Fortsätt till huvudinnehåll

To live, breathe and color a language

I actually intended to write this whatever it turns out to be in swedish, but since I'm at work, before work begun, I do not really have access to a swedish keyboard and no way I write a a o instead of a a o. So to say.

Life sure is a mystery. I guess whoever reads this already figured that one out. It seems logical enough - time changes, and what we're able to achieve is closer to nothing than anything in the grand scheme of everything unholy. However, what we are (or could be, or should be, sorta) able to do is that we're actually able to picture a fragment of whats occuring right now. I mean, by putting letters together into words, to feel, to express anything, is sort of a reflection of today. And we are each our own masters of our own perception, even though our ability to see things would be ridiculously limited by being by all alone. Or would it?

My primary language is swedish. Not really a big surprise, but I really feel that my ability to express pretty much anything in english is severely limited.

There aint enough color in the words that I utter. For me. In my world.

I read through my texts. I understand clearly what I mean, but I dont get the same flow. Or perhaps feeling, as when I write in swedish. Which is only logical, of course. But I want to explore and endure the process of making another language my own in a deeper way than the school bench implies. It's not just letters put in order to form words which form sentences which try to signal something about anything.

It's just so much more than that.

When I say some words. When I think of some places. When I dream certain dreams. When I'm awake, asleep or something in between I'm fully aware that I put everything somewhere in my mind.

When I think about different people, I try to use the happy pictures associated with them. I put vivid fluidity in my emotions, in my quite simple ways of understanding myself and others. I want my world to be happy.

I want to drench my language in color, so that every moment overflows with something that makes me feel alive.

I like to think about how I think. And why. And when. And how come and every other way possible. I do, I do, I do. Alot.

I feel that my english is lacking in color. I cant sense the deeper meanings of what I want to express, which annoys me. It annoys me greatly. Yes, I am very mad about that fact.

However, I do not intend to give up. This is just one of pretty much unlimited potential steps on my road to end my days in a world as vibrant as possible.

With the help of the people around me. Life.

Life is everything. A colorful everything to me.

Kommentarer

Anonym sa…
mmm det var fint. Jag känner igen mig så väl - tycker dock att ryska är bättre på att ha alla de rätta orden,men som sagt - det är inte så konstigt när det är mitt modersmål.

Miss ya
//Ksenia
Anne o Fred sa…
Förstår hur du menar, det känns verkligen som om man inte får sagt det man vill säga till 100%. Det saknas det där sista. Men när jag läser denna engelska text så vill jag säga att du åtminstone lyckats beröra mig, dvs du har lyckats få med en känsla i språk och ord. Och en annan sak, det kommer bli lättare och lättare ju mer du övar! Kram

Populära inlägg i den här bloggen

En liten uppdatering, och några tankar i någon form

Det är lite lustigt att typ i princip vartenda av mina senaste inlägg har inletts med att jag inte skrivit något på länge. Fått ur mig mina tankar på det här sättet, med mera, etcetera. Senast jag skrev var i förra delen av mitt liv. Innan jag valde någon form av karriärsbana, tog steget ut och gjorde ett val. Jag är nämligen ganska dålig på att välja, men väldigt bra på att åtminstone försöka ha ett öppet sinne kring det mesta här i livet . Jag jobbar just nu som skolkurator, med allt vad det innebär. Jag byter dock jobb till sommaren. Så jag är egentligen någonstans i ett ganska starkt mellanläge. Jag blev kurator för strax över fyra år sedan. Har mött mängder av människor i alla möjliga lägen i livet. Och gud i helvete vad det har gett mig mycket. Jag är otroligt tacksam för allt jag upplevt, vad det gett mig förståelse framåt i livet och någon form av ödmjukhet. På så många nivåer... Något jag tänker mycket på är de föräldrar jag möter. Då menar jag de föräldrar till de b...

Joråvision 2009 - Tittade jag verkligen på hela kadavret?

Förfrågan, efter förfrågan, efter förfrågan. Morföräldrarna har enträget frågat när jag ska komma och säga tjena, men det har helt enkelt inte blivit av. Så mycket annat har tagit upp tid. Men så är det dags, vecka 20, om det nu skulle ha någon betydelse. Fem plus fem är tio, så följdaktligen satte vi oss ner med torkad frukt, cashewnötter och lite svensk ironi och började glo. Rätt låt vann. Världens charmigaste hob. Björkman förtjänar en björntass i nacken, eller åtminstone sparken. Sverige var uschla. Usschlla. Ska man skylla på sossarnas långvariga styre? Eller varför inte på invandringen? Åh gud, jag tycker vi skyller på Kicki Danielsson och falukorven som hon inte kunde få nog av. Nej, vi måste helt enkelt skärpa oss. På många plan. Ska bli intressant att diskutera fenomenet med rumänska flickvännen. Nåväl, jag tänkte faktiskt skriva en liten kommentar till alla framträdanden. Litauen - Sasha Son - Love Vad behöver man säga? I mina ögon och öron en fattig R'n'B med en ope...

Det kanske, potentiellt, typ är på tiden nu

Att skriva av sig... Gah! Det var längesen nu, inte sant? Senaste gången jag lät fingrarna smeka tangentbordet på det här sättet måste vart under min tid i Kanada? Ja, jag kan kolla tidigare inlägg, nej, det tänker jag inte. Jag menar, det finns alltid så mycket att säga... Varje ögonblick jag lever finns det någonting jag kan tänka kring, som berör någon annan, och inte minst mig själv. Ibland är det skönt att skriva av sig, inte minst om man nu tycker om att skriva, vilket jag av en händelse råkar göra... Det har hänt mycket sen sist. Våren kom, sen gick den, och sen påstod nån att det var sommar men den har jag inte sett skymten av särskilt mycket. Sen var det något med någon C-uppsats som handlade om något som jag aldrig jobbat eller försökt förstå mig på innan (maxbetyg, thank you very much!). Sen människor, och att falla tillbaka i svenska mönster efter ett halvår i Kanada. Varför börjar jag skriva igen nu, av alla tidsperioder? Kanske är det den där sommaren. Att man helt ...