Att fundera är svinroligt. Vad, hur, när och varför. Tänk om, hur tänkte du där, men tänk dig att...
Att försöka få utlopp för vad det egentligen är man vill.
"Jag skulle vilja veta vad det är jag inte vet" - Ja, det sa en väldigt vis ung man. Sex år gammal var han när han yttrade dessa ord.
Jag tänker mycket kring det här med att skriva. Att uttrycka sig i skrift, att nyansera och botanisera i sitt språk och sin egna litterära verktygslåda.
Hur kan jag lära mig att beröra med mina texter? Att "tillverka" känslointryck/uttryck i liknande omfattning som en fantastisk låt, eller en emotionellt påtryckande film. Att skriva tankvärda ord som än mer intensifieras av att de sätter spår. Meh, det är lite svårt att formulera sig kring ting jag inte riktigt vet själv vad jag vill fram med.
"Allting snurrar och jag kan inte för allt i världen förstå vad som händer. Jag släpper greppet om handtaget till dörren jag precis öppnat och stapplar sakta baklänges. Illamåendet tränger upp som en storm. Likt en tornado som bara måste ut. Jag faller ner på knä, sätter handflatorna mot golvet och ser min egen reflektion i den ljusa parketten. Det här händer inte, tänker jag och ser tårarna rita upp små vägkartor i ansiktet. Allt vi hade är ingenting när vi har blivit jag, och jag blundar hårt. Trycker intensivt ögonlocken mot varandra, för att på något sätt sudda bort, förtränga, förändra... Allting. För nu finns det ingenting kvar."
Vad måste man tänka på för att påverka, för att pröva sina litterära vingar? Jag vet faktiskt inte, men jag tänker mig att jag måste prova mer. Måste skriva mer, och på sätt få en känsla för vilka känslor jag är kapabel till att förmedla. Jag tror på förändring, att man kan bli det man vill, men det kräver mycket. Jag tror på människan skulle jag nog vilja påstå.
"Det ligger i luften nu. Bubblandes, hoppandes, fallandes och flygandes. I dina ögon finns inte ett spår av gårdagen. Eller morgondagen heller för den delen. Jag håller dina händer i mina, och känner lite försiktigt efter små spår. Små veck och vinklingar, knogar och äventyr. Det känns som om det sprakar till vid din beröring. Din hud är så... fin. Men det skulle jag nog aldrig våga säga till dig. Det hade låtit så fånigt på något sätt. Lite väl lekande kanske. Du flinar till, räcker ut tungan åt mig och drar hastigt åt dig händerna. Jag kontrar med någon form av grimasch, likt en tiger, eller kanske en lite mongoloid panda, och du skrattar till. Sen tar du mina händer i dina, och påbörjar en egen liten vandring. Du snurrar på tumringen jag bär, och den fascination du av någon anledning visar, delar jag med dig, när jag bjuds denna ovärderliga möjlighet att titta på dig, utan att du tittar tillbaka. Det känns inte lika pinsamt då..."
Skriva är underbart. Jag måste bara få mina skrifter att brinna. :)
Kommentarer