Funderingar om vad det innebär att vara den man är, eller kanske än mer om att inte vara alla andra. Jag njuter av att uppleva, samtala och fungera tillsammans med allsköns människor. Arbeta för att försöka förstå mig på den delvis gemensamma verklighet som vi alla, eller åtminstone dem jag mött, delar.
Sen börjar jag tänka på just de människor jag mött är den vägen i livet jag följt. Inget fel i det. Jag tycker om så många människor att något annat vore otänkbart.
Men samtidigt kan jag inte släppa tanken på alla människor jag inte mött.
Alla livserfarenheter jag inte kunnat åse, alla mänskliga gnistor som exploderat och antänt människors själar till stordåd - eller varför inte illdåd?
Det är något melankoliskt som nästan smyger sig fram längs ryggraden. Sveper in och begraver sig djupt inombords. Tankar som jag kanske tidigare berört men som inte berört mig tillbaka.
Det var provsittning idag, för de nya socionomerna. Bland tacktal och fina ord om vad som en gång var, till smärre inviter till tankebanor som röjer att det sällan kommer bli samma sak igen. Vilket inte heller är något fel. Utan helt och hållet rätt.
Och greppbart. Jag är generellt av tanken att allt nytt är vad som måste ske, att förändring och nya uppfattningar är vad som präglar allt. Vilket det även rent logiskt måste ses vara.
Men ibland kan det kännas gångbart att faktiskt inse att allt som händer trots allt är parenteser i olika människors liv.
För alla människor jag träffat, så finns det hur många människor jag inte träffat som helst.
Det får mig att drömma. Att filosofera lite. Om att vara någon annan. Inte för att jag inte trivs med mig själv, utan bara för de möjligheter att uppleva något annat det skulle erbjuda. Att ha en svår uppväxt och se världen genom glassplitter. Eller varför inte i en annan världsdel med helt andra uppfattningar och bilder av världen.
Eller i en annan tid när man var den, eller där, man föddes och därigenom agerade utifrån det. Levde utifrån det.
Kanske får jag möjlighet att följa fler människor med hjälp av den socionominriktning jag valt. Kanske blir jag författare, och får skapa verkligheter om mer eller mindre påhittade världar. För allting man tänkt har väl på sitt sätt ett uns sanning, inte sant? Jag vill beröra med text. Jag stod en bra stund idag och bara försökte leva mig in i hur andra tänkte på dansgolvet. Vad de tänkte, kände.
Eller kanske vad de inte kände. Eller tänkte.
För varje levande organism är ett mysterium i sig. En saga som bara väntar på att berättas för någon. Så att inget, eller ingen, försvinner.
För i all vår betydelselöshet så lyser betydelsen igenom.
I de människor vi träffar som betyder något. Som får oss att le. Som vi vill hålla om. Som vi vill skratta med. Leva med.
Dö med.
Eller kanske bara ta ett ögonblicks vila från omvärlden (med en kopp kaffe i hand?!), inte säga ett ord och bara vara.
Kan det vara filmen into the wild som väckt dessa tankemönster, eller kanske bara gett perspektiv?
För det är så sant som det är sagt.
Lycka betyder bara något om man delar den med någon.
Vem delar du din lycka med?
1 kommentarer:
Många härliga tankenötter du bjuder på! Det fina med att jobba med människor är ju faktiskt att vi får möjlighet att få en glimt av en annan människas liv/bakgrund och på det sättet "uppleva" saker som vi själva aldrig sett. Det gäller bara att vara openminded.
Man brukar ju säga "delad glädje ger dubbel glädje", och det är ju det samma med lycka!
Skicka en kommentar