Jag skulle vilja veta vad det är jag inte vet

Jag gillar det här tankestadiet jag är i nu. Det där när man insett att man nått en ny nivå vare sig om man relaterat det till tv-spelssnack eller kanske kort och gott samma sak som att komma till insikt.

Mina funderingar om livet har lite nått något av ett tak. Det är väl just det. Jag funderar om jag borde inrikta mig på andra tankeämnen då.

Men nej.

Jag tror att det här är första gången mina tankar nått en sådan stiltje som just nu. Ja, åtminstone sen jag var en liten krullig plutt som fundersamt uttryckte "jag skulle vilja veta vad det är jag inte vet".

Jag var ganska söt på den tiden också. Var det bättre förr eller? :)

Så jag ligger här i en stor säng ute i skogen. Fast det är såklart ett hus ute i skogen också, annars hade det vart rätt fånigt. (plus att sängen befinner sig inne i huset)

Och här ligger jag och funderar.

Jag skulle vilja veta vad jag inte vet.

All allmänmänsklig teorigrund som jag tagit till mig under året på socionomprogrammet har gett mig så mycket. Så mycket. Men det är inte bara det hypo-tetiska/teoretiska/hysteriska (ibland) skitsnacket som låtit mig växa närmare den framtid jag vill befinna mig i.

Det är (MINST) lika mycket alla underbara människor jag umgåtts med. Som låtit mig ta del av deras syner på livet, perspektiv och funderingar. Tack för att ni finns.

Jag nedslås inte av tanken på att det jag just nu eftersträvar är oförståeligt för mig för stunden. Jag har inte riktigt en aning om hur jag ska ta mig vidare.

Det är jättehärligt att inom vissa områden nått den här punkten. Inom andra punkter är jag sämst. Vågar jag säga så här publikt vad jag ser som min vidrigaste akilleshäl? Nä, kanske senare.

Vissa vet redan. En del kanske skulle kunna gissa. En annan del gissar helt säkert fel.

Det känns naturligt att förstå mig på det jag förstår (eller tror mig förstå) just nu. Ironin ligger i att grundtanken för min senaste förståelsegrund ligger djupt inflätad i föregående mening. Under ytan.

Jag tänker att det viktiga inom allmänförståelse egentligen inte är att beskriva små saker med många ord, utan istället beskriva stora saker med få ord. En av de viktiga punkterna.

För mig.

Just nu.

Jag är glad, men ändå lite ställd. Kommer jag vidare med mig själv genom att repetera föreställningar inombords eller sitter jag fast för att det är någon sidolinje i livet som håller tillbaka min solsida.

Ska jag kanske lägga den allmänmänskliga reflektionsprocessen åt sidan och ge plats åt den synnerhetsmänskliga varianten.

Var ska jag börja?

Med gott mod kan jag bara infinna mig i att det aldrig kommer sluta.

Den här jakten på något mer, något djupare, något bredare, något smalare.

Jag skulle vilja veta vad det är jag inte vet.