Tre dagar i rad nu har jag vaknat till exakt två minuter innan klockan har för avsikt att ringa. Festligt, måhända, men även en smula fånigt. Rentav onödigt. Det har inte precis så att jag vaknat upp och vart superpigg och tänkt, åh men yes, äntligen wakey wakey, utan mer - "Har jag glömt att ställa klockan?".
För nej! Sen strax låter mobilen på sitt ganska vidriga sätt och säger åt mig att gå upp. Jag tänker, chill it bro', och slår på snoozeknappen. Varför, när jag redan är vaken, kan man undra.
För att jag kan!
Fast bara en snooze, annars blir det så galet lätt fler. Snooze är tidsoptimistens absolut värste vän, så att säga. Med vänner som snooze behöver man inga fiender.
Jag har lite funderingar jag inte råddat i ännu. Får bli ett nytt inlägg i eftermiddag. Tjoflöjt!
Kommentarer