorde det då. Da-dunk, da-dunk, da-dunk sa det i huvudet. Jag fick tipset att ta en varm dusch och dricka te. Vilket faktiskt hjälpte en del. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra. Jag är så extremt kluven. Visst, jag mår helt okay nu, även om det känns jättekonst...

Jag har verkligen inte sovit bra inatt. Det är svårt att förstå liksom. Att det är över nu. Men jag var inte lycklig. Men att behöva göra slut är så oerhört tungt. Det hade vart vår sexmånadersdag idag. Hon ringde mig för 40 minuter sen. Sa hur jobbigt hon tyckte det var att inte kunna säga: "Happy Half Anniversary". Jag håller med, jag berättade hur ledsen jag är för hur det var tvunget att sluta. Men det fungerar inte emellan oss. Hela dagen igår, och i förrgår, försökte jag berätta, utan att trycka ner eller lägga skulden eller någonting, hur jag kände, och tänkte och var jag behövde förbättring för att kunna fortsätta. Men det gick inte riktigt att få fram på något sätt. Det slutade istället med att konversationerna och samtalen bröts av att hon sade något absurt elakt. Jag vet att hon inte riktigt menade det så, men det är ett av problemen, att hon säger så mycket hon ångrar efteråt. Det går enkelt att tvista om vad kärlek egentligen är. Vad är kärlek? Jag känner av att ...

Det är liksom ingenting jag basunerar ut så ofta. Jag menar, det där med att jag vart en fjant med kärlek och aldrig vågat älska, eller förlora då heller. Inte förräns i mars, när jag av slumpen blev kontaktad av kamratens lägenhetspolare. Rakhel hette hon. Det började lite som en vanlig chattkonversation. Vi snackade om allt mellan himmel och gjord, och jag hade länge tänkt hälsa på min polare, där han pluggade i Rumänien. Vi snackade i princip varje dag faktiskt. Blev lite telefon sen, när hon fick honom att ringa mig för att hon ville höra min röst. Jag charmades rätt tidigt av henne. Det var något speciellt med hennes skratt. Hennes ögon. Hennes sätt att uttrycka sig. Jag var ju dock fortfarande den där kalla typen. Skämtade om allt möjligt gjorde vi. Jag satte mig på det dära flyget från Göteborg, åkte bussen i åtta timmar. Var där runt 8 på morgonen och möter min polare. Vi drar in i deras lägenhet och vad jag fick höra efteråt hade hon inte kunnat sova. Bara tänkt på mig hela ti...