Någon form av avskedsbrev

En tyst minut kanske vore något. Ja det är något. Det är helt rätt.

En tyst minut. Säg ingenting, sluta läsa efter den här meningen. Bara en endaste liten tyst minut. Finito. Just det, det här blir ett långt inlägg, så ha lite tålamod.

Någon form av rysningar. Känslokalla kårar utefter ryggraden. Jag hade inte riktigt föreställt mig att jag skulle skriva ett sånt här brev. Det var liksom aldrig tänkt att det skulle bli så här. Början på något nytt, eller kanske avledningsmanöver inför nästa kapitel i någon slug liten bok.

Jag tycker om mitt liv, att leva. Att vara lycklig, att skratta, att få andra att skratta. Till viss mån gillar jag även att våndas, med tanke på att livet kort därefter vänder (oftast, tror jag i varje fall, eller kanske vill tro, eller varför inte borde tro).

Av olika anledningar blir man stundtals synnerligen berörd. Generellt i samband med att något stort händer, att man omvärderar något beslut i livet, att man tänker igenom eller förstår sig på någonting på ett sätt som man inte riktigt reflekterat kring. När man tar sig en titt på vad som gömmer sig i skuggan, vid sidan av det som vanligtvis yttras innanför pannloben.

Själv är jag väldigt tacksam för mycket. Jag ler av tanken på min nuvarande situation. Livet är fascinerande, och till största del (om än inte helt?!) på grund av, eller tack vare, alla människor som omger en. Vare sig det gäller kurskamraten (är kamrat rätt ord? En person jag inte har mycket till övers för kanske inte riktigt kan benämnas som kamrat även om jag respekterar personen/erna för de de är och om du läser det här inlägget och tror att jag syftar på dig så är det 400050606 procent säkert att du har fel.) som man inte tycker säger ett ord av värde (ja, utifrån en själv då, förhoppningsvis betyder det något för personen i fråga, annars tycker jag gott att denne kan hålla käften), eller den relativt missanpassade (till vad?!) fyllbulten som står i ett hörn och försöker få sålt en, två eller fyra Faktum-tidningar för att på sätt få möjlighet att närma sig sin egna idylliska inre värld. Där allting är täckt i bomull och verklighetens skarpa eggar inte riktigt tar fäste (ofta har dessa mycket mer intressanta vinklingar att ge av livet än din granne, beroende på hur man tar in och snappar upp möjligheterna till livsutveckling).

Eller varför inte människorna jag ser upp till. Som verkligen förgyller min värld, bara tanken på dem. Jag misstänker att de flesta inte vet vilka jag menar.

Rättelse, bara jag vet exakt vad jag menar med det. Det lär även förbli så, jag gillar nämligen att ha massa saker för mig själv. Mitt egna lilla inre bibliotek med tankar som du inte har tillträde till. Eller åtminstone inte till hela källarvåningen. Jag har inte riktigt tänkt på det så mycket. Ofta är dessa händelser, eller människor, eller människor i relation till händelser, dolda för mig själv under långa tider.

Som de där skuggorna. Under molnen, eller över molnen, kan inte riktigt bestämma mig om jag ska vara ärlig (vilket jag helst av allt är tackar som frågar).

Jag förundras lite över allting jag inte har fått sagt. Eller fått gjort i mitt liv. Alla saker jag tänkt mig att jag borde säga till någon, eller några, men inte riktigt vågat. Det är riskabelt det där, framförallt när det kommer till diskussioner eller ämnen där man verkligen måste ge från djupet för att få något av djupet tillbaka. Jag vet inte riktigt om det vart rädsla dock. Eller någon påklistrad form av neutralitet. Man kan inte vara neutral alltid. Åtminstone inte inåt, även om det utåt går att verka oberörd. Som Batman (fast han blev visst rätt lack när hans föräldrar fick smaka på dystert bly (jag förstår honom, jag hade antagligen reagerat på samma sätt eller åtminstone liknande)).

Min fascination för de djupare frågorna i livet är verkligen variabel. När det kommer till tankar kring meningen med livet ser jag det helt och fullt - även i detta nu - som att det är något man måste finna själv. Det går liksom inte att sålla sig till normalitet eller religion eller mamma eller katter eller fiskar eller volleybollturneringar och tro att någon annan kan ha svaret. Jag tror liksom på individen. På din, eller min, eller mina älskade syskons förmåga att skapa sin egna verklighet. Sina egna världar som kan jämföras med en gigantisk herrgård där de bestämmer vem som får ta del av vilka nycklar.

Jag blir däremot väldigt illa berörd när jag märker att människor jag håller av starkt använder denna makt att kontrollera sig själva till att stänga ute just sig själva från vissa ting. Konstant utsättande av vissa frågor som saknar svar, evinnerligt fördömande av olika beteenden, stilar eller personer. Klassiska citat som "döm inte en hund efter håren", eller "se till personen och inte till handlingen" är centrala begrepp i min värld.

Min värld. Jag tycker om det uttrycket.

Min värld.

Ska jag vara helt ärlig (jag vill fortfarande försöka mig på det, okey?) känner jag att min värld är riktigt stabil. Jag har lätt att se saker för vad de är, och då utifrån vad det utger sig för att vara, utifrån kontext, person, handling, färg, lukt, dåtid, framtid eller vilken tidplatsformsomhelst. Jag anser mig ha lätt att distansera mig (från i princip allt), har lätt att analysera diverse ting. Ur både en humanistisk som en rent saklogisk utgångspunkt.

Men jag är rädd att jag distanserar mig lite väl mycket ibland. Känner väl av omvärldens rörelser. Som en ungdomsseismograf som vi diskuterat i litteraturen. Fast annorlunda även om det på vissa sätt är ungefär samma sak.

Jag funderar på det där. Hur man ska utveckla sina sidor som man vill. Om man borde försöka utveckla dem som man vill.

Vad är det man vill?

Vad är lycka?

Jag känner mig nödgad att inflika att även när jag befattar mig med dessa utifrån min synvinkel rätt knepiga existensiella funderingar så benämner jag mig själv som lycklig. Visst, det kanske ligger en tröja eller femton för många på golvet. En strumpa tittar lite surt på mig från golvet . Jag tittar tillbaka än surare och slänger strumpan till andra sidan rummet.

Tji fick du, strumpjävel.

Själv har jag en rätt klar bild av vad lycka är för mig. Vare sig det gäller att inse att man är frisk och kry. Att plugget går bra. Att föräldrarnas hundar (jag kallar dem för syskon, de underbara små liven) blir helt galna av lycka när man hälsar på dem. När man tar sig en kopp kaffe i mitten av en lång dag. Efter ett djupt samtal med en människa man ser upp till. Att man ser upp till en människa man innan ett visst samtal inte såg upp till. Att man värnar om de små detaljerna i livet. Solnedgångar-uppgångar-regnbågar-lövsomvajarivinden-drömmar-frågor-funderingar-idéer-självförverkligande.

Hopp.

Att jag ser upp till mig själv, utan att för den sakens skull ser ner på andra.

Poängen med hela det här inlägget var att inleda med något som inte riktigt går att förstå, utifrån att boken "Jag vill inte leva, jag vill bara inte dö" av Ann Heberlein sträcklästes av mig idag. Fick mig att fundera lite. Tankvärt. Först hade jag tänkt mig att jag skulle skriva ett regelrätt suicid-brev, det vill säga rent hypotetiskt vad jag skulle vilja ha sagt om livet skulle kännas för svårt att leva.

Jag kom efter några stycken till insikt om att jag inte riktigt kan sätta mig in i den situationen. Hur mycket jag än distanserar mig själv.

För ämnet, känslan och tankebanorna handlar om motsatsen. Att vara så djupt rotad i sig själv att distansens självförverkligande perspektivgrundgörande inte ges plats. Kan ges plats. Kan förstås. Kan uppnås.

Vad skulle det stå i ditt avskedsbrev?