Fortsätt till huvudinnehåll

Att låta kroppen tagga ner lite - Om vår kollektivkollision

Vad trött jag är. Fy. Det var en lång dag, som jag nämnt så blev det resor på hela 13½ timme... för att ta sig från Stockholm ner till Göteborg. Men jag pratade med andra i stan, det var flera som försökt åka ner sen i lördags, och den lilla gruppen med människor gav upp idag också och drog hem.

Det är lite knivigt det där, för det är sjukt skoj att driva med SJ/SL/Västtrafik med det dramatiska uttrycket - "Nämen... Snöar det? I år igen?!". Men det är ju inte riktigt så lätt. Som SJ säger när de menar på att regeringen är medveten om dilemmat med att rälsen är dåligt skött samt att SJ:s plikter ligga kring att hålla koll på sina tåg, och problematiken som kan uppstå kring detta.

Men det är väldigt sällan det finns en simpel anledning till att saker är som de är. Det är ju inte bara rälsens fel, då tågen pajar frekvent som det är. Det är många faktorer. Att det är en vad-i-helvete-vinter i år gör ju inte saken bättre. Jag funderar lite smått om SJ:s inköp av mängder av nya vagnar kan ha ökat på problematiken än mer, jag menar, om de har en mängd nya vagnar på gång, så sitter antagligen ekonominissarna och suckar djupt vid tanken på att ens underhålla gammalt skräp som ska plockas undan om ett år.

Fast när det blir sådant här kaos så kan man enligt mig inte göra sådana val, om det nu gjorts. Men det är åtminstone det jag tänker är rimligt att de gjort. Jag vet ju själv hur det är när man vet att man ska skaffa nytt. Det är rätt grundläggande mänskligt beteende. Om man inte har någon speciell koppling till föremålet, vare sig det är nostalgi eller något annat. Fast jag har svårt att tänka mig att de som sköter investeringsbesluten har sådana känslor för de gamla maskinerna. Det är väl den gamle konduktörn som tuggar på sin kanelstång och tänker tillbaka på det som en gång var, när han lite buttert är medveten om att det är sista gången han drar i spaken för att sätta igång "gamla bettan". I den tidigare länken högre upp blir jag irriterad när jag läser kommentarerna.

Ska man räkna med att det blir supersnökaos? Jag menar inte att man inte ska ha hög beredskap, och framför allt satsa mer när man märker att det inte lugnar ner sig, men ändå, om man har full beredskap så fort något skulle kunna hända, hur mycket resurser skulle inte det sluka från andra sektorer?

Men det menar jag i första hand när det gäller landstäckande nätet, och vi måste bygga upp ett bättre infrastrukturellt försvarsnät för att snabbare utröna när insatser behöver sättas in.

Värre är det med SL. Jag tycker verkligen de var kolossalt dåliga när det gällde såväl att få ut information, som att fixa fram ersättning. Jag menar, det handlar om ett småskaligt system i en av Sveriges absolut viktigaste knytpunkter. Det ska inte vara så jobbigt att få information, och inte minst information om alternativ. Mummel.

Jag har fått höra att Göteborg vart ett åbäke under helgen, med Västtrafik, och om jag inte befunnit mig i 08-högborgen hade jag antagligen vart lika surt inställd mot dem. Men de borde, precis som vi, se det som en möjlighet att förbereda sig på problem inför framtiden. Ty, det går fan inte att förutsätta att någon annan ska lösa allting åt en, ta tag i saker själv, ha en backup-plan.

Eller ha en helt sjuk drös med tålamod.

Ah, en randomfilm följer här under, njut.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En liten uppdatering, och några tankar i någon form

Det är lite lustigt att typ i princip vartenda av mina senaste inlägg har inletts med att jag inte skrivit något på länge. Fått ur mig mina tankar på det här sättet, med mera, etcetera. Senast jag skrev var i förra delen av mitt liv. Innan jag valde någon form av karriärsbana, tog steget ut och gjorde ett val. Jag är nämligen ganska dålig på att välja, men väldigt bra på att åtminstone försöka ha ett öppet sinne kring det mesta här i livet . Jag jobbar just nu som skolkurator, med allt vad det innebär. Jag byter dock jobb till sommaren. Så jag är egentligen någonstans i ett ganska starkt mellanläge. Jag blev kurator för strax över fyra år sedan. Har mött mängder av människor i alla möjliga lägen i livet. Och gud i helvete vad det har gett mig mycket. Jag är otroligt tacksam för allt jag upplevt, vad det gett mig förståelse framåt i livet och någon form av ödmjukhet. På så många nivåer... Något jag tänker mycket på är de föräldrar jag möter. Då menar jag de föräldrar till de b...

En ny början

Tjenare gott folk. Jag har till synes fått en väldigt tom blogg. Den är ohyggligt tom. Varför? Jo, anledningen är såpass enkel att jag planerar att starta om på ny kula med den. Räds icke, mina gamla inlägg har jag undansparade i de mörkaste vråarna av min hårddisk. Jag är lite upptagen nu, men kommer blogga mer frekvent, och, ta mej tusan, det kan potentiellt även dyka upp lite bilder från och till. Nåväl, ciao.

Joråvision 2009 - Tittade jag verkligen på hela kadavret?

Förfrågan, efter förfrågan, efter förfrågan. Morföräldrarna har enträget frågat när jag ska komma och säga tjena, men det har helt enkelt inte blivit av. Så mycket annat har tagit upp tid. Men så är det dags, vecka 20, om det nu skulle ha någon betydelse. Fem plus fem är tio, så följdaktligen satte vi oss ner med torkad frukt, cashewnötter och lite svensk ironi och började glo. Rätt låt vann. Världens charmigaste hob. Björkman förtjänar en björntass i nacken, eller åtminstone sparken. Sverige var uschla. Usschlla. Ska man skylla på sossarnas långvariga styre? Eller varför inte på invandringen? Åh gud, jag tycker vi skyller på Kicki Danielsson och falukorven som hon inte kunde få nog av. Nej, vi måste helt enkelt skärpa oss. På många plan. Ska bli intressant att diskutera fenomenet med rumänska flickvännen. Nåväl, jag tänkte faktiskt skriva en liten kommentar till alla framträdanden. Litauen - Sasha Son - Love Vad behöver man säga? I mina ögon och öron en fattig R'n'B med en ope...