En evighet av ingenting

Tystnad.

Ja, tystnad torde ändå vara det ordet som skulle kunna beskriva min bloggaktivitet absolut klarast. Fast bara på ytan. Med siktet inställt på dåtiden kan jag nog ändå, ganska snällt, konstatera att jag antagligen haft mer att skriva om här när jag lekt kanadensare några månader än någonsin förut. Under liknande tidslänga. Däri ligger väl lite av förklaringen kring varför jag inte skrivit också.

Jag vill helst inte skriva om det inte är någonting jag kan stå för i framtiden. Jag vet, människor förändras, jag förändras. Jag kanske till och med tänker på och kring förändring mer än de flesta. Fast det är väl det som icke-skrivandet bottnat i. Till stor del.

Det jag skriver skapar onekligen en bild/flera bilder av vem jag är, en bild som mer eller mindre stämmer överrens med den bild jag själv har av mig själv, som mina vänner har, min familj, mina drömmar och mina mål.

Svårigheten hamnar liksom i att när jag känner att mitt sätt att se världen utvidgas konstant, så blir de tankar jag precis hade så infantila, även om jag vet att jag behövde använda dem som språngbrädor för att ta mig dit dessa tankehopp tagit mig.

Jag är nog livrädd för att stänga in mig själv i en liten, liten, liten låda medveten om att det är jag själv som helhjärtat ansvarat för att låsa den.

Det är väl lite därför jag har så lätt att pröva på nya sätt att vara, och att tänka, och att känna. För att det mer eller mindre blir besök i någon annans låda, eller min bild av någon annans låda. Det är jättetrevligt, men jag vet var dörren är om jag vill ut och flyga lite i sinnet igen. Och så använder jag alla de olika lådorna som utsiktstorn för att hitta andra lådor. Men min egen låda är det lite annorlunda med, även om det inte är helt lätt att beskriva varför.

Det bästa med det här inlägget är att jag är medveten att jag hade kunnat beskriva så många liknande fenomen med helt andra ord, liknelser eller perspektiv.

By choosing what is right you'll ultimately end up blind