Fortsätt till huvudinnehåll

Nattabloggen

God afton kära blogg.

Eller morgon.

Eller kanske än mer något mellanting.

Jag har lite sömntrassel nu. Det kan ha att göra med att jag drog mig till 1430 innan jag gick upp. Det kan också ha med det läckra och supersvarta megakaffet som förtärdes för en herrans massa timmar sedan.



Det kanske har något att göra med att min dator kraschat, att jag köpt nya kläder och skor eller att min katt är bäst. Kanske är det för att mina nya löpskor gör det bekvämare att springa än att stå still.


Kanske drömmer jag för mycket, hoppas på för lite eller lever för för lite. Om inte annat kanske sömnen bara känns överskattad och jag har vridit runt min egna biologiska klocka för att vara bäst i världen.



Jag kanske har bloggat för lite på sistone, tränat för lite eller spenderat för mycket pengar. Jag kanske köpte bröd hem hit för första gången på jättelånge, eller så tömde jag bara kattlådan för noggrannt. Jag kanske tänker för mycket, om allt och ingenting och kanske vet jag inte vad jag egentligen vill.

För jag har lite svårt att sova nu och kanske så beror allt som händer i livet på fler saker än en. Kanske är min utbildning väldigt bra på att just synliggöra det där mellanmänskliga. Att öppna upp en portal inför möjligheten att saker är som de är just för att vi av någon anledning har sagt till varandra att det ska vara just så.

Kanske lever vi bara en gång, och kanske betyder ingenting någonting om hundra år. Hur som haver så betyder allt man gör just nu någonting just nu, vilket på många sätt tillintetgör meningen kring att tänka en massa år framåt.

Kanske borde jag sova nu.

Kanske det du.

Kanske.

Kommentarer

Anne o Fred sa…
Ja när hjärnan går på högvarv så tar sömnen stryk!! Mycket som händer i ditt liv nu så inte så konstigt. Men nu börjar det nalkas mot vår och då blir det ännu roligare att komma ut o springa (lr cykla ;-)) Och med träning så blir sömnen alltid bättre, vad det nu beror på?!

Populära inlägg i den här bloggen

En liten uppdatering, och några tankar i någon form

Det är lite lustigt att typ i princip vartenda av mina senaste inlägg har inletts med att jag inte skrivit något på länge. Fått ur mig mina tankar på det här sättet, med mera, etcetera. Senast jag skrev var i förra delen av mitt liv. Innan jag valde någon form av karriärsbana, tog steget ut och gjorde ett val. Jag är nämligen ganska dålig på att välja, men väldigt bra på att åtminstone försöka ha ett öppet sinne kring det mesta här i livet . Jag jobbar just nu som skolkurator, med allt vad det innebär. Jag byter dock jobb till sommaren. Så jag är egentligen någonstans i ett ganska starkt mellanläge. Jag blev kurator för strax över fyra år sedan. Har mött mängder av människor i alla möjliga lägen i livet. Och gud i helvete vad det har gett mig mycket. Jag är otroligt tacksam för allt jag upplevt, vad det gett mig förståelse framåt i livet och någon form av ödmjukhet. På så många nivåer... Något jag tänker mycket på är de föräldrar jag möter. Då menar jag de föräldrar till de b...

Det kanske, potentiellt, typ är på tiden nu

Att skriva av sig... Gah! Det var längesen nu, inte sant? Senaste gången jag lät fingrarna smeka tangentbordet på det här sättet måste vart under min tid i Kanada? Ja, jag kan kolla tidigare inlägg, nej, det tänker jag inte. Jag menar, det finns alltid så mycket att säga... Varje ögonblick jag lever finns det någonting jag kan tänka kring, som berör någon annan, och inte minst mig själv. Ibland är det skönt att skriva av sig, inte minst om man nu tycker om att skriva, vilket jag av en händelse råkar göra... Det har hänt mycket sen sist. Våren kom, sen gick den, och sen påstod nån att det var sommar men den har jag inte sett skymten av särskilt mycket. Sen var det något med någon C-uppsats som handlade om något som jag aldrig jobbat eller försökt förstå mig på innan (maxbetyg, thank you very much!). Sen människor, och att falla tillbaka i svenska mönster efter ett halvår i Kanada. Varför börjar jag skriva igen nu, av alla tidsperioder? Kanske är det den där sommaren. Att man helt ...

En glasburk med känslor

Först, vill jag rikta en riktigt bastant tummen upp till nära och kära som stöttat mig. Nu när jag haft några dagar med extrem ambivalens. Jag är fortfarande kluven, ska ni veta. Det är lite svårt. När sätter man gränsen för kärlek? Dagen innan vi hade vart ihop 6 månader gjorde jag slut helt enkelt. Vi pratar fortfarande, men jag går på linjen att vi endast ska prata om hon inte brusar upp och inte hoppar på mig personligen hela tiden. Vet ni hur svårt det är att få personliga påhopp av någon man älskar så fort denne inte tycker som en själv? Usch, det gör ont. Det gör riktigt ont. Jag har väl inte haft huvudvärk på ett och ett halvt år men i söndags hade jag en bultande. Inte ofta jag gråter inte, men tro fasen att jag gjorde det då. Da-dunk, da-dunk, da-dunk sa det i huvudet. Jag fick tipset att ta en varm dusch och dricka te. Vilket faktiskt hjälpte en del. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra. Jag är så extremt kluven. Visst, jag mår helt okay nu, även om det känns jättekonst...