Hampus syn på saken

Kanske inte bör nämnas i en sån här blogg, men ibland så kan man vinkla tankarna. Springa som en tok i 65 minuter, och sen tagga ner med en underbar smoothie. Här nedan kommer snart en härlig bunt bilder på underverket, men först lite springfilosofi. Ni vet när man springer som en komplett galning. Man ska värma upp och yatta yatta för att få ut mest effekt, men strunt i det nu, oväsentligt. Ni vet när man känner av att krafterna börjar sina. Man kanske får håll, grymtar lite inombords över att det bränner i bröstet. Men SWOOSCH. Så händer det. Spänningarna släpper och man kommer in i ANDRA ANDNINGEN. Det är underbart när det sker. Man kan helt plötsligt springa snabbare och effektivare under en längre tidsperiod. Om det är så för alla vet jag inte, jag läser inget sånt och var en slappis under idrotten under gymnasiet, så om de sade något väsentligt så missade jag väl det. Nåväl, den känslan är så suverän. Det är som alla filmer när hjälten dör, men nej, han dog inte, aah, han ställe...

Vad är det egentligen vad som bestämmer om man ser saker i gråskalor, svart/vitt eller negativt/positivt? Nästan säkerligen är det en hel drös olika lekar som spelar in. Men mitt fokus med det här inlägget är just en växande tanke kring vad som bestämmer om man dränker världen i ljus, eller skugga. En tanke gällande begreppsuppfattning är det som leker inombords just nu. Jag menar, alla associerar allting med någonting, och kommer man på något nytt så binder man snabbt samman det med andra fenomen i livet. Ju mer man associerar ihop ting med andra positiva ting, desto lättare blir man positiv. Är det så? Om det nu är så, går det att hjälpa sinnet att associera saker så att lite mer ting får guldkant? Borde det inte vara så att ju mer av sakerna man varje dag funderar på skiner lite extra, desto lättare får man att sätta saker i ett mer möjliggörande perspektiv? Sen lär vi oss alla människor saker på lite olika sätt. Vi har olika tycke, intelligens, förmågor och funderingar, men hur ska...

Jag är inte religiös av mig. Men ibland så får jag en känsla av att Den onde lurar någonstans i faggorna. Vadan detta? Jo, vem skulle annars komma på något så fasansfullt som znooosoeszsoeo-knappen på väckarklockor? I trötthetens dimma är det få saker som är så lockande som "Bara x minuter till", och vad leder en då i fördärvet? Tillgängligheten av denna horribla funktion. SNszonsotoozoooozzee-knappen, jag fördömer dig, ät bly. Som imorse, då var jag helt bestämd att jag skulle upp vid 9, men klockan 11 blev det istället. Smurk! Äsch, får avrunda inlägget. Suck.

Jag sa ju igår att det ligger på tapeten med allmänt broderi kring idéer för att sprida lycka. Vilket i sin tur blir jäkligt svårt. Det blir så lätt någon ideologisk sörja och diskussioner uppstår om man kan hjälpa andra att finna lycka, eller som det faktiskt verkar vara, att man måste finna den själv. Men jag tror någonstans att om det finns någon form av glöd inombords så kanske ett vänligt ord, eller spridning av positivt tänkande kan få det att lysa lite klarare. Säg att man delar med sig av ögonblick som fått en att må riktigt bra. Eller kanske som fått en att vända en negativ trend. Sprida lite tåga, jag menar, vi människor är ju till kapabla till en hel del, utöver krig och kannibalism det vill säga. Men SATANA! Vad svårt det blir att hålla det på marken. Det handlar ju om luft och rosa moln och annat sånt kludd som så lätt ringar falskt. Hur ska man kunna delge det här utan att det blir så fluffigt att man kastar bort det som trams? Inte fasen så lyckas ens "kvällspressen...

Det finns någon outsagd regel kring att man vill vara lycklig. Vilket är fullt förståeligt då lycka är, tja, lycka. Vad som däremot kan vara lite frustrerande är att lycka för många kan kännas vara att få något ouppnåeligt. Vilket i sin tur lämnar en mängd känslor av att man inte är god nog. Jag har börjat spåna lite i tankarna kring just detta. I synnerhet utifrån min arbetsingång som socionom. Hur ska man egentligen ge människor hopp, "lycka" och tilltro? Det är fasenimig inte lättaste bullbaket i världen. På fredag blir det antagligen "sopp och hantverksafton", med tema Lycka. Jag ska komma på ett riktigt bra koncept för en lyckogrupp. Säg människor som ränner omkring i hela landet och letar efter lycka, fotar eller skriver om detta och vi lägger upp på en lyckoportal. Eller varför inte lyckokonvent, där man ger varandra tips för att finna ro i vardagen. Jag har en hel del idéer kring detta. Alla dagar fram till fredag ska jag skriva om något förslag här på blogg...

I min lilla lägenhet här i lilla Eriksberg i inte fullt så lilla Göteborg kommer den lilla katten Fialotta flytta in. Om någon undrar varför den heter så, så... jag har ingen aning. Men hon är hur charmig som helst och har redan vässat klorna, på mina finskor (hon bor inte här förräns om 1-2 veckor). Det kanske kan bli en fluga till och med. Små fräsiga rivmärken från en katt på skorna. Det är väl inte så mycket dummare än jeans med jack i? Eller sönderrivna jackor? Nåväl, tillbaka till topic. En katt är det som gäller. En katt, en katt, ett kungadöme för en katt. Om man säger som så. Nu blir det att köpa kattgrejs till någon helg. Känner lite Askungenvibbar över det: "Vi ska sy å vi ska sticka". Och sen kommer styvkatten och sliter sönder allting. Helt. Suveränt. God jul på er! Ännu ett inlägg förväntas dyka upp ikväll :)

*Pust, stön, fnonk* Det är obarmhärtigt att få upp flåset igen när man lökat några månader. Det är som om en liten taliban sitter inne i magen redan efter 20 minuters raskt joggande och virar upp sin turban. Problemet, med den lilla turbanen, är att det är en oändlig turban. Således blir det till slut ganska fullt därinne, och smärtfullt, så resterande 20 minuter av ett 40-minuterspass gör riktigt Jihad-ont. Om man fortsätter ta i dessvärre. Man kan ju köra mjukisvarianten och låta herrn tugga i sig lite av turbanen innan man fortsätter låta honom nysta upp den. Men, effektiv träning ett tag framöver kan enklast härledas till att Herrn kommer bli sämre på att vira upp sin turban, och bättre på att äta upp den. Ska bli riktigt härligt. Det är en sak som stör mig dock, vilket är att jag inte har musik när jag springer nu. Jag har en trasig Ipod Nano liggandes, samt en fin sony walkman-telefon med massa hokuspokus. Problemet med den kära mobilen är att kontakten är väldigt trasig. Det vil...