Hampus syn på saken

Visst är det häpnadsväckande lätt att döma alla människor i en viss grupp utifrån en viss individs agerande. Socionomstudenterna är lätta att klassificera som rödgröna röstare, men tji fick ni, det finns även de av oss som troget håller ryggen rak för alliansen. Väldigt många jag känner, och du känner, och alla känner, kategoriserar människor. Mestadels omedvetet, tills någon medvetandegör det. Jag känner människor som klassificerar specifika grupper som människor som bara utnyttjar systemet, gör allt för att slippa arbeta eller kanske för att vara betingade att vara kulturellt mer våldsamma. Jag känner även människor som har en vagare bild av begreppet människogrupper, som tänker att var människa istället är en unik individ som måste ta ansvar för sina egna handlingar. Men det är en tuff nöt att diskutera. Det är svårt att lägga upp saker på ett sätt så att människor inte går in i försvarsställning varefter det blir väldigt svårt att diskutera på ett högre plan, utan att man dömer ell...

Mmmmm. Söndagseftermiddag. En av de mysigaste momenten varje vecka. Just denna gång är jag halvt om halvt supertrött efter ännu en helg med äventyr, go go Partille så att säga, men det tar inte bort från det faktum att mycket tankar cirkulerar där innanför de millimeter pannben som täcker de mjuka delarna i skallen. Temat för mina tankar i nuläget är hur vi, du och jag, alla andra, och säkert nån jag missade, ska kunna bygga upp ett momentum, en drivkraft, en katalysator, för att väcka medmänsklighet i oss alla. Jag är en förespråkare för att mer reflexivitet - riktad reflexivitet - skulle underlätta för förståelse mellan alla människor, logiskt nog. Jag är inne i en tankeprocess för att utveckla mentala redskap för att själv kunna rikta mina tankebanor, och senare kunna hjälpa andra människor att tänka mer om hur och varför de känner. Däremot är det ibland som om något faller undan i mitt resonemang. Vad är egentligen kunskap? Det går att läsa dagligen om diverse hatbrott. Irrationell...

Ridå upp. På med glasögonen, lite på sned såklart, fast mest eftersom en av de små plupparna där fram ni vet som enkelt trycker på näsan så det gör ont om den sitter fel vilket därefter korrigeras. Nu sitter de inte snett längre. Gårdagen var en hänsynslös, härlig och oerhört treflig (f:et är medvetet, jag skriver inte fel om du trodde det (inte just nu i varje fall)). Väldigt intressant, med ett oväntat slut. Det började med vad det vanligtvis gör. Mängder av proviant, så att säga. I flytande form. Sen blev det lite mer. God whiskey förresten. Runt 02:00-snåret var vi tydligen vid en korvmoj någonstans. Jag tror det var redbergsnågonting men kan inte vara helt säker eftersom jag inte minns det själv. En sån där black-out så att säga. Angenämt. Jag sparkade till polarens korv med mos, ganska onödigt men jag tror att jag kan bli förlåten någon gång. Jag hoppas det, eftersom det hade vart väldigt tråkigt. Det är gudomligt att förlåta huh? Sen började det fräcka. Alla drog sig hemåt. Trod...

En tyst minut kanske vore något. Ja det är något. Det är helt rätt. En tyst minut. Säg ingenting, sluta läsa efter den här meningen. Bara en endaste liten tyst minut. Finito. Just det, det här blir ett långt inlägg, så ha lite tålamod. Någon form av rysningar. Känslokalla kårar utefter ryggraden. Jag hade inte riktigt föreställt mig att jag skulle skriva ett sånt här brev. Det var liksom aldrig tänkt att det skulle bli så här. Början på något nytt, eller kanske avledningsmanöver inför nästa kapitel i någon slug liten bok. Jag tycker om mitt liv, att leva. Att vara lycklig, att skratta, att få andra att skratta. Till viss mån gillar jag även att våndas, med tanke på att livet kort därefter vänder (oftast, tror jag i varje fall, eller kanske vill tro, eller varför inte borde tro). Av olika anledningar blir man stundtals synnerligen berörd. Generellt i samband med att något stort händer, att man omvärderar något beslut i livet, att man tänker igenom eller förstår sig på någonting på ett s...

Det här med synd, det är ett fascinerande ämne. Vad innebär det egentligen att synda? Det är inte helt orimligt kontextuellt, det vill säga att det beror på ur vilken kontext man menar. Eller kanske vilken andemening. Eller vem man frågar. Eller som Johan Kullberg nämner i sina memoarer efter sin första intimstund med en person av motsatta könet när han var fem: "Som med många synder är det något man inte skulle vilja ha varit utan." Det är fascinerande det där. En del gräms och mår dåligt för minsta lilla snedsteg. En del suckar lite förstrött och skiter totalt i vad som händer sålänge de själva inte åker i klistret. Samvete, dåligt samvete, bra samvete, helvete? Att lägga tyngd i vissa känsloyttringar, rörelser, känslor, sneglingar, dofter, rörelser, ja, vadhelst man nu skulle definiera som något makabert. Något syndigt. Som tidigare nämnt så handlar det ju om vem man frågar, i vilken tid man frågar, och kanske lika viktigt hur och vad man frågar. Ofta vet ju många inte vad...

Det är lätt att komma med undanflykter till det mesta. Ibland är det ganska roligt också, men oftast är det mest någon form av destruktiv ego-kurragömma. Som exempel är det väl alltid fräsigast att använda sig själv. Du kanske känner mig under epitetet Hampus "Ska bara" Erlandsson. Du vet den där som skjuter upp saker snabbare än sin egen skugga. En del av mitt förflutna, men det vore väl något högmodigt att tro att det helt och hållet är över. Det är liksom något som man alltid måste bevisa för sig själv, att man kan ta tag i saker och det vore väl svårt att påstå att jag alltid gör saker som jag borde, direkt när de kan bli gjorda. Samtidigt är det väl ändå lite charmigt det där. Man får ju inte vara rädd för att begå misstag, utan man ska istället vara rädd för att inte lära sig av sina misstag. Eller kanske inte rädd, utan mer medveten om att ens misstag är en genväg för att lära sig saker snabbare. Eller andras misstag, för det är ju trots allt så att vi som människor ha...

Livet är sannerligen en intressant upplevelse. Endera stunden njuter man för fullans drag av vågor och en kall bärs. Andra stunden tänker man tillbaka på motgångar man mött, besegrat och lärt sig av och tredje stunden försöker man bara förstå sig på vem man egentligen är. Jag har haft ett ganska lätt liv, må jag medge. Visst, vi har alla våra uppgångar och nedgångar men någonstans har jag haft den där familjära grunden som är rätt svår att överträffa. En form av trygghet. En barrikad där alla mina motgångar liksom helt tappar sitt fäste, där jag känner mig hel. Där jag är den jag vill vara. Men så händer något. Exempelvis åker man till Spanien en vecka och tänker igenom livet. Diskuterar med allsköns typer om allt och ingenting, funderar, filosoferar, inspireras och utvecklas, och än mer - börjar fundera. Vem är jag egentligen? Vem vill jag vara? Det bränns fast i ens näthinnor, i ens solar plexus, i ens vänstra och fuckin' högra hjärnhalva att man bara är absolut som mest hälften ...