Jag gillar faktiskt att träna. Att känna benen värka efter att ha avverkat milen, eller bara kört så många armhävningar mina nu relativt otränade armar pallar med. Eller situps för den delen.
Självuppfyllande, endorfinbärande, ja ni vet.
Jag var en ordentlig slappis under sommaren och hösten. Liksom segade mig fram, sprang allt mer sällan och njöt allt mer av att bunkra upp med makaroner och andra hemskheter.
Men så blev det jul, och jag ställer mig på min lilla våg.
Och den skriker åt mig.
Fy vad den skriker.
Så jag skriker tillbaka tills den lilla maskinen håller tyst.
Vågen försöker på något sätt göra ett ledset smiley men det lyser inte igenom så bra.
97 kilo tror jag det var på juldagen. Vår julskinka hade tydligen rymt och hoppat på mig... Men hursomhaver så fick det mig att tagga till och bestämde mig för att prova på det där med i princip inga kolhydrater.
Vilket i samband med att jag åt allt mindre efter en månad hade gått ner till inte mindre än 83-84 kilo. Så här är jag nu. Fast jag har börjat äta lite kolhydrater igen, för jag ska börja träna nu. Sådär så det gör ont hela dagarna, sköntont. Mysont. Vinna-ett-pris-ont. Eller liknande.
För mig var det en enorm motivationsboost att se det galet snabba viktfallet. Jag menar, mer än tre kilo i veckan både syns och känns väsentligt, och gör att man får extra krafter för att fortsätta kämpa på.
Nu är det bara att fortsätta, och det är lite buttert att det inte går lika snabbt att se samma ökning av muskulatur på problemområden.
Men skam den som ger sig, tycker jag allt. Och jag gillar inte skam. Det är tråkigt.
Självuppfyllande, endorfinbärande, ja ni vet.
Jag var en ordentlig slappis under sommaren och hösten. Liksom segade mig fram, sprang allt mer sällan och njöt allt mer av att bunkra upp med makaroner och andra hemskheter.
Men så blev det jul, och jag ställer mig på min lilla våg.
Och den skriker åt mig.
Fy vad den skriker.
Så jag skriker tillbaka tills den lilla maskinen håller tyst.
Vågen försöker på något sätt göra ett ledset smiley men det lyser inte igenom så bra.
97 kilo tror jag det var på juldagen. Vår julskinka hade tydligen rymt och hoppat på mig... Men hursomhaver så fick det mig att tagga till och bestämde mig för att prova på det där med i princip inga kolhydrater.
Vilket i samband med att jag åt allt mindre efter en månad hade gått ner till inte mindre än 83-84 kilo. Så här är jag nu. Fast jag har börjat äta lite kolhydrater igen, för jag ska börja träna nu. Sådär så det gör ont hela dagarna, sköntont. Mysont. Vinna-ett-pris-ont. Eller liknande.
För mig var det en enorm motivationsboost att se det galet snabba viktfallet. Jag menar, mer än tre kilo i veckan både syns och känns väsentligt, och gör att man får extra krafter för att fortsätta kämpa på.
Nu är det bara att fortsätta, och det är lite buttert att det inte går lika snabbt att se samma ökning av muskulatur på problemområden.
Men skam den som ger sig, tycker jag allt. Och jag gillar inte skam. Det är tråkigt.
Kommentarer