Hampus syn på saken

VARNING: Följande stycke är ganska poänglöst och bör formligen ses som en inledning till inledningen. Ibland händer det säger man. Eller plötsligt så händer det. Eller så händer någonting jämt och ändå oberoende vad man nu skulle kunna tänkas ha för preferenser. Egentligen så har föregående meningar ingenting att göra med själva inlägget i sig men på något sätt vill jag förbereda såväl dig som mig på en resa kring tankar om vad det egentligen innebär att leva eller åtminstone försöka överleva i en värld kantad av mer eller mindre obefogade handlingar och tankar. Visst. Allting är en tolkningsfråga, och således bjuds här på en invit in i mitt egna huvud. Min plattform hade mina socionomhandledare sagt. Men vem vet, det blir vad man gör det till. Inte sant? Den riktiga inledningen (kanske). Idag när jag vaknade var jag på väldigt gott humör. Det kändes som om vartenda fiber i kudden var till för att få mig att känna mig uppskattad. Så jag kramade om kudden en gång extra. Lite payback. Dr...

Vad är det egentligen vad som bestämmer om man ser saker i gråskalor, svart/vitt eller negativt/positivt? Nästan säkerligen är det en hel drös olika lekar som spelar in. Men mitt fokus med det här inlägget är just en växande tanke kring vad som bestämmer om man dränker världen i ljus, eller skugga. En tanke gällande begreppsuppfattning är det som leker inombords just nu. Jag menar, alla associerar allting med någonting, och kommer man på något nytt så binder man snabbt samman det med andra fenomen i livet. Ju mer man associerar ihop ting med andra positiva ting, desto lättare blir man positiv. Är det så? Om det nu är så, går det att hjälpa sinnet att associera saker så att lite mer ting får guldkant? Borde det inte vara så att ju mer av sakerna man varje dag funderar på skiner lite extra, desto lättare får man att sätta saker i ett mer möjliggörande perspektiv? Sen lär vi oss alla människor saker på lite olika sätt. Vi har olika tycke, intelligens, förmågor och funderingar, men hur ska...

Jag sa ju igår att det ligger på tapeten med allmänt broderi kring idéer för att sprida lycka. Vilket i sin tur blir jäkligt svårt. Det blir så lätt någon ideologisk sörja och diskussioner uppstår om man kan hjälpa andra att finna lycka, eller som det faktiskt verkar vara, att man måste finna den själv. Men jag tror någonstans att om det finns någon form av glöd inombords så kanske ett vänligt ord, eller spridning av positivt tänkande kan få det att lysa lite klarare. Säg att man delar med sig av ögonblick som fått en att må riktigt bra. Eller kanske som fått en att vända en negativ trend. Sprida lite tåga, jag menar, vi människor är ju till kapabla till en hel del, utöver krig och kannibalism det vill säga. Men SATANA! Vad svårt det blir att hålla det på marken. Det handlar ju om luft och rosa moln och annat sånt kludd som så lätt ringar falskt. Hur ska man kunna delge det här utan att det blir så fluffigt att man kastar bort det som trams? Inte fasen så lyckas ens "kvällspressen...

Det finns någon outsagd regel kring att man vill vara lycklig. Vilket är fullt förståeligt då lycka är, tja, lycka. Vad som däremot kan vara lite frustrerande är att lycka för många kan kännas vara att få något ouppnåeligt. Vilket i sin tur lämnar en mängd känslor av att man inte är god nog. Jag har börjat spåna lite i tankarna kring just detta. I synnerhet utifrån min arbetsingång som socionom. Hur ska man egentligen ge människor hopp, "lycka" och tilltro? Det är fasenimig inte lättaste bullbaket i världen. På fredag blir det antagligen "sopp och hantverksafton", med tema Lycka. Jag ska komma på ett riktigt bra koncept för en lyckogrupp. Säg människor som ränner omkring i hela landet och letar efter lycka, fotar eller skriver om detta och vi lägger upp på en lyckoportal. Eller varför inte lyckokonvent, där man ger varandra tips för att finna ro i vardagen. Jag har en hel del idéer kring detta. Alla dagar fram till fredag ska jag skriva om något förslag här på blogg...