Hampus syn på saken

Det här med synd, det är ett fascinerande ämne. Vad innebär det egentligen att synda? Det är inte helt orimligt kontextuellt, det vill säga att det beror på ur vilken kontext man menar. Eller kanske vilken andemening. Eller vem man frågar. Eller som Johan Kullberg nämner i sina memoarer efter sin första intimstund med en person av motsatta könet när han var fem: "Som med många synder är det något man inte skulle vilja ha varit utan." Det är fascinerande det där. En del gräms och mår dåligt för minsta lilla snedsteg. En del suckar lite förstrött och skiter totalt i vad som händer sålänge de själva inte åker i klistret. Samvete, dåligt samvete, bra samvete, helvete? Att lägga tyngd i vissa känsloyttringar, rörelser, känslor, sneglingar, dofter, rörelser, ja, vadhelst man nu skulle definiera som något makabert. Något syndigt. Som tidigare nämnt så handlar det ju om vem man frågar, i vilken tid man frågar, och kanske lika viktigt hur och vad man frågar. Ofta vet ju många inte vad...

Det är lätt att komma med undanflykter till det mesta. Ibland är det ganska roligt också, men oftast är det mest någon form av destruktiv ego-kurragömma. Som exempel är det väl alltid fräsigast att använda sig själv. Du kanske känner mig under epitetet Hampus "Ska bara" Erlandsson. Du vet den där som skjuter upp saker snabbare än sin egen skugga. En del av mitt förflutna, men det vore väl något högmodigt att tro att det helt och hållet är över. Det är liksom något som man alltid måste bevisa för sig själv, att man kan ta tag i saker och det vore väl svårt att påstå att jag alltid gör saker som jag borde, direkt när de kan bli gjorda. Samtidigt är det väl ändå lite charmigt det där. Man får ju inte vara rädd för att begå misstag, utan man ska istället vara rädd för att inte lära sig av sina misstag. Eller kanske inte rädd, utan mer medveten om att ens misstag är en genväg för att lära sig saker snabbare. Eller andras misstag, för det är ju trots allt så att vi som människor ha...

Livet är sannerligen en intressant upplevelse. Endera stunden njuter man för fullans drag av vågor och en kall bärs. Andra stunden tänker man tillbaka på motgångar man mött, besegrat och lärt sig av och tredje stunden försöker man bara förstå sig på vem man egentligen är. Jag har haft ett ganska lätt liv, må jag medge. Visst, vi har alla våra uppgångar och nedgångar men någonstans har jag haft den där familjära grunden som är rätt svår att överträffa. En form av trygghet. En barrikad där alla mina motgångar liksom helt tappar sitt fäste, där jag känner mig hel. Där jag är den jag vill vara. Men så händer något. Exempelvis åker man till Spanien en vecka och tänker igenom livet. Diskuterar med allsköns typer om allt och ingenting, funderar, filosoferar, inspireras och utvecklas, och än mer - börjar fundera. Vem är jag egentligen? Vem vill jag vara? Det bränns fast i ens näthinnor, i ens solar plexus, i ens vänstra och fuckin' högra hjärnhalva att man bara är absolut som mest hälften ...

Stryk ska jag ha. Jag har bara låtit det här slottet förfalla. Mitt lilla härliga bloggslott ute i etern någonstans. Men nu är det helt klart dags att rycka upp sig, på med solglasögonen som jag inte har och titta rakt upp i den grå skyn och börja skriva lite. Mycket har hänt på sistone, och ett längre inlägg är att vänta imorgon. Mycket trevligt inlägg skaru veta! Du får smaka på lite roliga youtuberullar du förhoppningsvis kommer skratta åt medan du väntar. See more funny videos and Cute Animals Videos at Today's Big Thing .

!!! ! !!! Det är utropstecken vars syfte är att förmedla hur grymt eriksbergsfiket är. Beställde en lunchmacka och fick även efterätt. Awesome! Mobilbloggat!

Jag tänkte inleda det här inlägget med ett metaforiskt puh-bleh som på sitt eget sätt ska marknadsföra blogginlägget som en smäll på fingrarna, en makaber slap på kinden (i folkmun kallas det för bitchslap) eller ännu värre, ett besviket uttryck i ögonen på någon som betyder mycket för en. Du vet den där situationen när något inte blir av trots att det i teorin egentligen inte finns några blomsklossar. Som med mitt skrivande. Puh-bleh. Jag njuter av att få ner mina tankar, funderingar och slumpmässiga ordexplosioner. Låta min nutid beröras av stundens förnimmelser. Om jag ska konkretisera lite bättre är det väl bara så att jag fortfarande har lite problem med startmotorn. Det är alltid svårast att börja med allting. Startskottet liksom. Men vill man lyckas med någonting måste man utgå ifrån sig själv. Tagga till nu Hampus, tagga till. För helvete :) Mobilbloggat!

Man kan säga att jag sov ordentligt inatt. Sitter nu på tåget mot mitt älskade Göteborg, med en katt i knät och ilskna gravida kvinnor lite överallt. Hade tänkt åka runt lunch, men sover man till halv två, ja, då är det lite svårt. Det var den där riktigt härliga formen av sömn, som till och med avslutades med såna där underbara "vakendrömmar". Du vet, när man minns vad man ser och känner. Det är en dunkelt belyst plats. Ganska varmt. Gemytligt. Trevligt. Inte omöjligt att det är en pub eller liknande. Jag ser väggarna och taket otydligt, men jag sitter vid ett bord, med vänner till vänster om mig, för till höger är det bordskanten som hägrar. Platserna mitt emot står tomma. Nu kommer ett gäng vänner (med varandra, jag hade aldrig sett nån av dem förut) och satte sig ner. En längre blond kille, vad som till synes var hans mörkblonda flickvän och sen hon den där. Långt, lockigt, böljande mörkbrunt hår och ett leende som inte är av denna värld. Jag är dock oväntat öppen, jag hå...