Det var en sargad afton. Vinden ven i träden och den lilla balsamerade dvärgen ruskade på sitt yviga skägg och hostade sedan till.
Han hostade alltid med eftertryck när han var eftertänksam. Den där dvärgen. Det var vedervärdigt kallt ute och medvetenheten om att något så simpelt som att mer skägg hade kunnat lindra hans vånda var tung att bära.
Han hostade till igen och satte sig ner i det drygt decimeterhöga gräset. Satan vad kallt det var, men han kunde inte gå därifrån nu. Inte så nära mållinjen.
För han hade rest länge nu. Riktigt hur länge var inte så lätt minnas för honom.
Men skägget var längre, och sprickorna i tår och fingrar djupare. Han slickade sig om munnen. Långsamt.
Snart... Snart...
Han var stolt över sin bravad. När klockorna klämtat hade han hörsammat den tunga kallelsen. Han förstod instinktivt att chansen att han skulle få hålla om sina nära och kära var liten. Kanske obefintlig.
Det sved i fötterna nu. Men det grova gräset var skönt. Han hostade igen och skrattade lite för sig själv när han slogs av tanken på att kylan faktiskt lindrade hans makabra smärtor. Eller det kändes åtminstone så.
Nu.
Det var dags.
Det ensamma trädet på den stora ängen började gnistra svagt.
Dvärgen tog ett oväntat vigt skutt och började traska fram mot det. Han drog med stor vördnad fram en kopp ur innerfickan på den allt för tunna rocken.
Vinden tilltog och plötsligt började något falla från lövverket.
"Lämmin kuppi..." viskade dvärgen tyst för sig själv och började lugnt och metodiskt samla in det skimrande pulvret.
Var sak tar sin tid. Och när det gäller lämmin kuppi, eller varma koppen som det heter i vardagligare tungomål, då måste man låta det ta sin tid.
Men benen vek sig på dvärgen. Det hade tagit för lång tid. Han var för utmattad och det fanns helt enkelt inte mer energi att ta.
Vinden ven, och det var dödligt kallt när dvärgen slickade sig om munnen. Sakta. För sista gången. Ty pulvret omslöt nu hela hans väsen.
Sensmoralen är: Sluta alltid med flaggan i topp.
Typ.
Han hostade alltid med eftertryck när han var eftertänksam. Den där dvärgen. Det var vedervärdigt kallt ute och medvetenheten om att något så simpelt som att mer skägg hade kunnat lindra hans vånda var tung att bära.
Han hostade till igen och satte sig ner i det drygt decimeterhöga gräset. Satan vad kallt det var, men han kunde inte gå därifrån nu. Inte så nära mållinjen.
För han hade rest länge nu. Riktigt hur länge var inte så lätt minnas för honom.
Men skägget var längre, och sprickorna i tår och fingrar djupare. Han slickade sig om munnen. Långsamt.
Snart... Snart...
Han var stolt över sin bravad. När klockorna klämtat hade han hörsammat den tunga kallelsen. Han förstod instinktivt att chansen att han skulle få hålla om sina nära och kära var liten. Kanske obefintlig.
Det sved i fötterna nu. Men det grova gräset var skönt. Han hostade igen och skrattade lite för sig själv när han slogs av tanken på att kylan faktiskt lindrade hans makabra smärtor. Eller det kändes åtminstone så.
Nu.
Det var dags.
Det ensamma trädet på den stora ängen började gnistra svagt.
Dvärgen tog ett oväntat vigt skutt och började traska fram mot det. Han drog med stor vördnad fram en kopp ur innerfickan på den allt för tunna rocken.
Vinden tilltog och plötsligt började något falla från lövverket.
"Lämmin kuppi..." viskade dvärgen tyst för sig själv och började lugnt och metodiskt samla in det skimrande pulvret.
Var sak tar sin tid. Och när det gäller lämmin kuppi, eller varma koppen som det heter i vardagligare tungomål, då måste man låta det ta sin tid.
Men benen vek sig på dvärgen. Det hade tagit för lång tid. Han var för utmattad och det fanns helt enkelt inte mer energi att ta.
Vinden ven, och det var dödligt kallt när dvärgen slickade sig om munnen. Sakta. För sista gången. Ty pulvret omslöt nu hela hans väsen.
Sensmoralen är: Sluta alltid med flaggan i topp.
Typ.
Kommentarer