Nu kommer den, nästa lilla session med godsaker från Hampus J. Erlandssons Kanada-vistelse. Jag funderar lite förstrött om jag kanske borde kolla när jag skrev mitt senaste inlägg, för att dra i lite trådar därifrån. Eller bara för att veta. Det är ju inte precis någon "big deal". Klick, klick, klick.
Men det känns onödigt.
Så håll i er.
Först och främst var det tänkt att ett antal bilder skulle följa med inlägget. Nej, så blir det icke! Naaj! Varför? Jo, bilderna är maffiga och uppladdningen bråkade med mig på alla tänkbara sätt två gånger i rad. Därav bilder imorgon istället.
Det jag nu kommer förtälja handlar om fredagens besök på Durham Children's Aid Society samt Ryerson University. Därefter drog jag och en klump trevliga människor uppåt i Kanada, sisådär 140 kilometer, till sjöfyllda landskap täckta med massiva skogar där kanadensare går att finna lite överallt. Det är nämligen så att detta folkslag älskar sina stugor. Och stugor fick jag se. Stora, makalöst somriga och andra positivt laddade värdeord.
Imorgon ska jag, förresten, om sisådär sju timmar, till praktiken på Durham CAS för första gången. Sanslöst roligt, sanna mina ord. Bara tanken på det får mig att lägga mig lite kors och tvärs samt upp och ner med laptopen oväntat otillgänglig bredvid mig. Gyllene, kan man säga. Fast det är en heldag med genomgång, och inte riktigt en heldag med arbete. Det blir det istället på torsdag.
Jäklar vad usel jag nu varit med att följa min inläggsstruktur.
Jag skulle ju börja med att fläska till med dunderinfo om fredagen, inte allt om allt som en tibetansk klusterbomb.
Nåväl, fredag morgon, jag vaknar upp, kliar mig i ögonen. Eller runt ögonen. För det kliar lite. Typiskt.
Dricker kaffe (newsflash)!
Får skjuts ner till lilla söta staden Pickering och dess buss- och tågstationscentral. Väntar på bussen. Och väntar. Och väntar. Lite försenad, men vad gör det? Tittar mig omkring lite överallt. Inte alls lika fräsiga bussar och tåg som vi generellt har där hemma. Heja Sverige!
Bussen kommer puttrandes på vägen. Jag går på med raska kliv, viftar med mitt nyköpta (och dyra! AFSDFXZB) busskort såväl horisontellt som vertikalt tills jag märker att busschauffören gör en lite snedvriden min. Tänk dig att någon gör så här med munnen (visar i luften, i mitt lilla Kanada-rum). Antagligen såg hon kortet så fort jag tog fram det ur jackfickan.
Sätter mig ner på ett litet säte, märker att jag är väldigt trött och sätter mig därmed lite på snedden. Så att jag kan sova? Nej, självklart inte, utan för att jag är så cool. Sen sätter sig en tjock svart kvinna mitt emot mig och börjar med massa-ord-i-sekunden prata om sin son som "ska börja skolan nästa vecka". Folk är kanske lite mer vardagssociala här, precis som föreställningarna och stereotypierierneirnan och så vidare påpekat.
Dock kommer hon på att hon är på fel buss och tar ett bamsekliv (jepp, bamse) för att hinna av innan dörrarna stängs. Sen stängs dörrarna och jag sätter mig lite snedare, lite coolare, med musik i öronen. Jag gillar min morgonmusik.
Bussen dundrar fram på den asfalterade vägen. Svänger när den behöver svänga, bromsar när den behöver bromsa. Dock behöver den inte svänga lika ofta som våra bussar måste just för att Kanada är ett sånt där hippt modernt land som tänkte till innan de planerade vägnätet (RUTOR!).
- Airport Boulevard, sir! ropar den snälla busschauffören.
Jag hoppar snällt av och hojtar i förbigående:
- Thanks so väldigt much!
Det finns inte en bra lögn som inte har ett korn av sanning huh? ;)
Framför mina svenska fossingar ser jag en stor byggnad som skriker DURHAM CHILDREN'S AID SOCIETY. Det är alltid trevligt när det man letar efter är såpass lätt att hitta, och därmed lyfter jag såklart på högernäven och hytter på ett sånt där "damn I'm good"-sätt samtidigt som jag väsandes utbrister "Yeees".
In i entrén bär det av, och en av de trevliga kvinnorna bakom disken frågar direkt:
- Are you Hampus?
- Yep, that's me!
Och så skickar den trevliga kvinnan ett meddelande till min handledare Sara att nu är Hampus in the house.
Så fort vi kommer upp till hennes lilla "kub" vet jag att jag och hon kommer komma synnerligen bra överrens. Hur? Jo, en nybryggd stor kopp kaffe står och väntar på mig. Det mina vänner är vad jag kallar teamplay.
Jag presenteras för allsköns människor på allsköns avdelningar som Saras student från Sverige, och får berätta om och om igen varför jag valde att göra som jag gjorde. Eftersom jag ska ha heldagsgenomgång av allting imorgon, känns det bättre att beskriva verksamheten därefter.
Allt var bra, alla var trevliga, allt var fint och så vidare och så vidare plus.
Sen tog jag bussen tillbaka till Pickering, hoppade på tåget till "downtown" (TORONTO) och lyssnade på mer musik samtidigt som jag filosoferade om skillnaderna mellan Sverige och Kanada i min lilla begränsade värld. Jag bannar mig själv för att jag inte bloggat mer, jag har ju tänkt och tänkt och många tankar har varit bra. Åtminstone bättre än de dåliga.
Går omkring i Toronto, vet på ett ungefär hur jag ska ta mig till Ryerson University men jag bestämmer mig för att ta det helt säkra över det säkra, så jag frågar en glad äldre indier. Han ser ut att kunna staden. Nu är det nämligen så att denne mans dotter faktiskt pluggar på Ryerson, till socialarbetare, bara ett år före mig. Världen är liten. Den känslan är bara för jävla go.
Så vi går och pratar och han pekar och så frågar han något och jag svarar och han nickar och vi skakar händer och sen går jag åt ett håll (mot Ryerson) och han mot ett annat. De små mötena betyder enkelt mer än man tror.
Pang, så är jag framme vid den maffiga Ryerson-byggnaden, kollar på campus-kartan och märker att jag ska gå till nästnäst-nästa maffiga Ryerson-byggnad för att hitta Ryersons Faculty of Social Work.
Jag snubblar in på ett kontor där en viss studentkoordinator (min första kontakt på universitetet i fråga) Jeff Edmunds glatt utbrister:
- Oh hello there Mr. Sweden. Did you have some meatballs at Ikea, here in Canada?
- Heya Mr. Smorgasbord, no meatballs no, not yet, but I went to Ikea already. It was big and swedish.
Jag får reda på massa småsaker om universitet, går omkring och skakar hand med massa trevliga människor som av någon anledning vet mer om mig än jag om dem. Det är nämligen så att det är rätt ovanligt att folk samarbetar på det sättet vi gör. Första gången för Ryerson, och för mig.
Några fler samtal med trevliga människor följer, innan jag sätter mig på Jeffs kontor och snackar lite till. Mer kontakt med dem kommer det bli senare under hösten.
Sanslöst trevliga människor överallt, än så länge, tänkte jag för mig själv innan jag tog tåget tillbaka till Pickering.
Beslutet att kämpa mig till en praktik i Kanada kan mycket väl vara ett av de absolut bästa jag fattat i mitt liv (även om det kanske endast är en stjärnprutt i det stora världsalltets syn på tid).
Vill du något, så får du faktiskt ta och kämpa för det. Din framtid ligger i dina egna händer. (Min laptop ligger just nu i mina händer, eller nja, mina händer ligger på min laptop)
Skogsvistelsen får jag helt sonika skriva om imorgon.
För nu måste jag sova. Jag ska prata med massa coola nya människor hela dagen imorgon så jag behöver min skönhetssömn.
Plus, att ju snabbare jag vaknar desto snabbare får jag i mig mitt morgonkaffe.
What goes around comes around, ey?
Syns imorgon, kära bloggerz.
Kommentarer