Uppsatsen inlämnad. Skönt.
Vara ute i ingenstans (Ullareds urskogar!) hos päronen och inte göra någonting. Skönt.
Bygga upp en medvetenhet om att chilla inte är lika skönt när man inte har något att chilla från. Skönt. Eller?
Jag menar att jag känner att jag är bäst på att ta det lugnt när det är rörigt runt omkring mig. Händer ingenting så måste någonting påbörja sitt händande istället. Är det måhända någon egenutvecklad/berövad balanskreation jag håller på med?
Känner du till Antonovskys KASAM - Känsla av sammanhang? De tre komponenterna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet där meningsfullheten är kärnan.
Meningsfullheten. Meningen med livet. Motivationen. Viljan.
Att vilja göra något.
Jag funderar kanske om jag mer eller mindre omedvetet väntar med att göra uppgifter och dylikt till sista minut, för att få det till en form av utmaning. Så det känns meningsfullt att göra det. På samma, eller åtminstone tämligen liknande, sätt som att det inte är lika skoj att chilla när man inte har något att chilla ifrån.
"Det lätta kan vi redan", som ett befäl i lumpen en gång sade.
Jag dras till något med tanken på att hela tiden eftersträva någon utmaning utifrån sig själv. Jag tror och tänker att de utmaningar jag söker i långa loppet blir konstruktiva. Jag har ingen inre kritiker som får mig att må dåligt så fort något ska göras (förutom när det kommer till min akilleshäl!), utan mer av en inre mentor som puffar mig när jag gör något bra, eller när jag behöver stötta mig själv (förutom när det kommer till min akilleshäl!).
Har du hört talas om hedonism? Där livsglädje är det enda egenvärdet? Jag gillar en specifik aspekt som går att dra därifrån vilket är att syftet med sorg och negativa känslor är att de positiva känslorna blir mer påtagliga därefter.
Obalans. Balans. Kaos.
Jag älskar kaos.
Vad jag menar är att det krävs motsättningar för att världen ska föras framåt. Vänster-Höger. Ljus-Mörker. Glädje-Sorg.
Hade glädjen att träffa någon existerat om man aldrig behöva säga adjö? Hade man kunnat drömma om man alltid var vaken?
Med det sagt så tror jag inte att det krävs absurda motsättningar för att få till detta lukrativa kaos. Ingen måste misshandla små barn eller sina respektive. Ingen behöver rent ut av kränka andra människor.
Se bara på kärlek, det om något är väl positivt kaos i sitt renaste väsen.
Allting är upp och ner och åt helvete och underbart och glass på sommaren och varm choklad på vintern och ett bananskal man halkar på och personen som hjälper en upp när man halkat på bananskalet.
Jag tror däremot inte på att kärleken är blind som många säger.
Jag tror att kärleken är förståndshandikappad.
Ja, något sådant i vilket fall.
Livet i sig är kaos. Motsättningar.
Strålande.
Men nu är det dags att sova, efter en dag full av egentligen ingenting.
And it sure feel nice, winter wonderland.
Vara ute i ingenstans (Ullareds urskogar!) hos päronen och inte göra någonting. Skönt.
Bygga upp en medvetenhet om att chilla inte är lika skönt när man inte har något att chilla från. Skönt. Eller?
Jag menar att jag känner att jag är bäst på att ta det lugnt när det är rörigt runt omkring mig. Händer ingenting så måste någonting påbörja sitt händande istället. Är det måhända någon egenutvecklad/berövad balanskreation jag håller på med?
Känner du till Antonovskys KASAM - Känsla av sammanhang? De tre komponenterna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet där meningsfullheten är kärnan.
Meningsfullheten. Meningen med livet. Motivationen. Viljan.
Att vilja göra något.
Jag funderar kanske om jag mer eller mindre omedvetet väntar med att göra uppgifter och dylikt till sista minut, för att få det till en form av utmaning. Så det känns meningsfullt att göra det. På samma, eller åtminstone tämligen liknande, sätt som att det inte är lika skoj att chilla när man inte har något att chilla ifrån.
"Det lätta kan vi redan", som ett befäl i lumpen en gång sade.
Jag dras till något med tanken på att hela tiden eftersträva någon utmaning utifrån sig själv. Jag tror och tänker att de utmaningar jag söker i långa loppet blir konstruktiva. Jag har ingen inre kritiker som får mig att må dåligt så fort något ska göras (förutom när det kommer till min akilleshäl!), utan mer av en inre mentor som puffar mig när jag gör något bra, eller när jag behöver stötta mig själv (förutom när det kommer till min akilleshäl!).
Har du hört talas om hedonism? Där livsglädje är det enda egenvärdet? Jag gillar en specifik aspekt som går att dra därifrån vilket är att syftet med sorg och negativa känslor är att de positiva känslorna blir mer påtagliga därefter.
Obalans. Balans. Kaos.
Jag älskar kaos.
Vad jag menar är att det krävs motsättningar för att världen ska föras framåt. Vänster-Höger. Ljus-Mörker. Glädje-Sorg.
Hade glädjen att träffa någon existerat om man aldrig behöva säga adjö? Hade man kunnat drömma om man alltid var vaken?
Med det sagt så tror jag inte att det krävs absurda motsättningar för att få till detta lukrativa kaos. Ingen måste misshandla små barn eller sina respektive. Ingen behöver rent ut av kränka andra människor.
Se bara på kärlek, det om något är väl positivt kaos i sitt renaste väsen.
Allting är upp och ner och åt helvete och underbart och glass på sommaren och varm choklad på vintern och ett bananskal man halkar på och personen som hjälper en upp när man halkat på bananskalet.
Jag tror däremot inte på att kärleken är blind som många säger.
Jag tror att kärleken är förståndshandikappad.
Ja, något sådant i vilket fall.
Livet i sig är kaos. Motsättningar.
Strålande.
Men nu är det dags att sova, efter en dag full av egentligen ingenting.
And it sure feel nice, winter wonderland.
Kommentarer