Känns skönt när man beskrivit vad som var - om än kortfattat. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om förberedelserna för allting, men det jag skrev i förra inlägget får räcka för stunden.
För nu är nuet roligast. Yay för nuet.
Jag var som tidigare nämnts på Torontos flygplats vid lunchtid i måndags, ja, lokal tid då vilket innebär att jag var lite småseg i kanterna. Vi åkte ut till den lilla byn Claremont där Lauras familj bor. En underbar samling på fem där mor, far och son, son, son som huseras under samma tak.
I Kanada är det långa avstånd, stora hus och maffiga bilar som gäller. Generellt då, glöm inte det. Alla är inte exakt likadana någonstans och jag brukar inte döma ut folk så lätt, men om du skulle råka tro att alla faller in i förbestämda föreställningar är du faktiskt rätt puckad.
Pucko!
Nåväl. På tisdagen vaknade jag upp runt sju. Jäklar vad härligt det var. Var lite ovan vid allting, och gick på en liten promenad. Checka in bilden nedan helt enkelt.
Jag märker rätt tidigt av att det kulturellt inte alls är lika individuellt här som hemma i min bild av generella Sverige. Här måste folk samarbeta för att ta sig till olika ställen, och det är helt naturligt på något sätt, vilket för mig känns lite ovant då jag är van vid att helst klara av det mesta själv.
Spännande att det är "vi" som ska vara socialister. Skumma jantelagsland vi lever i, huh?
Jag tog mig ett löppass senare under tisdagen, snackade med den inneboende familjen och bara lät mig bli del av det som man kan kalla för Vardagen. Min praktik börjar ju inte förrän sjunde september, så det lär bli en del "åka omkring och förundras över det där och det här och det där också" som gäller.
Sen var det natt helt plötsligt, och sen var det onsdag.
Tillfälle erbjöds att åka med ner till närmsta lilla staden - Pickering - där jag vandrade omkring i några timmar, spanade in fler stora hus (stora hus överallt whwshwahawhaw). Sen tog jag cykeln hem.
- I guess it would be somewhere around 12 kilometers. Are you sure you want to take the bike instead of waiting for someone to come pick you up?
Tolv kilometer? Skojar de? Det är ju ingenting alls på cykel.
- We dont really take the bicycle to get somewhere, the roads aint really made for it. And the road to Claremont is mostly going upwards. Going down would be easy, but I wouldnt be going up.
Äsch, hur illa kan det vara?
Runt 18 kilometer i uppförsbacke på väggrenen (blött grus/gegga tack vare morgonregnet) tog mer än jag trodde. Men det var skönt.
Jag åkte även vid ett vägbygge, vid sidan. Över ett hopp.
Som landade i en geggaklump.
Cykeln välte och jag tänkte instinktivt "nooooo" i bästa Darth Vader-manér.
Jag slogs av hur lustigt det lät i huvudet och började skratta.
Senare var jag hemma och familjen förundrades över mitt val av färdsätt. Femtio procent för att de tyckte det var lite fräckt, och hundra procent för att de tyckte att det var lite puckat. Misstänker jag. :)
Sen var det typ torsdag, då vi hjälpte mittenbrorsan att flytta sina prylar till sin första egna lägenhet inne i Toronto. Något av ett schysst studentkyffe nära mitten av den maffiga staden.
Och vilken stad! Underbart fylld med broar, skogar och mixade områden. Visste du att Toronto är en av världens mest mångkulturella städer?
Nu gör du det.
Fredagen kom, idag alltså, och jag och Laura åkte in till Toronto för en liten tour. Jag spanade in Ryerson University, vilket enligt Laura växt galet mycket på bara några år, och jag fick se stora, gamla, coola och fula byggnader. Lärde mig även en del om historian bakom en mängd olika saker, även om jag är alldeles för bekväm för att skriva något om det nu.
Fast, jag orkar faktiskt inte skriva mer nu. Kolla på lite bilder istället.
Hej!
Kommentarer
Keep going strong!