Fortsätt till huvudinnehåll

Att älska en skugga

Man kan säga att jag sov ordentligt inatt. Sitter nu på tåget mot mitt älskade Göteborg, med en katt i knät och ilskna gravida kvinnor lite överallt.

Hade tänkt åka runt lunch, men sover man till halv två, ja, då är det lite svårt.

Det var den där riktigt härliga formen av sömn, som till och med avslutades med såna där underbara "vakendrömmar". Du vet, när man minns vad man ser och känner.

Det är en dunkelt belyst plats. Ganska varmt. Gemytligt. Trevligt. Inte omöjligt att det är en pub eller liknande. Jag ser väggarna och taket otydligt, men jag sitter vid ett bord, med vänner till vänster om mig, för till höger är det bordskanten som hägrar. Platserna mitt emot står tomma.

Nu kommer ett gäng vänner (med varandra, jag hade aldrig sett nån av dem förut) och satte sig ner. En längre blond kille, vad som till synes var hans mörkblonda flickvän och sen hon den där. Långt, lockigt, böljande mörkbrunt hår och ett leende som inte är av denna värld.

Jag är dock oväntat öppen, jag håller handen ovanför bordet i bästa gentlemannastuk och presenterar mig. Hon ler lite extra och ser mig djupt i ögonen innan hon besvarar hälsningen. Hennes hud mot min. Elektriskt. Spännande.

Detta var ju över på vidden av några ögonblick, och således var det bara början på drömmen. Vi pratar, alla runt bordet, och för just henne berättade jag vad jag utbildar mig till och vem jag är, och hon berättar att hon håller på och pluggar för att bli terapeut. Hennes killkompis skrockar och säger något om vad oväntat det är att ha samma inriktning i livet.

Jag frågar henne varför hon vill bli just terapeut, och hon svarar att hon nog måste börja plugga till advokat istället. Varför detta, undrar jag såklart, och tydligen är det för att hennes kille vill det.

Iskallt, huh?

Hopp i tiden, det är dags att dra hemåt. Av någon anledning står jag och snackar med den blonda killkompisen. Han säger att jag borde snacka mer med henne, för hon är väldigt snuskig och verkade tycka att jag var trevlig.(det är en dröm, remembah!)

Jag ber om hennes nummer men han har en kebab i handen så han kan inte svara just nu, vilket jag självklart förstår och nickar instämmande. (det är nu man börjar förstå att det är en dröm allena)

Plötsligt går jag på en lång landsväg, jag har med mig ett täcke, solen gassar och det doftar ljuvligt. Jag skrattar högt av någon anledning. Sen vänder jag mig och hon går där igen, fast med fler vänner. Vi pratar om allt, alla, för vi tar oss ett break, sitter ner i gräset (vägen är borta) och dricker vatten och äter kanelgifflar.

Sen ska killarna i deras kompisgäng cykla vidare, för de måste hinna till någonting. Tjejerna stannar kvar och vi fortsätter prata om allt mellan himmel och jord.

Sen ligger jag plötsligt under täcket, på gräset, och vi pratar alla fortfarande. Men jag stöter emot något med fötterna, och visst ligger just hon under täcket en bit bredvid mig. Jag vill ju inte sabba något för henne, men jag kan inte låta bli att nudda vid henne.

Jag är rädd att hon ska bli jättearg, men ingenting händer, det är tyst, det känns bra.

Och sen vaknade jag och mådde hur bra som helst.

Mmm, kärlek alltså, det är spännande när man kan känna något för en illusion, någon man inte träffat som jag inte ens vet namnet på.

Tänk dig det, att känna att man kan göra precis allt för en skugga av vad som aldrig varit.

For what it's worth :)





Mobilbloggat!

Kommentarer

Anne o Fred sa…
Du är ju bara så underbar!!!! Du har väl hört talas om "sanndrömmar"? Eller "att känna att man kan göra precis allt för en skugga som ännu inte uppenbarat sig" :-)

Populära inlägg i den här bloggen

En liten uppdatering, och några tankar i någon form

Det är lite lustigt att typ i princip vartenda av mina senaste inlägg har inletts med att jag inte skrivit något på länge. Fått ur mig mina tankar på det här sättet, med mera, etcetera. Senast jag skrev var i förra delen av mitt liv. Innan jag valde någon form av karriärsbana, tog steget ut och gjorde ett val. Jag är nämligen ganska dålig på att välja, men väldigt bra på att åtminstone försöka ha ett öppet sinne kring det mesta här i livet . Jag jobbar just nu som skolkurator, med allt vad det innebär. Jag byter dock jobb till sommaren. Så jag är egentligen någonstans i ett ganska starkt mellanläge. Jag blev kurator för strax över fyra år sedan. Har mött mängder av människor i alla möjliga lägen i livet. Och gud i helvete vad det har gett mig mycket. Jag är otroligt tacksam för allt jag upplevt, vad det gett mig förståelse framåt i livet och någon form av ödmjukhet. På så många nivåer... Något jag tänker mycket på är de föräldrar jag möter. Då menar jag de föräldrar till de b...

Joråvision 2009 - Tittade jag verkligen på hela kadavret?

Förfrågan, efter förfrågan, efter förfrågan. Morföräldrarna har enträget frågat när jag ska komma och säga tjena, men det har helt enkelt inte blivit av. Så mycket annat har tagit upp tid. Men så är det dags, vecka 20, om det nu skulle ha någon betydelse. Fem plus fem är tio, så följdaktligen satte vi oss ner med torkad frukt, cashewnötter och lite svensk ironi och började glo. Rätt låt vann. Världens charmigaste hob. Björkman förtjänar en björntass i nacken, eller åtminstone sparken. Sverige var uschla. Usschlla. Ska man skylla på sossarnas långvariga styre? Eller varför inte på invandringen? Åh gud, jag tycker vi skyller på Kicki Danielsson och falukorven som hon inte kunde få nog av. Nej, vi måste helt enkelt skärpa oss. På många plan. Ska bli intressant att diskutera fenomenet med rumänska flickvännen. Nåväl, jag tänkte faktiskt skriva en liten kommentar till alla framträdanden. Litauen - Sasha Son - Love Vad behöver man säga? I mina ögon och öron en fattig R'n'B med en ope...

Det kanske, potentiellt, typ är på tiden nu

Att skriva av sig... Gah! Det var längesen nu, inte sant? Senaste gången jag lät fingrarna smeka tangentbordet på det här sättet måste vart under min tid i Kanada? Ja, jag kan kolla tidigare inlägg, nej, det tänker jag inte. Jag menar, det finns alltid så mycket att säga... Varje ögonblick jag lever finns det någonting jag kan tänka kring, som berör någon annan, och inte minst mig själv. Ibland är det skönt att skriva av sig, inte minst om man nu tycker om att skriva, vilket jag av en händelse råkar göra... Det har hänt mycket sen sist. Våren kom, sen gick den, och sen påstod nån att det var sommar men den har jag inte sett skymten av särskilt mycket. Sen var det något med någon C-uppsats som handlade om något som jag aldrig jobbat eller försökt förstå mig på innan (maxbetyg, thank you very much!). Sen människor, och att falla tillbaka i svenska mönster efter ett halvår i Kanada. Varför börjar jag skriva igen nu, av alla tidsperioder? Kanske är det den där sommaren. Att man helt ...